I motgång … och medgång

Dag 26
Vi vaknade tidigt i rummet hos ”Italienaren” i Klimpfjäll. Men tydligen var vi inte ivriga att komma iväg för klockan hann bli 10 innan vi startade. Dagen var lika varm och solig som de tidigare. För att ytterligare uppskjuta mötet med svett-och broms-infernot besökte vi butiken innan det var dags. Vi skulle vandra Norgefararleden. Det är en gammal vandringsled över fjällen som människor har använt länge för att resa mellan fjällvärden och den Norska kusten för att bedriva handel. Senare blev den en viktig väg till atlantkusten för emigranterna som reste iväg till Amirika.
Dagen började brant uppför slalombacken. Det var varmt och bromsar över allt. Min rygg började kännas konstig. Det brände till mellan skulderbladen när jag försökte dra på lite för att komma snabbare upp undan bromsen och upp över krönet. Jag försökte rätta till ryggan men då högg det till ännu värre. Vi stannade. Svetten rann och bromsar anföll. Vi måste göra något. Kanske ändra på ryggsäcken? Jag krängde av säcken men stannade mitt i rörelsen. Hela sidan av ryggen kändes som om någon stuckit ett glödgat svärd i det. Nina fick hjälpa mig av med säcken. Där stod vi. Mitt i en slalombacke i Sverige och såg på varandra. Ingen vågade säga det som vi båda tänkte på. Ska det sluta här? För något som för en minut sedan hade varit en struntsak som går över efter en stund. Vi sade inget om det. Det behövdes inte. Nina masserade ryggen en stund. Sen bestämde vi att försöka. Upp med ryggan igen. Och det kändes mycket bättre efter lite justeringar. Det gick faktiskt riktigt bra! (Senare har knivhuggen återkommit men försvunnit efter lite gymppa. Och så har jag bestämt att det skall förbli.)
Väl uppe på fjället gick det fint att vandra. Vi traskade på tills vi kom till Durrenstugan där vi åt och vilade en lång stund. Sedan vidare till mot Tjokkelestugorna där vi planerat att övernatta. Väl framme vid stugan var det ännu så tidigt att vi tvekade. Slå läger eller fortsätta? Vi satt en stund och beundrade den helt renoverade stugan. Man har monterat ner stugan och bytt ut det som varit ruttet. Sedan byggt upp stugan igen. Med själen i behåll! Man kunde ännu känna historiens vingslag: Trötta byteshandlare som övernattat på Norgeresan. Spända och oroliga emigranter som sålt det lilla de hade och gav sig av ut till det stora okända.

När vi satt där och läste om stugans historia och velade om huruvida vi skulle gå eller stanna hördes det skratt och stön utanför dörren. In kommer två svettiga män i cykelhjälmar. Två glada Ö-viksbor som var på ”kortledigt” från sina fruar. De hade cyklat MTB till stugan och hade tänkt övernatta. Finmiddag med kött och allt hade de med i väskan. Det avgjorde vårt val. Vi meddelade genast att vi fortsätter efter en stund. Grabbarna hade t.o.m. vin med sig av vilken de vänligt nog bjöd av. Lite otippat att bli bjuden på rödvin i en stuga mitt ute i ödemarken. Men gott! Tack för det. Stärkta av vila och vin vandrade vi vidare och fann en fin tältplats nära en bro. Där stod en gammal herrcykel lutad mot Norgefararleden-skylten! Historien om den hade man gärna velat höra.

Dag 27
Dagen börjar med att vi lämnar Norgefararleden och går mot Åtnikstugan. Där äter vi och nu gör vi som grabbarna i Letrek: vi går en, enligt kartan, omarkerad led över Västra Vardofjället. Det är varmt, brant och tungt. Något så otroligt tungt! Vi går som maskiner. Väl uppe blir det mulet. Svalare att gå men så blir molnen snart till regn och åska. Det är INTE roligt med åska uppe på de högsta topparna. Det går i alla fall bra och ovädret verkar försvinna bort från oss. Vi siktar på att komma ner till Nedre Vapstsjön innan vi slår läger. Vi ser redan första bron som vi skall över när det börjar droppa igen. Kanske borde vi i alla fall slå upp tältet redan nu? Innan det börjar regna på riktigt. Vi bestämmer oss för det och hinner få ut innertältet då det bryter lös! Det formligen spiller ner vatten. På några sekunder är ALLT vått. Tältet, ryggsäckarna. ALLT! I panik försöker vi få upp yttertältet över innertältet som ännu ligger på marken. Det blir bökigt och svårt men till sist har vi upp tältet. Men allt är blött. Vi torkar upp tältet så gott det går och försöker breda ut liggunderlagen så att inte sovsäckarna också ska bli våta. Där ligger vi och försöker sova och samtidigt hålla allt torrt. Inget lyckas helt.

Dag 28
Efter en jobbig dag och dålig natt packar vi ihop och fortsätter. Denna dag börjar som den förra slutade. Visserligen är regnet borta men det första vi möter är en bro avstängd p.g.a. dåligt skick!! Och en alldeles för bred och djup jokk att vada över. Efter en överblick bestämmer vi att det är skotertrafiken som är för tung för bron och kliver över avstängningen och går över. Med blöta kläder hängande på tork på ryggarna går vi ner till bron över Vapstaälven. Här blir det plötsligt asfaltväg i någon km innan vi ska upp på ännu en ”letrek-led”. Omarkerad men enligt grabbarna lätt att hitta. Vi hittar den INTE. Efter ett par försök är vi halvvägs uppe på bergsidan i oländig brant terräng. Vi letar och letar. Och plötsligt är den bara där. Den leder oss opp på Skalmodalfjället. Väl där uppe är det bara att hålla sig uppe på kammen och gå västerut tills man kommer till Norge. Och precis innan gränsen går en gammal led mellan Skalmodal, via Arevattnet mot Atoklimpen. Leden har rasat längre mot Skalmodal så det är inte många som går här nu. Rösen syns men ingen stig mellan dem. Det blir brant!! Rakt upp i skyn. Det är åter alldeles för varmt för att gå. Och helt vansinnigt för varmt för att gå lodrätt uppför en bergsvägg. Det är någonstans här jag börjar tvivla på att jag kommer att klara av det här. Jag har gått i nästan en månad. Jag har gått långt över 600 km. Jag har lika mycket kvar. Jag kan inte ge upp. För gör jag det måste Nina också bryta. Hela upplägget bygger på att vi är två. Och det är inte bara att slänga in en ny kompanjon. Men klarar jag av det? Rent mentalt? Jag stänger av all hjärnverksamhet och går på autopilot. Även den bergsväggen har ett slut och sedan går det lika brant ner. Där nere hägrar Arevattnet-stugan. I natt SKA vi sova i stuga. Väl framme vid stugan ser vi redan utanför att det är folk där. Våta skor på trappan. Vi går in. Två unga blyga norrmän sitter och äter. De ser besvikna och lite molokna ut. De har tänkt fiska i sjön och sedan sova. Och vi kommer helt klart och stör deras planer. Vi lugnar grabbarna med att vi har tält och går ut för att hitta tältplats. Det finns en fin rished vid sjön och där somnar vi ändå nöjda i vårt eget lilla hus.

Dag 29
Dagen börjar uppåt (som vanligt). Vädret är mulet men varmt utan att vara hett. Det går rätt bra. Sedan kommer vaden. Jag har inte listat ut vad det är med vad som är så obehagligt. Att gå ut i det strömmande vattnet är på något sätt oerhört motbjudande. Vi vadar (alltså tar av oss vandringsskorna och går barbent med lätta vadarskor över vattendraget) fyra jokkar denna dag. Sedan vänder allt! Över en bergskam ser jag för första gången Atoklimpen! Jag känner genast igen den. För första gången på 29 dagar ser jag något i landskapet som jag känner igen. Vilken skön känsla! Det känns nästan…hemma. Nina märker genast. ”-Det går bättre nu va?” Visst gör det de! Med Atoklimpen som blickfång vandrar vi ner efter en stig som nu blivit vältrampad. Vi går över en bro och plötsligt står vi vid Atostugan. Där har jag stått med elever från Base Camp flera år. Det ryker ur den gamla lappkåtan! Vi går och kollar stugan. Ytterdörren är öppen men dörren till sovrummet är låst. Vi ser att det finns sängar och bord där inne. En ung flicka uppenbarar si ur kåtan. Hon är svettig, sotig och rund. En riktig Atoklimp! Jo då. Man får sova i stugan. Men bara på vindsrummet. Skorstenen är så dålig att man stängt huvudrummet så att ingen ska elda och bränna ner huset. Vindsrummet är så fullt av mösskit att det verkligen inte lockar. Vi lovar Atoklimpen dyrt och heligt att inte elda, jag kryper in från förrådssidan genom en lucka in och låser upp. I natt sover vi på sängar.
Dag30
Vi städar stugan. (Det behövdes) Vi väcker väktaren i kåtan. Hon är för övrigt från Stockholm och rest upp hit för att protestera mot något gruvprojekt och sedan blivit kvar. Hon skulle bo i kåtan hela sommaren. Detta var hennes andra dag. Vi önskar henne lycka till och går. Ut på asfaltvägen mot Hemavan. Vid Boxfjäll sticker vi oss in på Tärna-Vilt som har butik här. Där finns också restaurang Milano
Fin restaurang men inte särskilt service-minded personal. Vi får i alla fall en hamburgare och öl. Vidare ut på vägen. Efter byn Joesjö går vi på mot Ström och skall vidare mot Joeström. Efter det har vi tänkt söka tältplats. Det börjar gå trögt. Tankarna har redan kommit till Hemavan och pausen där. Men det är långt dit ännu. Vi travar på. Så står en skylt vid ett hus. Stuga att hyra Vi knackar på. Jo då. Och inte dyrt alls. Ett helt hus! Kök, vardagsrum, dusch, bastu … allt! Så nu sitter jag i soffan och bloggar. Och i TVn sjunger Laleh och Eva Dalgren om en ängel i ett rum. Kanske det här går bra ändå.

20140716-221236-79956321.jpg

20140716-221236-79956658.jpg

20140717-113840-41920328.jpg

20140717-113840-41920728.jpg


Posted in Okategoriserade by with 11 comments.

Comments

  • Samuel skriver:

    Bit ihop nu och visa riktigt sisu! Inget snack om att bryta för att det är tungt eller smärtar i kropp och själ. Vi ses nog kanske i morgon!

  • AnnCharlott skriver:

    Jag har bara ett att säga: Heja!! Fan vad ni är stronga.

    • Frits skriver:

      Visst är vi lite stronga. Men denna etapp har känts som nio Vasalopp på raken. Nu har vi ätit morgongröten och startar de ca1,5 milen till Hemavan.

  • Kenneth skriver:

    Sicket äventyr ni är på. Hoppas ni når ert mål men det gör ni nog säkert. Kämpa på bara men glöm inte att samtidigt njuta av tillvaron!
    H. Kenneth

  • Lisen Kåll skriver:

    Inget Kanske här nu Frits! He gaar gorr bra för är!! Kombär e uppfösbacka så pa e no å koma nefösbacka. Me krämppona ir e no lika, he ir betä o sembär milla varve. Ni ÄR tuffa, vila nu inför Kungsan!

  • Bjarne Forsén skriver:

    Grattis till ”halva” bedriften,va ni e duktiga som kämpar på trots alla ”biverkningar”.Varje etappmål måste ju kännas bra. Kanske kungsleden blir lättare med tanke på orienteringen? Skön vila i Hemavan o god fortsättning önskar Bjarne 🙂

  • Stina skriver:

    Grattis till ”halvan”! Och välkomna till Hemavan! Där har jag varit många gånger, vinter o sommar. Njut av civilisationen, vila och lycka till på Kungsleden. Ni är jättetufft!

  • Emil Johansson skriver:

    Heja på! Roligt att läsa om er vandring här. Man känner igen sig (de branta backarna, vaden!) även om vi hade ett betydligt svalare väder. Kom ihåg att det är strapatserna man minns bäst efteråt, etapp 3 är tillsammans med etapp 6 den etapp som jag minns med mest värme i hjärtat, trots vädret, just på grund av dess vildhet. Och det där med ord. Den där stigen utanför Skalmodal kanske inte är lätt att hitta, utan vi hittade den lått. Hoppas att ni inte är alltför förgrymmade på oss 🙂 Njut på

    • Frits skriver:

      Nejdå Emil. Förgrymmade blir vi inte. Måste läsa noggrannare i fortsättningen. Nu har vi solsken och svala vindar med vy mot Stårbmiejavrrie.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *