Dag 38 börjar … sent. Vi ligger och drar oss i våra sköna sängar. Det blev en lång vandring i går. Duktigt över 30 km. Men det gick ju så bra! Vi gör upp räkenskaperna med värdinnan innan vi ska gå. Hon trivs inte med den moderna kassa apparaten. Det syns tydligt. Hon blir nervös och verkar skämmas för att det inte går som det ska. Jag föreslår att jag betalar nu, så får den yngre generationen slå in i kassan sen. Det blir bra. Det är då det slår mig. Hur stor skillnad det är på i vilken situation vi råkar träffa en person. Den lilla, vithåriga späda damen hade i går kväll kommit in i restaurangen där vi stod och beundrade de uppstoppade djuren och jakt-troféerna. Vi frågade lite om ett konstigt skinn på väggen. ”De e ju en Bäver. Fast svansen har blivit knivskida” log damen. Sen visade hon på en ståtlig älgkrona.
”-Den här var en bastant rackare. Kort å knubbig. Jag tog honom här uppe i backen. Bara en bit upp i skogen…” Både jag och Nina måste ha sett bra komiska ut där vi stod med hakorna nere på magen.
”-Har DU skjutit älgen? Jagar du?”
”- Jovisst. De e så spännande. Fast helst jagar jag ju fågel. Me hund!”
Den lilla damen växte med flera decimeter där hon stod och berättade. Jag försökte visa att jag nog visste en del om jakt och skytte.
”- Du har en 20 kaliber då? För fågeljakten.” Så mycket har jag läst jakttidningar att jag vet att till fågeljakt brukar man ha den mindre hagelbössan på 20.
”- Nää, 22 Magnum. Kula! De ska ju bli kvar kött å äta å!”
Sedan kom historien om hur hon lyckats knäppa en tjäder… mitt i halsen! Med en kulbössa! Och någon tid senare gjort om bravaden.
”-De ska ju int bli någe kött förstört, ser du” blinkade hon. Hennes gubbe kom in och jag sa att vi talade om hans frus jakt.
”- Ja, en gång sköt hon en tjäder. Mitt i halsen! Å då ja sa att, he bara var tur, DÅ GJORDE HON DE IGEN!!”
Det sken av lycka kring de båda när de fick berätta om det de älskade. Vilken skillnad mot den lite nervösa damen vid kassan nu i morse!
Nå, vi vandrade iväg mot Adolfström sent om sider. En stenig och krokig kungsled. Framme vid samhället kom vi genast till dagens kuriositet. Adolfströms lanthandel. I gammal stil med alla de gamla prylar som en lanthandel bör ha. Fast verksamheten var ju ett cafe’. Där utanför såg vi en bekant ryggsäck. Och där inne satt vår vän Samuel och fikade tillsammans med en annan ”Tornedaling” som vi också träffat uppe på fjället dagen före. Vi var väntade. De blev en trevlig pratstund innan vi skulle söka något att äta i byn. Det fanns tyvärr bara ett lite för lyxigt ställe så vi bestämde att gå vidare upp mot fjällen och äta frystorkat där uppe. Den ”andra tornedalingen” går Kungsleden för att kolla skicket för länsstyrelsens räkning. Han följde med oss på väg upp. Vi ville upp på kalfjället innan matdags men det blev sent. Till slut hittade vi ett rastställe där det blåste lagom för att hålla myggen borta. När vi satt och åt dök Samuel upp. Han satte sig ner och gjorde mat. När vi fortsatte uppåt upptäckte vi ”länstyrelse-gubben”. Han hade tagit matpaus bara ca 50 meter längre bort. Vi bestämde alla att vi tältar uppe på kalfjället. Var och en vid varsin sjöstrand. Så här ligger vi nu. Lagom utspridda på ett oändligt hav av fjäll. Go natt.
Frits
Ett par i två par skor. Vi vandrar med varandra.
Hej på er fjällvandrare! Trevligt att följa er väg. Ni kämpar på bra både i motlut och nedförsbackar. Jag anar att det sker en hel del tankearbete på er vandring. Tankar som gror och utvecklas och som får tänkas till slut. Vem vet vilka slutsatser ni kommer till efter den här strapatsen.
Trevligt att du tittade in. Ja här hinner man fundera på ett och annat medan man vandrar bland fjällen.
Nina
Va kul att ni såg vår hälsning,hade skrivit en vid Syterstugan å..Å vid Hemavan fjällcenter ett pappersbrev,men kanske ni fick det..huvudsaken att ni e på G..30 km,hmmm int rokot ME packning men ni e ju ung..kanske inte bromsan hinda ME.jo gav mersmak att vandra.hälsn.AMH
Något brev fick vi inte. Hemavan – Ammarnäs tyckte vi var en fin tur. Va skoj att det gav mersmak. Ses om inte förr så på tisdagar! Ha de’
Nina