Dag 39 Ner mot Jäkkvik.
Vaknar tidigt av att solen gassar tältet varm. Det blir ännu en fin dag uppe på fjället. Förmiddagspasset ska ta oss ner till Jäkkvik där vi ska stanna för lunch. Det blir glass och fryspizza hos Handlarn som vi kan tillreda i fjällgården. Där sitter vi, hela gänget från igår, och pratar en god stund innan vi traskar vidare. Det blir en kort nydragen led fram till sjön där roddbåten väntar på oss. Längs Kungsleden finns några ställen där man måste ro. På dessa ställen finns tre båtar och det betyder att finns det bara en båt på stranden ror man över, tar en båt på släp, ror tillbaka för att lämna den ena kvar till nästa vandrare och till sist ror en tredje gång över för att kunna vandra vidare. Nu hade vi tur (vågar jag skriva ”som vanligt”?) så för oss räckte det med en tur över sjön. Färden går vidare i kuperad blandskog uppåt mot mera värme och mera vind. Där i skogsbacken möter vi nästa norrifrångående GrönaBandare. Pratar lite om hur vi mår, väder, vägval och sånt. När vi tagit oss upp på nästa fjäll ser vi sjön Riebnes. Vi ringer ner till Vuonatsviken för att beställa skjuts. Ja, man får åka motorbåt på vissa ställen. Denna båtfärd får bli min premiärtur för i år. Annars brukar premiären tas i Smörfjord med Frits vid rodret. Att sitta där i fören och känna saltstänket på kinderna måste bara upplevas. Just där och då tillsammans med dessa stänk sköljs allt viktigt och oviktigt bort. Så kändes det inte riktigt idag men skönt med svalka och vila för benen en stund. Även Frits behöver vila. Det ser jag på honom där han går. För många dagar med värme och ansträngning tröttar. När vi åter når land är det kväll och vi bestämmer att ta första bästa tältplats för nu behövs vila. Det blir en bit att gå i stenig terräng men så dyker en strandplats upp som blir vår. Jag tar ett bad i den just då myggfria luften medan en flugfiskare står tyst ut i vattnet och ser på…upptäcker jag sen då jag redan är som ny. Vad gör väl det. Kanske det får gå under ”Allemansrätten”
Dag 40. Kortdag.
Frits känner sig inte pigg, svag och konstig i magen. Vi bestämmer att vi går i sakta mak och pausar då det behövs. Fortfarande varmt i stenriket denna dag och uppe på fjället hittar vi knappt någon vind. Tar en tupplur, försöker äta, vandrar vidare, dricker osv till sen eftermiddag då vi slår upp tältet uppe på kalfjället med en vidunderlig utsikt ut över världen. Att han i de andra skorna håller med mig? Det tror jag inte! Han vill nu bara sova. Dagen övergår i kväll och äntligen kommer lite moln där borta. Jag går ut för att ta in våra vädrade kläder och ser regnmoln över grannfjället. Åskan låter om sig i fjärran.
Det finns en hel del föräldrar som medvetet eller omedvetet skrämt upp sina barn för att vara rädd då åskan går och som satt sina spår. Rädd har jag inte förstått att vara. Minns att vid Sjömans sprang vi upp på ”kvistskulla” (farstukvistens över våning) för att mysa då blixtarna kom. Dit samlades vi även då det regnade för det lät så trevligt när regnet droppade mot plåttaket.
Nu låg vi två i ett tält uppe på fjället, det regnade, vinden rev och slet i tältduken. Tur att vi låg där inuti som tyngd. Åskan kom allt närmare. Den lyste upp vårt färggranna tält vid varje blixt och knallen / dånet / braket kom allt snabbare efter blixten. Till sist var det bara blixt och så innan jag hann säga nuuuu kom braket ! Där låg vi, marken skakade under oss och det dånade på för fullt. Just då var min enda tanke….nu bli min son utan mamma och pappa. Vad skall man göra? Det var bara att ligga där och bida tiden. Åskan och regnet kom och gick och kom igen. Till sist stannade regnet men åskan tröttnade och vi somnade om. Nu i skrivande stund vill jag inte vara utan denna upplevelse. Rädd? Nej inte längre och inte heller vill jag skrämma någon.
Dag 41. Mannen vid min sida.
Idag måste vi vandra på om vi ska nå Kvikkjokk imorgon kväll men magproblemet bestämmer takten. Det går ändå hyfsat bra. Börjar dagen neråt i en stenig dal som övergår i buskar och träd mellan jokkar, sjöar och myrar. Ganska fint men tankarna går till den magsjuke mannen vid min sida. Nej han går inte vid min sida. Kungsleden är oftast en stig som är 30 cm bred ifall där inte finns en sten i vägen! Det är inte roligt med noll aptit och av bara vatten blir man inte glad och stark. Vi tar sikte på uppstickaren Goabddabakte, där under det tvära sidan ligger en platå med en tillhörande jokk. Det är alltid viktigt med slätmark och vatten vid val av tältplats. Och sen har vi en lagom dagstur till Kvikkjokk imorgon. Men det är långt till Goabdda och det går uppåt och uppåt igen. Klockan hinner bli 21.30 innan vi kravlat oss upp till platån. Jag mätte ”med fingret” på kartan och kom till 32 km idag. Inte illa men det är ju inte längden som dödar – det är farten. Där får vi en fin kväll.
Dag 42 Tsupp, tsupp neråt.
Vi vaknar av att solen som vanligt värmer tältduken. Alltså vilken sommar jag önskade mej. Just en sån med sol, sol, sol! Vilken tur jag har! …eller?
Innan vi är startklara kommer faktiskt en liten skur men den slutar lika snabbt som den kom. Vi går där uppe och humöret är riktigt bra för det är lättvandrat och det bär neråt idag. Jag kollar in blommor och de härligt vårgröna ormbunkarna som växer i snökanten. Det är häftigt att se deras växtkraft. Då vi ser ut över vidderna ser vi Sareks toppar torna upp sig i nordväst. De är idag dekorerade med små vaddtussar. Plötsligt är vi vid dagens raststuga där vi intar vår lunch. Nu återstår bara 12 km till båten över Lappviken. Och det är nu man tror att man redan är framme. Tsupptsupppandet pluppar upp i skallen men det går så långsamt. Stenarna, rötterna och jokkarna blir plötsligt mycket större än vad de är i verkligheten. Man måste riktigt stampa till och skärpa sig… Det får ta tid!
Vi går ner i gammelskogen. Det är en vacker skog med långa smala granar. Vissa kan vara alldeles svarta av skägglav som hänger ner från de korta grenarna och andra kan bara stå där döda och gråa. Men myggen är inte döda, dom lever ut sin sommarfröjd! Påväg ner ringer vi Björn för båttransport över sjön. Han är en man som ger mer än han får. Han berättar om floddeltat, förändringen från då han var liten till nu. Han tar en runda för att visa oss där de två älvarna möts. I den ena älven är vattnet alldeles grönt glaciärvatten som rinner ut i sjön och man ser en tydlig skillnad. Det var en fin tur och nu har vi inte alls bråttom längre. Han släpper av oss vid stranden med hälsningen att vi ses senare. Vi tar in på Kvikkjokk Fjällstation där vi får ett rum där vattenfallets brus ingår. Rogivande? Nja det vet jag inte, låter mest som en fläkt som står på dag och natt men vackert är det. Dessa fjällstationer är genuint byggda med gammaldags inredning, dekorerade med gamla foton och historia. Riktigt mysigt. Vi tar en välbehövlig dusch ( 6 dagar sedan sist) och så går vi in för att söka mat. I restaurangen hittar vi renskavsgryta, sallad, knäckebröd och en Jämtlandsöl….GuuVaGott! Båda två njuter vi…får se hur länge. Frits mage är fortfarande ett bekymmer. Diarre är inte roligt om man vill vandra vidare. Dag 43 är för oss en vilodag och sen får vi se hur det blir. Innan det är läggdags sitter vi en stund och pratar med GB Samuel och båtkusken Björn i baren.
Nu är etapp 4 avklarad.
Två par skor har hittills vandrat med varandra ungefär 1000 km under denna fjällsommar. Håll tummarna!
Nina
Voj voj ni har vandrat på duktigt med magsjuka å allt ja ja vi karlar är lite klena ibland har röjt för er på några ställen. Själv i Abisko för att gw mig ut på morgonen Ha en fortsatt god tur och se till att karlsloken kryar på sig 😉
Ivar, tack för krya-hälsningarna. Vi hoppas hoppas! Tänkte på en Länsstyrelseg… Vid ett antal tillfällen under den sista biten mot Kvikkjokk 😉
Ha en god tur i Abisko. Ifall du går långsamt söderut kanske vi möts.
Nina
G??? Nå älä nyt
Heja, heja, vaa ni är braa! Hoppas det magonda lämnar i Kvikkjokk. Dendär Björn kan ha någon dundermedicin till dig Frits. Jag själv knackade på hos honom för ett antal år sen för att fråga om han hade en skvätt olivolja som mjukmedel till mina variga och såriga händer. Den gången hade vi vandrat ner från Staloluokta längs Padjelantaleden. Om någon dag får ni lägga er på den vida berömda Klippan och blicka ner i Rapadalen och spana in de stora feta älgarna som ju sägs finnas där. När ni sen står där, gör ett Ronja-Birk vråål ut över Sarek, slå er för bröstet och säg, va vi i braaa! Fortsatt Go Tur!
Hej! Dristar även jag mig att skriva några rader! 🙂 väldigt intressant och spännande att följa er vandring. Ni är nog några riktiga tuffingar!! Hoppas nu att ni får tillfriskna och vandra resten också!! Haa de bäst! Hälsn. Linda
Så roligt att ni ALLA följer oss på vägen. Ha de gött alla och kom ihåg att följa era drömmar!
Oj va ni jobbar på! Jag har inga poppakonst för magsjukan,tyvärr. Slutdestinationen närmar sig…..
Heja Nina o Fiffi
Ni är så duktiga, vi tycker he a börja väx mosa unde Fiffis häko:) verkligen intressant läsning! Ni får uppleva mycket. Kämpa på o ha det gott!
Trevligt att ni hittade hit. Mossan liknar numera skägglaven! Inte så pussvänligt! 😉
Vill önska er en riktig god fortsatt tur. Roligt att följa er färd via bloggen, en mycket välskriven blogg och personligt berättad. Det inspirerar.
Min man och jag har gjort nästan ett eget Gröna bandet fördelat på två somrar. Sommaren 2013 vandrade vi från Fatmomakke till Abisko ( nio veckor) och i år från Klimpfjäll till Grövelsjön ( fyra veckor). Förra sommarens vandring blir också en dokumentärfilm ( läs mer på bloggen Vandraren på http://www.piazzafilm.wordpress.com).
Platserna ni beskriver känns väl igen och många upplevelser ni beskriver är lika välbekanta för mig. Vi kom hem från Grövelsjön för ett par dagar sedan och vi har under sommarens vandringen då och då läst om er i stugornas gästböcker.
Stort lycka till med ert fjälläventyr och jag ser framemot att fortsätta följa er färd via bloggen!
Vandrarhälsingar från Pia Johansson i Södertälje
Tack för hälsningen. Hittade din blogg redan i vintras och den bidrog en hel del till min dröm om min ”fjällsommar”. Blev så glad att även du hade hittat dikten om …Fjällvinden som smeker kinden! Väntar på filmen!
Nina
Vad ni är duktiga!
Hoppas det onda gett sig och att ni fått nya, pigga vandrarkrafter!
Här njuter vi av att läsa om era strapatser till åskans blixt och dunder, men i ordnade förhållanden.
H Maria
Duktiga ni!!! Läser och känner igen mig på många platser, men vi är inte så stronga som ni, har bara gått korta turer. Hoppas magen har blivit bra, man bekymrar sig för er på avstånd. Tur att det inte var jag i tältet, när det åskade, jag hade nog dött av skräck tror jag :)) Följer er med spänning! H Regina.
Va trevligt Regina att även få gå i dina fotspår. Fortsättning följer!