juli 2014 – Två Par Skor

28 juli, 201428 juli, 2014

Den som inte vandrat har ingen backe mött.

Dag 39 Ner mot Jäkkvik.

Vaknar tidigt av att solen gassar tältet varm. Det blir ännu en fin dag uppe på fjället. Förmiddagspasset ska ta oss ner till Jäkkvik där vi ska stanna för lunch. Det blir glass och fryspizza hos Handlarn som vi kan tillreda i fjällgården. Där sitter vi, hela gänget från igår, och pratar en god stund innan vi traskar vidare. Det blir en kort nydragen led fram till sjön där roddbåten väntar på oss. Längs Kungsleden finns några ställen där man måste ro. På dessa ställen finns tre båtar och det betyder att finns det bara en båt på stranden ror man över, tar en båt på släp, ror tillbaka för att lämna den ena kvar till nästa vandrare och till sist ror en tredje gång över för att kunna vandra vidare. Nu hade vi tur (vågar jag skriva ”som vanligt”?) så för oss räckte det med en tur över sjön. Färden går vidare i kuperad blandskog uppåt mot mera värme och mera vind. Där i skogsbacken möter vi nästa norrifrångående GrönaBandare. Pratar lite om hur vi mår, väder, vägval och sånt. När vi tagit oss upp på nästa fjäll ser vi sjön Riebnes. Vi ringer ner till Vuonatsviken för att beställa skjuts. Ja, man får åka motorbåt på vissa ställen. Denna båtfärd får bli min premiärtur för i år. Annars brukar premiären tas i Smörfjord med Frits vid rodret. Att sitta där i fören och känna saltstänket på kinderna måste bara upplevas. Just där och då tillsammans med dessa stänk sköljs allt viktigt och oviktigt bort. Så kändes det inte riktigt idag men skönt med svalka och vila för benen en stund. Även Frits behöver vila. Det ser jag på honom där han går. För många dagar med värme och ansträngning tröttar. När vi åter når land är det kväll och vi bestämmer att ta första bästa tältplats för nu behövs vila. Det blir en bit att gå i stenig terräng men så dyker en strandplats upp som blir vår. Jag tar ett bad i den just då myggfria luften medan en flugfiskare står tyst ut i vattnet och ser på…upptäcker jag sen då jag redan är som ny. Vad gör väl det. Kanske det får gå under ”Allemansrätten”

Dag 40. Kortdag.

Frits känner sig inte pigg, svag och konstig i magen. Vi bestämmer att vi går i sakta mak och pausar då det behövs. Fortfarande varmt i stenriket denna dag och uppe på fjället hittar vi knappt någon vind. Tar en tupplur, försöker äta, vandrar vidare, dricker osv till sen eftermiddag då vi slår upp tältet uppe på kalfjället med en vidunderlig utsikt ut över världen. Att han i de andra skorna håller med mig? Det tror jag inte! Han vill nu bara sova. Dagen övergår i kväll och äntligen kommer lite moln där borta. Jag går ut för att ta in våra vädrade kläder och ser regnmoln över grannfjället. Åskan låter om sig i fjärran.
Det finns en hel del föräldrar som medvetet eller omedvetet skrämt upp sina barn för att vara rädd då åskan går och som satt sina spår. Rädd har jag inte förstått att vara. Minns att vid Sjömans sprang vi upp på ”kvistskulla” (farstukvistens över våning) för att mysa då blixtarna kom. Dit samlades vi även då det regnade för det lät så trevligt när regnet droppade mot plåttaket.
Nu låg vi två i ett tält uppe på fjället, det regnade, vinden rev och slet i tältduken. Tur att vi låg där inuti som tyngd. Åskan kom allt närmare. Den lyste upp vårt färggranna tält vid varje blixt och knallen / dånet / braket kom allt snabbare efter blixten. Till sist var det bara blixt och så innan jag hann säga nuuuu kom braket ! Där låg vi, marken skakade under oss och det dånade på för fullt. Just då var min enda tanke….nu bli min son utan mamma och pappa. Vad skall man göra? Det var bara att ligga där och bida tiden. Åskan och regnet kom och gick och kom igen. Till sist stannade regnet men åskan tröttnade och vi somnade om. Nu i skrivande stund vill jag inte vara utan denna upplevelse. Rädd? Nej inte längre och inte heller vill jag skrämma någon.

Dag 41. Mannen vid min sida.

Idag måste vi vandra på om vi ska nå Kvikkjokk imorgon kväll men magproblemet bestämmer takten. Det går ändå hyfsat bra. Börjar dagen neråt i en stenig dal som övergår i buskar och träd mellan jokkar, sjöar och myrar. Ganska fint men tankarna går till den magsjuke mannen vid min sida. Nej han går inte vid min sida. Kungsleden är oftast en stig som är 30 cm bred ifall där inte finns en sten i vägen! Det är inte roligt med noll aptit och av bara vatten blir man inte glad och stark. Vi tar sikte på uppstickaren Goabddabakte, där under det tvära sidan ligger en platå med en tillhörande jokk. Det är alltid viktigt med slätmark och vatten vid val av tältplats. Och sen har vi en lagom dagstur till Kvikkjokk imorgon. Men det är långt till Goabdda och det går uppåt och uppåt igen. Klockan hinner bli 21.30 innan vi kravlat oss upp till platån. Jag mätte ”med fingret” på kartan och kom till 32 km idag. Inte illa men det är ju inte längden som dödar – det är farten. Där får vi en fin kväll.

Dag 42 Tsupp, tsupp neråt.

Vi vaknar av att solen som vanligt värmer tältduken. Alltså vilken sommar jag önskade mej. Just en sån med sol, sol, sol! Vilken tur jag har! …eller?
Innan vi är startklara kommer faktiskt en liten skur men den slutar lika snabbt som den kom. Vi går där uppe och humöret är riktigt bra för det är lättvandrat och det bär neråt idag. Jag kollar in blommor och de härligt vårgröna ormbunkarna som växer i snökanten. Det är häftigt att se deras växtkraft. Då vi ser ut över vidderna ser vi Sareks toppar torna upp sig i nordväst. De är idag dekorerade med små vaddtussar. Plötsligt är vi vid dagens raststuga där vi intar vår lunch. Nu återstår bara 12 km till båten över Lappviken. Och det är nu man tror att man redan är framme. Tsupptsupppandet pluppar upp i skallen men det går så långsamt. Stenarna, rötterna och jokkarna blir plötsligt mycket större än vad de är i verkligheten. Man måste riktigt stampa till och skärpa sig… Det får ta tid!
Vi går ner i gammelskogen. Det är en vacker skog med långa smala granar. Vissa kan vara alldeles svarta av skägglav som hänger ner från de korta grenarna och andra kan bara stå där döda och gråa. Men myggen är inte döda, dom lever ut sin sommarfröjd! Påväg ner ringer vi Björn för båttransport över sjön. Han är en man som ger mer än han får. Han berättar om floddeltat, förändringen från då han var liten till nu. Han tar en runda för att visa oss där de två älvarna möts. I den ena älven är vattnet alldeles grönt glaciärvatten som rinner ut i sjön och man ser en tydlig skillnad. Det var en fin tur och nu har vi inte alls bråttom längre. Han släpper av oss vid stranden med hälsningen att vi ses senare. Vi tar in på Kvikkjokk Fjällstation där vi får ett rum där vattenfallets brus ingår. Rogivande? Nja det vet jag inte, låter mest som en fläkt som står på dag och natt men vackert är det. Dessa fjällstationer är genuint byggda med gammaldags inredning, dekorerade med gamla foton och historia. Riktigt mysigt. Vi tar en välbehövlig dusch ( 6 dagar sedan sist) och så går vi in för att söka mat. I restaurangen hittar vi renskavsgryta, sallad, knäckebröd och en Jämtlandsöl….GuuVaGott! Båda två njuter vi…får se hur länge. Frits mage är fortfarande ett bekymmer. Diarre är inte roligt om man vill vandra vidare. Dag 43 är för oss en vilodag och sen får vi se hur det blir. Innan det är läggdags sitter vi en stund och pratar med GB Samuel och båtkusken Björn i baren.
Nu är etapp 4 avklarad.
Två par skor har hittills vandrat med varandra ungefär 1000 km under denna fjällsommar. Håll tummarna!

Nina

23 juli, 201424 juli, 2014

Människomöten

Dag 38 börjar … sent. Vi ligger och drar oss i våra sköna sängar. Det blev en lång vandring i går. Duktigt över 30 km. Men det gick ju så bra! Vi gör upp räkenskaperna med värdinnan innan vi ska gå. Hon trivs inte med den moderna kassa apparaten. Det syns tydligt. Hon blir nervös och verkar skämmas för att det inte går som det ska. Jag föreslår att jag betalar nu, så får den yngre generationen slå in i kassan sen. Det blir bra. Det är då det slår mig. Hur stor skillnad det är på i vilken situation vi råkar träffa en person. Den lilla, vithåriga späda damen hade i går kväll kommit in i restaurangen där vi stod och beundrade de uppstoppade djuren och jakt-troféerna. Vi frågade lite om ett konstigt skinn på väggen. ”De e ju en Bäver. Fast svansen har blivit knivskida” log damen. Sen visade hon på en ståtlig älgkrona.
”-Den här var en bastant rackare. Kort å knubbig. Jag tog honom här uppe i backen. Bara en bit upp i skogen…” Både jag och Nina måste ha sett bra komiska ut där vi stod med hakorna nere på magen.
”-Har DU skjutit älgen? Jagar du?”
”- Jovisst. De e så spännande. Fast helst jagar jag ju fågel. Me hund!”
Den lilla damen växte med flera decimeter där hon stod och berättade. Jag försökte visa att jag nog visste en del om jakt och skytte.
”- Du har en 20 kaliber då? För fågeljakten.” Så mycket har jag läst jakttidningar att jag vet att till fågeljakt brukar man ha den mindre hagelbössan på 20.
”- Nää, 22 Magnum. Kula! De ska ju bli kvar kött å äta å!”
Sedan kom historien om hur hon lyckats knäppa en tjäder… mitt i halsen! Med en kulbössa! Och någon tid senare gjort om bravaden.
”-De ska ju int bli någe kött förstört, ser du” blinkade hon. Hennes gubbe kom in och jag sa att vi talade om hans frus jakt.
”- Ja, en gång sköt hon en tjäder. Mitt i halsen! Å då ja sa att, he bara var tur, DÅ GJORDE HON DE IGEN!!”
Det sken av lycka kring de båda när de fick berätta om det de älskade. Vilken skillnad mot den lite nervösa damen vid kassan nu i morse!
Nå, vi vandrade iväg mot Adolfström sent om sider. En stenig och krokig kungsled. Framme vid samhället kom vi genast till dagens kuriositet. Adolfströms lanthandel. I gammal stil med alla de gamla prylar som en lanthandel bör ha. Fast verksamheten var ju ett cafe’. Där utanför såg vi en bekant ryggsäck. Och där inne satt vår vän Samuel och fikade tillsammans med en annan ”Tornedaling” som vi också träffat uppe på fjället dagen före. Vi var väntade. De blev en trevlig pratstund innan vi skulle söka något att äta i byn. Det fanns tyvärr bara ett lite för lyxigt ställe så vi bestämde att gå vidare upp mot fjällen och äta frystorkat där uppe. Den ”andra tornedalingen” går Kungsleden för att kolla skicket för länsstyrelsens räkning. Han följde med oss på väg upp. Vi ville upp på kalfjället innan matdags men det blev sent. Till slut hittade vi ett rastställe där det blåste lagom för att hålla myggen borta. När vi satt och åt dök Samuel upp. Han satte sig ner och gjorde mat. När vi fortsatte uppåt upptäckte vi ”länstyrelse-gubben”. Han hade tagit matpaus bara ca 50 meter längre bort. Vi bestämde alla att vi tältar uppe på kalfjället. Var och en vid varsin sjöstrand. Så här ligger vi nu. Lagom utspridda på ett oändligt hav av fjäll. Go natt.
Frits

23 juli, 201423 juli, 2014

Dag 33 – 37 Så kan min fjällsommar vara.

Etapp fyra börjar med påfyllda ryggsäckar. Det betyder mat, kartor och annat smått som vi behöver för 11 dagar framöver i fjällen. De närmaste dagarna ska vi ta oss från Hemavan till Ammarnäs och sen vidare till Kvikkjokk.
Vi tar oss upp förbi alla skidstugorna och söker oss till porten för Kungsleden. Stigen är lite bredare än vad vi är vana med men uppförsbacken känns bekant. Idag ska vi gå i en dal, en grön dal med fin utsikt över snöfläckiga fjäll mot Norge. Hemavan kan vi beskåda i ”backspegeln”. Vi vandrar förbi Viterskalstugan och in i Syterskalet där vi får lite regn. En dalgång som är lättvandrad och vi möter en massa folk. Vi förstår nu att på Kungsleden ska man bara Hejja på varandra och sen gå vidare… eller borde vi kanske ändra på det?
Det börjar regna och samtidigt inser vi att vi behöver en paus. Lämpligt närmar vi oss en nödstuga där vi tar skydd undan regnet och gör dagens middag. Han äter Gulash och jag avnjuter en Pasta Carbonada. En liten tupplur på de hårda britsarna gör gott. Innan vi går vidare skriver vi vår färdplan i gästboken. Jag kollar lite på må få bakåt i boken och plötsligt står där ”hej Nina å Frits!” En hälsning från Ann-Marie och Hasse. Tack, nu blev vi överraskade. Hoppas att ni hade en fin vandring och att det gav mersmak.
Vi går vidare mot Syterstugan där vi inhandlar Gott&Blandat. Ni ska veta att då man går hela dagarna bör man ha sockret i balans. 😉 Så småningom blir denna dag till ända och vi börjar söka tältplats. En bra tältplats ska vara vid vattnet, ha fin kvällsutsikt och ha morgonsol. Och så blev det. Vi får upp tältet, tar ett lätt bad och får in all packning. Då vi ligger där lagom nöjda och trötta häller regnet ner, stora droppar som för ett hiskelit ljud. Där ligger vi med varsin godispåse och hör på regnet utanför. Det är äkta fredagsmys de!
Plötsligt hoppar Frits ur sovsäcken. ” Jag tog inte in regnskyddet”. Han stiger i kängorna och springer ut för att söka reda på det mitt i regnet och den hårda vinden. Inget resultat. Kommer in dyngsur och suckar, tänker en stund och så börjar han gräva i ryggsäcken. Och vad finns där om inte ett regnskydd!

Dag 34
Vaknade av att solen värmer tältduken. Regnet är borta, bara lite vått i tälthörnet. Start 8.30. Idag börjar vi med att gå ner mot Tärnasjön. Här ser det ut som taget från ”De tusen sjöars land”. Vi får gå över flera hängbroar innan vi är över på andra sidan. Fiskarna hoppar i sjön och på stigen framför oss går ripmammorna med sina ungar. Är det månne så att bo på Kungsleden? Vi njuter, nja grodorna, som hoppar upp på leden, och jag lär inte bli vänner i första taget. De är inte äckliga men mitt hjärta klara inte av dem…än! I Tärnasjöstugan träffar vi på den genomtrevliga stugvärde Gun. Där hade vi kunnat sitta hela dagen och prata. Alltså en stugvärds största uppgift är att vara trevlig för det gör så gott med oss vandrare! Här har Samuel dagen innan suttit med samma stugvärd och skämtat om att det står mellan honom och finnarna vem som först lägger handen på den gula klumpen uppe i Treriksröset:). Alltså så måste vi traska vidare. Dagens mål är Servesstugan men då vi kommer till bron vid Servesjauri känner båda att här är det stopp. Genom tältfönstret ser jag regnbågen och inne är det varmt och skönt. Inatt ska jag lyxa till det med att blåsa upp mitt nyinköpta liggunderlag. Ölkorv och nötter blir kvällsmat medan vi hör en renjord beta i fjällsluttningen. Exakt så ska en dag på fjället avslutas.

Dag 35
Vi går ner den lilla biten till Sarvesstugan och även där blir vi sittandes med ännu en trevlig stugvärd. Vi går vidare, vi vill ju snabbt upp på kalfjället ty solen värmer även idag och där uppe är det lättvandrat och sågottsom insektfritt och fina vyer. Det är nog de vidsträckta vyerna som tilltalar mej. Där går vi länge tysta och mina tankar går i spåret ”lagom”. Ordet lagom är svårt men just idag har jag funderat på samhällsstegen eller karriären. Tänker att det är precis som nu då jag vandrar. För mej känns det bäst att gå på fjällsluttningarna – mittemellan – då kan man se ner i dalarna och upp mot topparna. Men det borde vara allas rätt att nångång få möjligheten att vandra i en dal eller bestiga en topp, bara för att få uppleva utsikten.
Nu möter vi vandrare och vi har ju börjat både Hejja och fråga hur det går. Vi möter en man som efter lite prat utbrister: Är det sant att ni är riktiga GrönaBandare? Han hade bara läst om att de finns. På kalfjället ser man långt och där långt kom en ensam vandrare. Jag hann säga till Frits att snart borde vi börja möta andra GrönaBandare som startat norrifrån. Jo, mycket riktigt, han som kom emot oss var Rickard. En trevlig träff. Hoppas vi ses när vi alla är klara!
Vi gick vidare på steniga höjder med vackra vyer för att sen söka oss ner mot dagens mål Aigertstugan. Inatt ska vi sova i stuga hade vi bestämt och så fick det bli. En varm dag och en fin avslutning på den. Bara att sitta på en stol och äta sin kvällsmat kan vara en lycka!

Dag 36
Vaknar tidigt i en tyst Aigertstuga. Kokar vår gröt i köket och ställer oss i ordning. Betalar och säger Hejdå. Solen strålar över fjällen. Vi går en bit upp och ganska snabbt får vi en fin utsikt ner mot Ammarnäs. Ett samhälle med butik, vandrarhem och värdshus där vi har tänkt avnjuta dagens lunch. Ni ska veta att då man går hela dagarna, lever på gröt, frystorkat, nötter, ölkorv och vatten Ja då smakar all annan mat så otroligt gott! Köttgryta, skalpotatis och en öl är mumma för själen denna dag. Efter ett butiksbesök och vykortspostning traskar vi vidare. Vi ska nu ta den gamla sträckningen av kungsleden. Den är lite kortare och det känns så rätt i denna hetta. Vi följer vägen för att imponeras av den stora potatisbacken som är ett slags landmärke här i Ammarnäs. De har i flera generationer odlat mandelpotatis i en backe mot söder. En ”skalad” backe full med potatisbänkar. En häftig tilldragelse.
Nu är det otroligt varmt, ett regn kunde inte skada och medan vi går där och flämtar så dyker regnmolnet upp. Det var bara att söka sig bort från vägen in under ett träd, på med skaljackan och regnskydd. Så stod vi bara där tysta och väntade. När det värsta var över går vi vidare uppåt mot stigen som ska leda oss upp mot det vi helst vill ha nämligen kalfjäll, sol och vind. Där på grusvägens värsta uppförsbacke i värsta hettan kommer en dam körandes i sin Volvo, saktar in, öppnar fönstret och frågar glatt: Vill ni ha skjuss upp till Högbäcken? Och vet ni vad vi svarar? Nej Tack, vi måste tyvärr gååå! För annars får vi inget diplom! Båda två var vi lika överraskade av vårt svar men rätt svarat var det. Så småningom kom vi upp till de vackra vyerna men vinden den hittades inte idag. Ändå rätt lättvandrat resten av dagen. Leden är fyrhjulingsväg och där stannade en same oss för att fråga vart vi ska, Ska ni till Abisko? På norrbottnisk dialekt men med samebrytning. När han får höra att vi ska ända till Treriksröset suckar han och tycker att Ni är nu tuffa! I samma andetag frågar han om vi är från Stockholm? Och jag lovar, fast vi nu har varit i Sverige i över en månad så inte har vi börjat ”snacka” …än. Men si Jakobstad i Finland, dit hade han varit.
Denna dags tältplats kom till oss vid en lagom liten sjö där uppe i tystnaden med lagom sol och värme. Lagom lite mygg för att dopp i den lilla sjön med den lagom lilla sandstranden och en lagom mjuk risbädd att slå upp vårt hus på. En ovanligt lagom kväll.
Innan vi lade oss tog Frits in de torra svettgångna kläderna så nu luktar här åter lagom svettigt. 😉 vardagsliv!

Dag 37
Vaknade 5.53 och var redo för dagens etapp 7.30. Idag ska vi gå in i Norrbotten. Inte ett moln på himlen och en lätt fjällvind smeker min kind hela dagen. Alltså nu kommer den perfekta dagen!
Vi gick över ett böljande kalfjäll med små sjöar utspridda här och där utmed vår väg. Inte en broms och inte en mygga. Pausade när vi ville. Vi bara njöt.
Kom att tänka på… Vad vi vet besökte Frits bestemor sin son och hans familj i Finland endast en gång och då myntade hon ordspråket: Ä kann ikke puste! (jag kan inte andas)
Vi har ju så mycket skog i Finland. Speciellt idag förstår vi henne. Här på dessa höjder kan man verkligen andas. Ja vi har nog andats tidigare under denna sommar men nu är det bara så braaa.
Nu njuter Även Frits i fulla andetag! Ännu igår gick jag och beundrade utsikten. Jag drog in luften i mina lungor, sade: Åååh så grannt! Och Han i de andra skorna, han drog också in luften, och sade: Åååh så langt!
Men idag kan vi ”puste” båda två!
Börjar man dagen tidigt hinner man med mycket. Redan kl12 hade vi kommit dit vi på kartan hade satt vårt mål för dagen. Vi bestämde efter en mat paus med en påse tunnbröd och en tub rökt renskavsost. Vi går vidare! Ikväll vill vi ha middag på Bäverholmens värdshus och så fick det bli. Anlände till ett litet fiskeeldorado i väglöstland. Tre generationer i huset. Farfar byggde om fähuset i mitten på 70-talet till värdhus och stugby för fjäll- och fisketurister samt skoterturister vintertid. Alla bekvämligheter, god mat och dricka därtill. Ja ingen väg men vadå, det finns ju båt! …och en Kungsled!
Så nu ligger vi åter skönt trötta, mätta och belåtna i varsin säng. Hör att en sover redan.
Anar att denna fjällsommar kommer att innehålla många oförglömliga människomöten. Några fick vi ikväll.
Men främst ett möte med mig själv, gonatt!

Nina

21 juli, 201423 juli, 2014

En liten ”stänkare”.

Hej alla bloggläsare. Det har varit dåligt med mobilnät på de ställen vi sovit efter Hemavan. Nu har vi en ”prick” så jag hoppas få iväg en liten hälsning. Ligger i tältet en bit norr om Ammarnäs. Vi har vandrat i sol och uppförsbacke. Men här vid tältet har vi en helt fantastisk sjö med SANDSTRAND!! Så nu är vi nybadade. Utförligare redovisning kommer då vi har bättre mobiltäckning.
Frits.

18 juli, 201410 februari, 2019

Nya tag.

Dag31
Morgon i Joeström. Får sitta och äta morgongröten vid ett köksbord. Packar ihop och iväg. Det är mulet och varmt. Det har regnat i natt så luften är frisk. Perfekt väder. Inte en insekt så långt ögat når. Inte en bil heller. Det är riktigt skönt att vandra längs vägen. Då vi kommer till stigen som går över Joefjäll till Hemavan hinner vi gå förbi. Då vi märker att vi missat stigen struntar vi bara i det. Lika bra att gå på. Det går ju bra här på vägen. Onödigt att väta ner byxorna i vått gräs och ris. En stund senare börjar det regna. På med skaljacka. Framme vägskälet vid E12an regnar det så häftigt att vi stannar en stund på en ledig stugveranda och väntar på bättre väder. Vi har ju bara 9 km kvar och gott om tid. Sedan går vi sista biten under uppklarnande himmel. Vid simhallen ligger Fjällcentret där vi ska vila. Här har jag också varit några gånger med Base Camp. Skönt att vara ”hemma”. Vi checkar in, får vårt depåpaket och går upp till köpcentret för att äta. Vi får reda på att en annan Gröna bandare Samuel är här. Honom vill vi gärna träffa. Vi har ju läst hans blogg och sett hans fotspår. Det blir en trevligt träff. Om man vandrat 70 mil i nästan samma skospår har man mycket att tala om. Han skulle iväg redan samma kväll för att ”komma iväg”. Vi slöade resten av kvällen.
Dag32
Gjorde vi INGENTING. En tur till köpcentret, inhandlade nytt liggunderlag, åt och vilade.

Nu är det morgon dag 33. Nu blir det morgonmål och sedan börjar nästa etapp med Kungsleden. Ska bli spännande att se vad den har att bjuda på. Tack för att ni läser och tack för kommentarer. Det gör verkligen skillnad. Att veta att det är någon annan som bryr sig. Att vi inte bara travar på i tomma intet. Vi hörs.
Frits

16 juli, 2014

Till min syster

15 juli, 201417 juli, 2014

I motgång … och medgång

Dag 26
Vi vaknade tidigt i rummet hos ”Italienaren” i Klimpfjäll. Men tydligen var vi inte så ivriga att komma iväg för klockan hann bli 10 innan vi startade. Dagen var lika varm och solig som de tidigare. För att ytterligare uppskjuta mötet med svett-och broms-infernot besökte vi butiken innan det var dags. Vi skulle vandra Norgefararleden. Det är en gammal vandringsled över fjällen som människor har använt länge för att resa mellan fjällvärden och den Norska kusten för att bedriva handel. Senare blev den en viktig väg till atlantkusten för emigranterna som reste iväg till Amirika.
Dagen började brant uppför slalombacken. Det var varmt och bromsar över allt. Min rygg började kännas konstig. Det brände till mellan skulderbladen när jag försökte dra på lite för att komma snabbare upp undan bromsen och upp över krönet. Jag försökte rätta till ryggan men då högg det till ännu värre. Vi stannade. Svetten rann och bromsar anföll. Vi måste göra något. Kanske ändra på ryggsäcken? Jag krängde av säcken men stannade mitt i rörelsen. Hela sidan av ryggen kändes som om någon stuckit ett glödgat svärd i det. Nina fick hjälpa mig av med säcken. Där stod vi. Mitt i en slalombacke i Sverige och såg på varandra. Ingen vågade säga det som vi båda tänkte på. Ska det sluta här? För något som för en minut sedan hade varit en struntsak som går över efter en stund. Vi sade inget om det. Det behövdes inte. Nina masserade ryggen en stund. Sen bestämde vi att försöka. Upp med ryggan igen. Och det kändes mycket bättre efter lite justeringar. Det gick faktiskt riktigt bra! (Senare har knivhuggen återkommit men försvunnit efter lite gymppa. Och så har jag bestämt att det skall förbli.)
Väl uppe på fjället gick det fint att vandra. Vi traskade på tills vi kom till Durrenstugan där vi åt och vilade en lång stund. Sedan vidare till mot Tjokkelestugorna där vi planerat att övernatta. Väl framme vid stugan var det ännu så tidigt att vi tvekade. Slå läger eller fortsätta? Vi satt en stund och beundrade den helt renoverade stugan. Man har monterat ner stugan och bytt ut det som varit ruttet. Sedan byggt upp stugan igen. Med själen i behåll! Man kunde ännu känna historiens vingslag: Trötta byteshandlare som övernattat på Norgeresan. Spända och oroliga emigranter som sålt det lilla de hade och gav sig av ut till det stora okända.

När vi satt där och läste om stugans historia och velade om huruvida vi skulle gå eller stanna hördes det skratt och stön utanför dörren. In kommer två svettiga män i cykelhjälmar. Två glada Ö-viksbor som var på ”kortledigt” från sina fruar. De hade cyklat MTB till stugan och hade tänkt övernatta. Finmiddag med kött och allt hade de med i väskan. Det avgjorde vårt val. Vi meddelade genast att vi fortsätter efter en stund. Grabbarna hade t.o.m. vin med sig av vilken de vänligt nog bjöd av. Lite otippat att bli bjuden på rödvin i en stuga mitt ute i ödemarken. Men gott! Tack för det. Stärkta av vila och vin vandrade vi vidare och fann en fin tältplats nära en bro. Där stod en gammal herrcykel lutad mot Norgefararleden-skylten! Historien om den hade man gärna velat höra.

Dag 27
Dagen börjar med att vi lämnar Norgefararleden och går mot Åtnikstugan. Där äter vi och nu gör vi som grabbarna i Letrek: vi går en, enligt kartan, omarkerad led över Västra Vardofjället. Det är varmt, brant och tungt. Något så otroligt tungt! Vi går som maskiner. Väl uppe blir det mulet. Svalare att gå men så blir molnen snart till regn och åska. Det är INTE roligt med åska uppe på de högsta topparna. Det går i alla fall bra och ovädret verkar försvinna bort från oss. Vi siktar på att komma ner till Nedre Vapstsjön innan vi slår läger. Vi ser redan första bron som vi skall över när det börjar droppa igen. Kanske borde vi i alla fall slå upp tältet redan nu? Innan det börjar regna på riktigt. Vi bestämmer oss för det och hinner få ut innertältet då det bryter lös! Det formligen spiller ner vatten. På några sekunder är ALLT vått. Tältet, ryggsäckarna. ALLT! I panik försöker vi få upp yttertältet över innertältet som ännu ligger på marken. Det blir bökigt och svårt men till sist har vi upp tältet. Men allt är blött. Vi torkar upp tältet så gott det går och försöker breda ut liggunderlagen så att inte sovsäckarna också ska bli våta. Där ligger vi och försöker sova och samtidigt hålla allt torrt. Inget lyckas helt.

Dag 28
Efter en jobbig dag och dålig natt packar vi ihop och fortsätter. Denna dag börjar som den förra slutade. Visserligen är regnet borta men det första vi möter är en bro avstängd p.g.a. dåligt skick!! Och en alldeles för bred och djup jokk att vada över. Efter en överblick bestämmer vi att det är skotertrafiken som är för tung för bron och kliver över avstängningen och går över. Med blöta kläder hängande på tork på ryggarna går vi ner till bron över Vapstaälven. Här blir det plötsligt asfaltväg i någon km innan vi ska upp på ännu en ”letrek-led”. Omarkerad men enligt grabbarna lätt att hitta. Vi hittar den INTE. Efter ett par försök är vi halvvägs uppe på bergsidan i oländig brant terräng. Vi letar och letar. Och plötsligt är den bara där. Den leder oss opp på Skalmodalfjället. Väl där uppe är det bara att hålla sig uppe på kammen och gå västerut tills man kommer till Norge. Och precis innan gränsen går en gammal led mellan Skalmodal, via Arevattnet mot Atoklimpen. Leden har rasat längre mot Skalmodal så det är inte många som går här nu. Rösen syns men ingen stig mellan dem. Det blir brant!! Rakt upp i skyn. Det är åter alldeles för varmt för att gå. Och helt vansinnigt för varmt för att gå lodrätt uppför en bergsvägg. Det är någonstans här jag börjar tvivla på att jag kommer att klara av det här. Jag har gått i nästan en månad. Jag har gått långt över 600 km. Jag har lika mycket kvar. Jag kan inte ge upp. För gör jag det måste Nina också bryta. Hela upplägget bygger på att vi är två. Och det är inte bara att slänga in en ny kompanjon. Men klarar jag av det? Rent mentalt? Jag stänger av all hjärnverksamhet och går på autopilot. Även den bergsväggen har ett slut och sedan går det lika brant ner. Där nere hägrar Arevattnet-stugan. I natt SKA vi sova i stuga. Väl framme vid stugan ser vi redan utanför att det är folk där. Våta skor på trappan. Vi går in. Två unga blyga norrmän sitter och äter. De ser besvikna och lite molokna ut. De har tänkt fiska i sjön och sedan sova. Och vi kommer helt klart och stör deras planer. Vi lugnar grabbarna med att vi har tält och går ut för att hitta tältplats. Det finns en fin rished vid sjön och där somnar vi ändå nöjda i vårt eget lilla hus.

Dag 29
Dagen börjar uppåt (som vanligt). Vädret är mulet men varmt utan att vara hett. Det går rätt bra. Sedan kommer vaden. Jag har inte listat ut vad det är med vad som är så obehagligt. Att gå ut i det strömmande vattnet är på något sätt oerhört motbjudande. Vi vadar (alltså tar av oss vandringsskorna och går barbent med lätta vadarskor över vattendraget) fyra jokkar denna dag. Sedan vänder allt! Över en bergskam ser jag för första gången Atoklimpen! Jag känner genast igen den. För första gången på 29 dagar ser jag något i landskapet som jag känner igen. Vilken skön känsla! Det känns nästan…hemma. Nina märker genast. ”-Det går bättre nu va?” Visst gör det de! Med Atoklimpen som blickfång vandrar vi ner efter en stig som nu blivit vältrampad. Vi går över en bro och plötsligt står vi vid Atostugan. Där har jag stått med elever från Base Camp flera år. Det ryker ur den gamla lappkåtan! Vi går och kollar stugan. Ytterdörren är öppen men dörren till sovrummet är låst. Vi ser att det finns sängar och bord där inne. En ung flicka uppenbarar si ur kåtan. Hon är svettig, sotig och rund. En riktig Atoklimp! Jo då. Man får sova i stugan. Men bara på vindsrummet. Skorstenen är så dålig att man stängt huvudrummet så att ingen ska elda och bränna ner huset. Vindsrummet är så fullt av mösskit att det verkligen inte lockar. Vi lovar Atoklimpen dyrt och heligt att inte elda, jag kryper in från förrådssidan genom en lucka in och låser upp. I natt sover vi på sängar.
Dag30
Vi städar stugan. (Det behövdes) Vi väcker väktaren i kåtan. Hon är för övrigt från Stockholm och rest upp hit för att protestera mot något gruvprojekt och sedan blivit kvar. Hon skulle bo i kåtan hela sommaren. Detta var hennes andra dag. Vi önskar henne lycka till och går. Ut på asfaltvägen mot Hemavan. Vid Boxfjäll sticker vi oss in på Tärna-Vilt som har butik här. Där finns också restaurang Milano
Fin restaurang men inte särskilt service-minded personal. Vi får i alla fall en hamburgare och öl. Vidare ut på vägen. Efter byn Joesjö går vi på mot Ström och skall vidare mot Joeström. Efter det har vi tänkt söka tältplats. Det börjar gå trögt. Tankarna har redan kommit till Hemavan och pausen där. Men det är långt dit ännu. Vi travar på. Så står en skylt vid ett hus. Stuga att hyra Vi knackar på. Jo då. Och inte dyrt alls. Ett helt hus! Kök, vardagsrum, dusch, bastu … allt! Så nu sitter jag i soffan och bloggar. Och i TVn sjunger Laleh och Eva Dalgren om en ängel i ett rum. Kanske det här går bra ändå.

11 juli, 201411 juli, 2014

Morgon ibland fjällen

Jo hör ni, där mitt i solgasset och bromseldoradot finns nog dedär som jag längtade till i vintras. Vackra böljande fjäll att gå på. Förflyttar man blicken längre än till sina egna skor får man uppleva de vackraste nyanser av blått både av fjäll och himmel.

Vandraren får ro och tanken tid att gå sin egen väg.

Nina

11 juli, 201417 juli, 2014

Sommar bland fjällen.

Det är högsommar i fjällen. Vi håller vilodag i Gäddede och plötsligt plingar det till i vårt äpple. Det är en GrönaBandare som meddelar att han just kommit till samma trevliga camping som vi. Vi träffas, tar en öl, pratar om….. Ja vad tror ni? Fjällvandring, grusvägar, krämpor, resor och så slutar det med krigsöden. En mycket trevlig kväll. Han, Christoffer ska vila en eller två dagar till men vi är startklara för vår tredje etapp imorgon.
Dag 22
Solen ler mot oss och sen går det undan…dag 23 och dag 24!
Jag undanbad mej Frits att blogga om dessa dagar. Säger bara som Astrid Lindgren: Döden, döden, döden! Så var det undanstökat.
Det betyder i vårt fall att solen har värmt oss enormt mycket. Och då solen värmer fjällen denna tid på året vaknar BROMZZZARNA! Kan bara beskriva dessa dagar som att vi travat över myrar och bergsknallar ( på kartan heter dessa ”knular”) viftandes med händer och stavar för att få dessa bromsar på lämpligt avstånd. Nog om det.! Under dessa dagar har vi besökt Ankarede, samernas kyrkstad där vi blev bjudna på våfflor.
Dag 25 vaknade vi i Raukaselet i ett lagom varmt tält. Bör nämnas att jag inte sovit med alla medhavda kläder på. Behöver inte ens luft i min luftmadrass längre, nja det är för att den inte håller tätt. Så i går kväll struntade jag helt enkelt i att blåsa!
Denna dag har vi så vandrat upp på kalfjället via Slipsikenstugan ( som hade blåst bort i en orkan – 48m/s) nästan utan bromsar men, men nu har här tillkommit andra flygfän. Inte alls lika elaka… Dom gör åtminstone inte som bromsen som sättet sig, tar en munsbit och flyger bort!
Idag har jag sett och upplevt de vackra vyerna. De blå nyanserna som fjällvärlden kan visa sig i den vackraste av världar. Fina små sjöar med en mindre sångsvan som tycks njuta av ett bromsfritt liv. Älgen stod plötsligt och glodde på oss innan hon fattade att det var bäst att vända för två finnar. Och så fick vi följa havsörnen då hon (jag är säker på att det var en hon) sökte termik vindar och tycktes bara försvinna uppe i det blå. Alltså en riktigt bra semesterdag. Men alla dagar har ett slut och så även den. Med trötta ben kom vi ner mot Byn Klimpfjäll där vi läst om en Italienare som tillreder god mat. Dessutom har han rum.
Så nu har vi duschat, tvättat bort saltränderna från våra kläder, ätit varsin fjällpizza och något svalkande därtill.
Alltså en dag man kan lägga till alla de andra dagarna man ska minnas i vintermörkret!

På tal om Klimpfjäll kommer jag ihåg ett familjeunderhållningsprogram
Som sändes i Svt för några årtionden sedan…. Vad månne det hette? Nånslags lagsport var det med linbanor och trapetser i vildmarken.

Nina.

5 juli, 201417 juli, 2014

Lördagsnöje i Gäddede

Halvligger i en rottingstol vid Gäddede Camping. Vågar jag säga att jag ser på fotboll? Jo, det gör jag. Jag hör åtminstone sorlet och kommentarerna. Vi har bokat stuga med TV i två nätter… Allt för att min älskade make ska få göra annat än fotvandra under sitt sommarlov.
Har en liten bok (lightweight) i min hand som vi fick av en god vän innan vi stack ut på äventyret och igår läste jag: En riktig god vän är en som ser dina svagheter och accepterar dem
Helt klart att man ska acceptera varandras nöjen tänker jag nu. Kan inte påstå annat. Han som skulle bygga båt, skriva bok, se på fotbolls VM m.m och så hamnade han i fjällvärlden!
Trivs han inte? Jo, klart att han gör… Som idag då vi startade på andra etappens sista dag. Han gick med raska steg vägen fram, inget stönande och vankande idag inte! Min känsla var redan då jag vaknade i tältet i morse att idag är det bara tsupp, tsupp en stund längs grusvägen så är vi framme vid målet. Gissa vem som stönade och vankade innan den blåa Gäddede skylten dök upp? 😉
Nåå nu är vi än en gång rena och mätta vilket är av stor betydelse som ni säkert har börjat förstå. Törsten är även släckt med den mörkaste och godaste öl jag någonsin smakat. Misstänker att det har något med dedär ”tsupp, tsupp” att göra!
Källarmannens svarta Eken Ale är att rekommendera ifall ni nångång vandrar mot Gädddede med tunga steg en solig, varm julidag och det ända ni har som sällskap är två tre bromsar… eller fler.

Oj nu tror jag bestämt blev ett mål!

Nina