@ Nykarleby Idrottsgala 2015

IMG_6724


Posted in Okategoriserade by with no comments yet.

Karta över vår vandring

Vår blogg verkar leva sitt egna stilla liv här ute i cyberrymden. Det är ett tiotal besökare varje dag som klickar in sig här. Lite nyfiken är vi nog allt på VEM det är som kikar in. Kanske någon som, precis som vi gjorde ungefär den här tiden i fjol, planerar sin förestående vandring? Kanske någon som bara drömmer sig bort till fjällvidder och sommar? Vem ni än är så är ni hjärtligt välkomna! Om ni vill fråga något så är det bara att skriva på kommentatorsfältet.(Skriv gärna annars också. Det vore trevligt att veta vem ni är!) För att ni skall få något nytt att titta på lägger vi in en karta här som visar hur vårt Gröna band gick. Det är ju inte SÅ noggrann men ganska bra följer den vår rutt. Trevlig vandring.
Frits


Posted in Okategoriserade by with 4 comments.

Vad blir kvar?

Frits

Två veckor har gått sedan vi gick i mål vid treriksröset. Nykarleby-veckans Grande Finale ”Juthbacka marknad” förvandlade ju vår lilla stad till ett myller av människor, bilar, prylar och möten. Jag började jobba direkt dagen efter vi kom hem. Och ett nytt läsår är alltid en ny start. Det har alltså inte funnits så mycket vardag att landa i ännu. Ändå börjar så småningom vissa minnen utkristallisera sig ur massan av intryck och känslor. Saker som jag själv märker att jag återkommer till när någon frågar hur vår resa har varit.
Målgången: Dagen som man sett fram emot ända sedan planeringen. Det som skulle kröna allt. Att efter ca. 1300 kilometers fotvandring få lägga handen på treriksröset och förklara uppdraget som utfört. Det skulle bli en så konkret och tydlig avslutning. När vi lade oss att sova i Pältasastugan den sista kvällen på vår vandring kände jag ett ovanligt lugn inombords. Inget dåligt väder, inga trasiga skor, sjuka ryggar eller magåkommor skulle kunna förstöra för oss nu längre. Det var 13 kilometer kvar att vandra. Det skulle vi klara av om vi så skulle krypa på alla fyra. När morgonen så grydde var den ändå bara en vanlig morgon. Gråmulen och kylig. När vi ätit gröten och packat ryggsäckarna var det dags att börja gå. Den sista dagen. Det var bara vi två. Stugvärden Margareta kom visserligen ut ur sitt hus för att vinka av oss. Men ändå kändes det lite konstigt. Som att något stort höll på att hända men ingen lade märke till det. Vandringen var som alla andra dagar. Uppför gick det tyngre och nerför tog mera på fötter och knän. Det blåste friskt och uppe på fjället blev det kallt. Men vi bestämde oss för att inte klä oss varmare. Det skulle ju snart börja gå neråt. Och plötsligt stod vi vid skylten som visade att vi skulle svänga av ner: ”Treriksröset 3 km”. Vi gick en bit och så efter en stund såg vi sjön Kolttajärvi och där nere mellan glesa björkar skymtade en stor gul betongklump. Visst blev vi glada att för första gången se vårt mål. Men vi visste också hur långa kilometrar kan vara när man tror att man redan är framme och ”bara” ska gå de sista. Lugnt och sansat gick vi ner tills vi på riktigt var framme. Bara den sista stigen fram till de breda, bastanta spångarna från finska sidan ut till röset. Det var blåsigt och lite dystert. Inga trumpetfanfarer och hurrande människor. Två unga tyska pojkar stod på den lite större ”bryggan” som finns på finska sidan framför klumpen. De hjälpte oss att ta fotot av målgången med händerna på röset. Sedan gick de iväg. Där stod vi. Bara vi två. och kände… ingenting. Om det var för att vi väntat så länge på just det här, eller om vi inte riktigt kunde greppa det ännu, det vet jag inte. Vi hade tidigare pratat om hur det skulle kännas. Att vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Men ingen av oss hade räknat med det här! Ingenting! Det var bara en gul betongklump och dit hade vi kommit. Kanske kommer det senare? Kanske var det inte märkvärdigare än så här? Nu skulle vi bara ta oss tre kilometer till båtplatsen i Koltaluokta och därifrån med båten till Kilpisjärvi. Vi åt vår sista frystorkade middag i raststugan vid Koltaluokta och under tiden kom båten in. Båten låg i hamn i två timmar så att de som kommit med skulle hinna ta sig till treriksröset och hinna med tillbaka igen. Vi satte oss i båten och väntade. Fortfarande med en känsla av att ” Jaha? Var det inte mera än så här?” Tiden får utvisa om det växer fram något mer ur denna dag.

Den inre resan: Att vandra till fots i 62 dagar och 1343 kilometer är förstås en fysisk påfrestning. Det är också en mental utmaning. Den fysiska biten är lätt att analysera. Det gick bra. Otroligt mycket lättare än jag hade väntat. Fötterna och benen hade jag förväntat mig att skulle ta mest stryk. Visst gjorde det ont ibland. Särskilt på landsvägs-etapperna. Men mycket mindre än jag hade väntat mig. Och efter vila och sömn var det bara att trava på igen. Ryggen hade jag inte ens tänkt att skulle kunna börja bråka. Orolig blev jag nog när det högg till ordentligt i ryggen när vi startade från Klimpfjäll. Men eftersom det gick att gå och inte blev värre så var det att ta det när det kom. Magproblemen var nog den största fysiska krisen. Men det var nog också mest en mental kris. Att vara däckad av en icke fungerande mage och samtidigt veta att man borde gå mellan 20 och 30 kilometer varje dag. Då gäller det att kunna koncentrera sig på hur det verkligen känns i stället för att tänka på hur det kommer att kännas.

Och det är nog det som min mentala vandring har gått ut på. Att verkligen försöka vara i nuet och inte låta bekymren för ”sedan” och ”ifall om” förstöra ett bra ”nu”. Det är verkligen inte lätt. Jag kommer på mig själv med att, ännu en vecka efter målgång, titta upp mot himlen för att försöka avgöra om det kommer att börja regna eller inte. Fullt medveten om att det inte spelar någon roll om jag kommer att lista ut om det kommer regn eller inte.
Den långa vägen och tiden som vi skulle vara ute kunde också bli ett mentalt spöke. Om jag lät mina tankar börja upptas av hur oändligt långt vi skulle gå, kunde sträckan till sist växa till ett oöverstigligt monster. Om en bilresa på 1000 kilometer är en lång resa. Hur skulle jag då kunna GÅ 1300 kilometer till fots?? Och när vi hade varit på vandring i 20-25 dagar. Hur oändligt länge är inte då 60-65 dagar? När tankarna fastnade i dessa negativa spiraler blev allting bara tungt och jobbigt. Fötterna värkte och ryggsäcken blev tung. Efter hand blev jag bättre på att styra mina tankar. Se på hur jag mådde just nu och inte hur det kommer att bli.

Vad blir kvar?
Vad blir kvar efter det att allt det oväsentliga har tonat bort i minnets dimmor? De magnifika vyerna med storslagna scener av blånande fjäll och molnens ackompanjemang över dem. Visst är det vackert. Många, däribland hon som gick med mig, njuter av att ”få känna sig liten” i den storslagna naturen. Jag igen får ofta en känsla av att vara ovälkommen. Som om det vilda och karga landskapet tydligt markerar att ”här har du egentligen inget att göra”. Det understryks av vädret som, utan förvarning, kan svänga från skön sval bris till våldsamt piskande åskskurar på bara någon minut. Som för att visa vad det mäktar med om det skulle bli på det humöret. Sönderblåsta utedass och helt bortsopade fjällstugor vittnade om vilka krafter som kan uppbådas. Vildmark är vildmark just för att det inte lämpar sig för människor. Man kan komma på visit men bara på vildmarkens egna villkor. Jag besöker hellre platser där jag känner mig välkommen. Men visst blir minnet av det vilda kvar.

Fjäll2
Människorna som man mött stannar länge kvar i minnet. De korta, intensiva möten när man trängs i fukt-ångande fjällstugor och samsas om bäddarna i skydd undan regnet. I bara underkläderna har man umgåtts med helt okända människor. Stugvärdar och campingstuge-ägare som man träffat på. Diskuterat och berättat. Och de några som man hunnit lära känna lite bättre under resan. Vandrat med på vägen. Människor som man annars aldrig hade mött. De stannar kvar länge. För att de är minnesvärda människor. Och för att de för alltid är en del av en oförglömlig sommar.
Den inre styrkan av att veta att man klarar av mycket mera än man tror, kommer att stanna kvar. Det låter som en klyscha men det blev så tydligt när vi i Kvikkjokk bestämde oss för att gå så länge det skulle gå. Och det gick! Ända fram!
Jag är tacksam att jag har fått vara med om denna resa. Både den fysiska och mentala. Det kommer att stanna kvar så länge jag kommer att vara klar nog att minnas sommaren 2014.

två


Posted in Okategoriserade by with 6 comments.

Min fjällsommar har varit fantastisk.

 

IMG_0458

 

Sitter hemma i mitt kök och läser mina dagböcker från sommarens äventyr. Under dessa 2 månader i fjällen blev det nerskrivet en hel del. Två stycken tjocka häften fylldes med allt från tider, vägval, känslor, natur, väder, tankar och påståenden och möten. Jag kan bara konstatera: Min fjällsommar har varit fantastisk.

Jag har för länge sedan insett att vi i skorna har haft och upplevt två olika äventyr trots att vi varit med om samma sak och ständigt gått tillsammans hela denna sommar. Måste här redan svara på mångas spontana fråga…Nej vi har inte grälat en enda gång trots att tid till gräl har funnits. Tror att det har något med äventyrsspänningen att göra och att vi helt enkelt har kommit bra överens. Och vart skulle vi i så fall gå då den ena har tältet och den andra har maten.

Nej, vi är olika. Jag är en sådan som för det mesta inte vågar pröva på saker trots att jag fantiserar och planerar en hel massa. Men då jag äntligen har bestämt mig så kör jag på och inte tänker så mycket på ifall det är möjligt. Det är inte så att jag inte är förberedd men… typ, har jag läst att man ska vada över flera jokkar så tänker jag att jaha, då ska vi vada över flera jokkar. Jag tycks inte tänka hur jag ska vada över jokkarna, inte ens när kommer då dessa jokkar som vi ska vada över. Här kan man bara säga att han i de andra skorna ropar liksom inte, Hepp! förrän han är över alla jokkarna! Men det är kanske just detta som gör att vi kompletterar varandra så bra. Vi behöver varandra helt enkelt.
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Om fjällvädret hade jag sagt att ”vi ska ha all sorts väder men mest regn” men alla gånger jag pratade om vädret innan vi gav oss iväg vet jag att jag tänkte ”regn, jo… men vi får säkert en lika fin sommar som då vi cyklade till Norge” nämligen medvind och sol. Sol hade vi för det mesta tillräckligt av under denna sommar. Att vi de flesta dagar har kunnat vandra i T-shirts är inte alla vandrare förunnat. Vi har njutit men vi vet också att enbart sol inte är det mest optimala vädret i fjällen. Det kan vara lite jobbigt ibland och minns än dessa bromsdagar över myrarna. Ruskvädret med hagel och snö upp över knäna i midsommarhelgen eller det stora åskvädret som kom över oss uppe på kalfjället skulle jag absolut inte vilja vara utan just nu i skrivande stund. Kan konstatera att vi varit dyblöta endast fyra gånger och då har vi turligt nog kommit till en fjällstuga där det funnits torkmöjligheter.

 

IMG_0713

 

Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Där har vi i två månader gått efter varandra på stigen. I början var det oftast jag som gick först. Jag tog täten för att det var ju jag som skulle ut på äventyr och han bara följde med. Det var ju jag som njöt och han som följde efter. Det var ju jag som mådde bra och det var ju han som… följde efter. Vi hade våra platser och båda var vi nöjda med det. Men så småningom ändrades ordningen. Jag kunde bli den som gick efter. Långa stunder gick vi så. Vi gick tysta stigen fram. Jag fyllde mitt huvud med tankar, bearbetande tankar, meditativa tankar, nya tankar, kreativa tankar samtidigt som jag njöt av vyerna och det var så skönt. Både stegen, andningen, tanken och talet fick ett allt lugnare tempo. Det är inte mycket man kan påverka ”där i nuet”. Om framtiden, om en halv timme eller om en vecka vet vi ingenting. Tänk om man kunde ha ett likadant tempo i den ”riktiga världen”. Detta ska jag ta med mig i den kommande vardagen.
Att han trivdes och njöt det vet jag nu. Man får vandra olika!

 

IMG_0824

 

Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Alla dessa människomöten som vi fått vara med om. Vandrare, stugvärdar, samer, receptionister, helt vanligt folk så att säga! Märkligt vad som sker i människomöten. Möten som man antar bara sker just då och där. Är det månne för att man utgår ifrån att vi aldrig ses igen som man kan öppna sig i ett möte. Eller är det som jag läste i en tidning …det är som om det långsamma resandet, vandrandet, gör en öppning i oss, en blottad punkt varifrån vi kan gå till mötes. Som om kroppen måste vara trött, inte orka hålla emot en osynlig kontaktspärr utan bara släppa ut, släppa in tankar, ideer, samtal… Man kan prata om djupa saker, högst personliga tankar och händelser som ger en insikter och funderingar i flera dagar framöver. Oförglömliga möten. Vandrare som delgett sina äventyr. Stugvärdar som pratat om sina upplevelser i stugorna. Livets mening. Samhällets styrningskraft på lilla ”oss”. Fiskehistorier, jakthistorier och alla dessa fjällhistorier för att inte tala om finskt- svenskt och norskt. En hel massa med möten som jag nu kan ta fram bara för att vara just där, just då.

 

Jo, jag har haft en fantastisk fjällsommar.  Vi har vandrat med varandra. Det betyder att vi har varit bara vi två nästan hela tiden. Och nästan hela tiden har vi gått tysta i vår egen förunderliga värld. Naturen är fantastisk. Vi har fått följa med blommornas framfart från knoppstadiet där inne under snön till de torkade fröställningarna uppe på den vindpinade tundran. Äta oss mätta på hjortron. Sovit bland renar. Härmsångaren som tjattrat gonattvisor för oss i den ljusa sommarnatten. Allt tycks ha berört mej. De blå tonerna man får se där uppe på kalfjället där sikten är milsvid eller nere i den gröna dalgången där de gråa bergväggarna visar sig så stora att jag känner att jag måste smyga för att de inte ska rasa. I sådan natur infinner sig en skön känsla, detta att känna sig liten inför det stora samtidigt som man blir så himla stark. Många gånger har jag denna sommar gått där uppe och brystat opp mej och fyllt mina lungor med luft… nja, även luft men mest med känslor som jag inte trodde fanns.  Men under vår fjällsommar har vi inte bara vandrat uppe bland fina fjällvyer, vi har även gått den långa, raka landsvägen fram längs med sjöar som vi bara kunnat ana mellan björkslyet. Långa sugande myrmarker har vi även traskat genom och så de snöklädda fjällen där vi stakade oss fram i hopp om att i nästa steg inte plumpa ner i ett vatten hål. Det är mycket man kommer att glömma och så ska det ju vara…eller vill jag verkligen glömma?  Utan ”extra allt” gör ju inget äventyr.

 

Jo, min fjällsommar har varit fantastisk.  Kan konstatera att våra kroppar har pallat det mesta. Den första veckan tejpade båda han och jag våra fötter för att förhindra blåsor. Det var mellan tårna och lite under trampdynan. Sen behövdes inget mer. Med lite påfyllning höll mitt röda nagellack hela vägen! Den sista etappen behövde jag plåstra min höft lite p.g.a ryggsäcksskav men det var allt. Det var egentligen en fin tältplats eller våra trötta fötter som avgjorde när vår vandringsdag var till ända. Och varje morgon kände kroppen att nu vill jag åter vandra. Att vandra blev vår livs uppgift, vårt arbete. Ett trevligt sådant. Vi steg upp, åt vår gröt, packade ihop vårt hem. Vandrade hela dagen med mat- och korta pauser. När det blev kväll var arbetsdagen slut och vi kunde vila, ta ett svalkande bad, äta, skriva dagbok, ställa oss för natten och sen sova. Det mesta blev rutin men ändå blev ingen dag den andra lik. Det roliga med äventyr är ju att man inte vet hur just denna dag ska sluta.

 

IMG_0434

 

En fjällsommar i våra skor blev med ”fingret mätt” 1343km på 62 dagar, 20 -25 km /dag. Varav 5 dagar depåvila, fyra dagar regn, tre dagar med snöstorm. Med enkel matematik blir det alltså femtio dagar vandring i sol.  Jo, jag vet att vi har flax!

Dessa två par skor har således vandrat med varandra en hel fjällsommar!

 

Sen måste jag få säga…

… att jag är så otroligt glad och stolt över mig själv att jag vågade leva ut min dröm – min fjällsommar och ännu gladare över att han följde med. Ensam? Nej, vem skulle jag då ha tuggat det med, både före, under och efter äventyret.

… att när man livnär sig på gröt, frystorkat, energikakor och ölkorv så smakar vanlig mat så himla gott för att inte tala om Jämtlandsölen, den mörka och mustiga.

… att utan mina föräldrar som där i barnaåren visade vägen till skogen hade jag knappast varit den jag är idag och hade jag inte hittat skogen hade jag varit en fattig människa. Inte vad gäller pengar men resten. Och bara man kan se bortom pengar då finns där mycket av allt.

… att jag hade inte kunnat föreställa mig den otroliga uppskattning vi fått av er, kära bloggläsare både i besöksfältet och i kommentarsfältet. Bloggen var ju mest för att våra närmaste skulle veta hur vi har det. Vill här även tacka för det varma välkomnandet hem av både bekanta och obekanta.

… att jag under dessa dagar här hemma stött på människor som suckande påstått att ”jag sku nog vila jag å, men”… och då inser jag att både jag och dom är helt vanliga människor som kan göra vad vi vill men inte kanske just nu. Så gör det ni vill när ni kan gott folk! Så gjorde jag och jag fick min fjällsommar.

… att det vi skall göra här näst det får min man avgöra och även då ska jag gå där bak och njuta på mitt sätt, gråta en skvätt samtidigt som jag ler lite lätt.

TACK!   Nina

 

Och Jo, min man existerar fortfarande, han är bara lite mindre!


Posted in Okategoriserade by with 6 comments.

Att landa i vardagen.

Det är nu fem dagar sedan vi stod där med händerna på treriksröset. Det känns på samma gång som om det var alldeles nyss och samtidigt otroligt avlägset. Söndag med buss ner från Kilpisjärvi till Uleåborg, hotellnatt och tåg vidare på måndagen hem till Bennäs där vår son glatt hämtade oss. Hem för att packa upp och mata tvättmaskinen. Ordna med lite kläder för morgondagen. Sedan bar det av på musik-afton. ”Nykarleby-veckan” är i full gång i vår lilla stad och det kändes helt rätt att kasta sig ut bland folk. Och roligt var det. Tisdagen var det chock-start på jobbet med nya elever, nytt skolår och ingen förberedande planering över huvudtaget. Teambildning hela dagen. (Tusen tack till kollegorna som hade startat upp skolåret så jag bara hade att hoppa in.)  Onsdag fortsatte i skolan med VANDRING på schemat!! 😉 Glatt vandrade vi iväg ut i skogen och var där hela dagen. Gjorde mat över öppen eld och vandrade ”hem” till skolan igen. På kvällen fortsatte kulturbegivenheterna med författar-kväll och påföljande ”Spansk afton” på lokala puben. I dag fortsatte teambildnings övningarna på jobbet. Plötsligt, ungefär vid lunchtid kändes det som om någon ryckt sladden ur väggkontakten. ALL ork tog slut på en gång. Tankarna gick som i sirap och jag måste ha gett ett synnerligen förvirrat intryck på elever och kollegor. Dagen tog i alla fall slut och jag tog mig hem. Kanske det inte var så smart att rivstarta BÅDE i jobbet och på fritiden. Vi kommer att summera våra upplevelser från den sista dagen och från vandringen som helhet. Men det måste få lägga sig. Ännu vaknar jag om nätterna och förbereder mig för att dra kängorna på fötterna och börja gå. Vi har nog inte riktigt landat i vardagen ännu.

Frits


Posted in Okategoriserade by with 1 comment.

Längtan!

…efter bröd… och snart… får man ta sig en tugga!
De siste ukene var min lengsel til bröd så hardt at da vi kom til de norske hyttene rev jeg ut bröd oppskrifter fra gamle blader. Kan snart ikke holde meg lenger!

Nina

IMG_0916.JPG


Posted in Okategoriserade by with 2 comments.

Att njuta det sista.

Dag 61.

Idag skall vi åter vandra in till Sverige. Vi vaknar tidigt som vanligt, äter vår gröt, packar våra ryggsäckar och städar efter oss. Genast efter hyttan ska vi ta oss över en ”hög hängbro” som visar sig inte vara så hög. Det är molnigt, vind och väldigt lite sol idag. Det är långärmat under skaljackan som gäller. Efter bron går vi en bra bit längs fyrhjulingsspår och där kan vi gå sida vid sida och prata om vår fjällsommar, om det kommande slutet och hur det då kommer att kännas. Svaret på den sista funderingen kan inte besvaras just då och där. Om sånt kan man bara spekulera! Vi traskar vidare runt en stor sjö och där piskar vinden upp vattnet från sjön på oss. Det är dagens enda skur.
Igår hade vi partier med stenblockshav att trippa över. Nu får vi bara beskåda dem på håll. Nu ser fjälltopparna ut som om dom var frostbitna.
Idag är det istället långsamt böljande, lättvandrade fjäll som skall ta oss in på svensk mark och dagens mål är den nordligaste Stf stugan på Pältsa. Sikten är lång och tankarna är lika långa. Jag njuter! Även han! Det ser jag, sånt behöver man inte fråga!
Plötsligt undrar Frits hur orden i vår nationalsång lyder. Den norska nationalsången kan vi utantill men den finska har vi till pappers i bilens handskfack. Bara att ta fram då vi under våra bilfärder återvänder till hemlandet. Vi försöker med ett antal ordsvängar men inget känns rätt. Det är uuuusligt!
Då dyker en liten gul skylt opp en bit från leden och jag hinner tänka att jag sjunger då inte någon Du gamla, du fria….samtidigt som min man klämmer i med just den sången och han kan hela versen.
Vi traskar vidare, stannar till ibland och mumsar på hjortron. Renarna har vi med oss även idag. Men så kommer en stor fågel flygande över fjällkammen framför oss. Nu går en av Frits önskningar i uppfyllelse. Det är en kungsörn som seglar över våra huvuden. Ingen ”trasmatta” denhär gången. Vi brukar kalla havsörnen så.
Blåbärsriset, det lågväxta riset på fjällheden har här börjat växla färg till rött och vi inser att hösten är i antågande. Bakom nästa fjällbölja ser vi så Pältsastugorna. Nu är det bara att vandra mellan några sandåsar och ringlande jokkar så är vi åter inne i stugvärmen. Då vi kommer dit blir vi upplysta på en lapp att stugvärden Margaretha är på vandring och kommer tillbaka lagom tills bastun ska eldas. Vi intar turens sista frystorkat och bara latar oss tills värden kommer in från sin dagstur. Åter får vi ett trevligt samtal med en trevlig stugvärd. Hon är imponerad av vår långa vandring och vill ha alla praktiska detaljer. Själv har hon en massa historier som hon istället kan dela med sig till oss. Så blir det bastu med fjällutsikt. Vi är inte så flitiga bastubadare trots att vi är finnar men denna sista kväll var det rätt skönt. Det mesta idag har vi gjort en sista gång. Så när vi till sist blåser ut stearinljuset får det symbolisera avslutet på denna fjällsommar som varit min dröm. Och den har varit helt fantastisk. Och som Frits sa om texten på Dag Hammarskjölds meditationssten där i närheten av Abisko. ”Den längsta resan är resan inåt” för honom hittills bara varit en kliché, men så f-n heller!

Dag 62.

Tidig start från Pältsa. Det går som så ofta uppåt i början av dagen. Jag menar terrängen – humöret är redan på topp och mentalt är vi nästan redan i mål. Idag är det 13 km till Treriksröset. Vädret är som de senaste dagarna mulet men vemodigt vackert. Idag bara går vi på upp för backen och ner för backen och vi bara pratar på. Vi har nästan inte tid att äta hjortronen som står nickande på tuvorna längs stigen. Idag är det tsupp, tsupp tänket men det struntar vi i. Nu vill vi fram bara för att få det undanstökat men också för att få reda på hur det känns. Så uppe på sista backen skymtar vi något gult mellan träddungarna nere vid sjön. Som vanligt är det långt dit ner. Tålamod, njut, känn efter. På något sätt vill man att allt ska bli perfekt men vad är en perfekt målgång? Hur ska man veta då man aldrig kommit i mål på dethär sättet? Någon Vasaloppsmålgång är det då definitivt inte. Det har vi båda prövat ett antal gånger men dethär???
Den fula, gula klumper står där ute i sjön. Det är alldeles tyst, bara vinden som viner in under huvan. Det klumpar sig i halsen. Något ska det väl kännas. Vi går rakt ut på bryggan lägger båda våra händer mot cementklumpen och så var vi där. Kramas. Fotograferar. Tar fram våra maskotar och våra små Minttuflaskor som systrarna gav oss före starten. Jag har svårt att få upp korken, undrar om det är stundens allvar eller om det bara är mina kalla fingrar som gör att jag fumlar. Nu är vi klara. Vad vår fjällsommar sedan gör med oss får vi båda återkomma till senare. Nu har vi kommit såhär långt.
Och jo nu har han kommit på de rätta ordsvängarna!
…Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand. Mer älskad än vår bygd i nord….
Nina.

IMG_0899.JPG

IMG_0905.JPG


Posted in Okategoriserade by with 10 comments.

Dag 62 på vår fjällsommar. Klockan är 12.00 svensk tid och vi är framme vid den fula, gula klumpen som visar att vi nått vårt mål. Treriksröset!

20140816-142041-51641959.jpg


Posted in Okategoriserade by with 21 comments.

Norge

Dag 56 till 60
När vi kom till Norge så kom vi också till hösten. De soliga sommardagarna var plötsligt utbytta mot moln och skymmande kvällar. Till och med själva naturen stramade till sig. Stigarna blev genast lite brantare. Bergsväggarna reste sig högre och dalarna gick djupare ner. En storslagen och karg natur. Och mycket vacker. Vi går nu från hytte till hytte. Det norska hytte-systemet är ett helt annat koncept än de svenska. Här får man hyra en nyckel som passar till alla hytter. Det finns ingen stugvärd som i de svenska. Man kommer till en välskött prydlig stuga som är fullt utrustad med kök, sovrum och soffgrupper. Man låser upp och tar ett rum. Man skriver in sig i ett besöksprotokoll. Kokar, diskar, sover och städar efter sig. Och betalar. Det är upp till en själv att se till att man betalar. ”Vi litar på dig. Och hoppas på att du är värdig tilliten” står det längst ner på protokollet. Vilken fantastiskt tilltro till människor. Och det verkar fungera bra! Mellan dessa hytter vandrar vi. Korta etapper som ibland slutar redan mitt på dagen. Men det är så vi har planerat och så får det bli. Resten av dagarna vilar vi och läser tidningar som folk lämnat kvar. Vi går från Altevass, Gaskas, Vuoma, Dividal, Daerta till Rosta. Vädret är som sagt höstligt med moln och skurar. Det börjar kännas som om vår fjällsommar håller på att ta slut. Och så är det ju.
I skrivande stund är det fredag morgon dag 61. Lördag den 16 augusti, dag 62, planerar vi att lägga händerna på den gula klumpen vid treriksröset. Någon timme senare skall vi vara i Kilpisjärvi och börja planera resan hem. Det känns nästan overkligt. Men helt rätt.

Frits

IMG_0792.JPG


Posted in Okategoriserade by with 10 comments.

Ja vi elsker…

Så dök en gul ”stenklump” upp på vår fjällstig, ingraverad med kunglig krona, nr.272. Vi stannade och med en annan klump i halsen sjöng vi ”Ja vi elsker dette landet som det stiger frem”. Vi stod där uppe på kullen en god stund i kvällssolen och bara njöt av att vara just där.
Denna kväll ska vi sova i DNT hytte (Den Norske Turistföreningen). Vi har i Abisko hyrt nyckel till dessa stugor. Längs Nordkalottenleden som vi nu ska vandra på norsk mark har vi tillgång till obemannade hytter. Lappjordhytta ligger uppe i fjällsluttningen och väntar på oss. Där huserar redan att Italienskt par men här finns mera plats. Vi äter lite kvällsmat och sen blir det ganska snart sovdags. Har märkt att första vandringsdagen efter vilodag känner man sig rätt sliten och då är det gott att sova. Dag 54 är till ända.

Dag 55. Den bästa dagen.

Idag är vi redan uppe bland fjällen då vi startar. Dimman vilar på fjälltopparna och den smyger upp ur skrevorna där den legat under natten. Man kan i arla morgonstund bara ana höjden på topparna. Det kommer att bli en fin dag. Solen värmer marken och dimman flyr bort. Vi njuter. Både han och jag utbrister gång på gång att ”jäär ir e grannt”! Landskapet är på något sätt mera grönt, klumpigt, ödsligt och kargt. Där går vi hela dagen och beundrar det vi ser. Jokkar som rinner mellan stenarna, blommor som livskraftigt håller sig färggranna i den magra jorden och bergens formationer som man med fantasins hjälp kan forma till vad man vill. Renar dyker upp ibland bredvid oss. Ett par gånger får vi ta av oss skorna och vada över jokkarna. Numera är det bara skönt att svalka fötterna i det kalla vattnet. Det känns ungefär som då vi där hemma under vinterhalvåret hämtar morgontidningen barfota.
Ingen annan tycks vandra här så idag får vi ha fjällvärlden för oss själva. Det är nu inte det att vi är folkskygga eller att inte här finns plats men just nu känns det bara bra …denna dag är den bästa!
Vi börjar gå ner mot dalen där vi skymtar byn Innset. Det blir grusväg fram till nästa hytta. Altevasshytta är en ljus och rymlig hytta. Vi bor in oss i ett två personers rum, går ner i älven och tvättar oss och när vi kommer tillbaka har det kommit mera folk i stugan. Vi får en koselig kväll med mycket prat om fjäll, fiske, finskt och norskt och mycket skratt! Det ena paret hade fiskat idag och vi blir bjudna god stekefisk og nypoteter och lite vin på det. Ett super bra avslut på en super bra dag!

IMG_0807.JPG

IMG_0803.JPG


Posted in Okategoriserade by with 7 comments.