Slutet på början

Dag 9
Korparna väcker oss med sitt högljudda gräl. De låter precis som Vildvittrorna i Ronja Rövardotter. Det är lite kyligt och fuktigt. Det gäller att bita ihop och komma igång. Efter morgongröten packar vi ihop och ger oss i väg. Upp på asfalten igen. Den är hård och ogästvänlig. Så fort vi har möjlighet tar vi av på den gamla grusvägen som finns kvar på vissa sträckor. Den är mycket skönare att gå på.
Vackra vyer öppnar sig mellan träden. Vi ser Åreskutan och Åre by. Där ligger dagens mål. Men det är långt dit.

Strax efter att vi lämnat den sista kroken grusväg och kommit upp på stora vägen igen möter vi en skåpbil med brädor på ett släp. Bilen saktar in och stannar. ”ATI mountain experience” står det på sidan av bilen. Tankarna hinner inte riktigt formulera sig. Är inte det Annica o Torkel Ideströms företag? De som är själva upphovet till Fjällfararnas Vita och Gröna band! Och visst! Ut kliver en glad Torkel och förklarar:
”-Jag måste bara kolla. Är det kanske Grönabandare som är ute o går?”
Vilket sammanträffande! Och så får vi ju tillfälle att förklara oss. Det känns ju ändå lite fusk att stövla fram på landsväg när man skall fjällvandra. Han verkar förstå. För mycket snö är för mycket snö. Vi lovar att vi ska träffas igen… på diplom utdelningen.
Glada i hågen vandrar vi ner till Undersåker där vi gör mat vid Indalsälvens strand. Det är varmt och skönt.

Det är dags att fortsätta men vi har dåligt med vatten. Jag tänker att man kan kanske köpa i någon butik. En ung tjej ha träningscyklat med en landsvägsracer längs vägen vi gått och stannat precis bredvid. Av cykeln och Stockholms-tävlingsdräkten att döma är det ingen söndagscyklist. Vi frågar om det finns nån butik i närheten.
-Nej det gör det inte, men kan hon hjälpa till med något?
-Nä, vi har lite ont om vatten och inga fjällbäckar i närheten. Men det ordar sig.
-Men jag har vatten kvar. Jag har kört färdigt så ni kan ta det.
Vad lite kallt vatten kan värma en solig dag!
Vi går vidare med proffscyklistvatten i flaskorna. Helst vill vi undvika E14 ”Trondheimleden” så mycket som möjligt. En smal vägren på en tungt trafikerad Europaväg lockar INTE. Vi hittar Kläppen vägen. En lyckträff! En lantlig idyllisk väg mellan blommande syrener och små välskötta hus med blommande trädgårdar. Nyslaget hö som doftar himmelskt. Hästar som betar och får som bräker. Nu är det fint! Men allt underbart tar slut någon gång. Denna gång tar det slut vid E14. Upp på vägrenen. Vi går inklämda mellan vägräcket och dundrande långtradare. Det är dammigt varm och bullrigt. INTE roligt. Som tur varar inte detta för evigt heller. Snart hittar vi vägen ner till Såå. Den är lika idyllisk som Kläppenvägen. Men nu har Frits inte riktigt orken kvar att beundra. Nina kommenterar glatt alla fina hus och trädgårdar medan maken tystnar allt mer. Fötterna svider och benen värker. Ju närmare vi kommer desto längre verkar vägen bli. Vid Björnänge är vägen slut. Men tack och lov finns en vandrings- och cykelstig mellan stora vägen och järnvägen. Den tar oss ända in i Åre. Plötsligt står vi på Åre torg. Plötsligt har vi klarat av första etappen. Får tvätta kläder, duscha och vila en heeeeel dag.

20140625-124701-46021716.jpg

20140625-125027-46227969.jpg

20140625-152126-55286711.jpg


Posted in Okategoriserade by with 6 comments.

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *