Att njuta det sista.

Dag 61.

Idag skall vi åter vandra in till Sverige. Vi vaknar tidigt som vanligt, äter vår gröt, packar våra ryggsäckar och städar efter oss. Genast efter hyttan ska vi ta oss över en ”hög hängbro” som visar sig inte vara så hög. Det är molnigt, vind och väldigt lite sol idag. Det är långärmat under skaljackan som gäller. Efter bron går vi en bra bit längs fyrhjulingsspår och där kan vi gå sida vid sida och prata om vår fjällsommar, om det kommande slutet och hur det då kommer att kännas. Svaret på den sista funderingen kan inte besvaras just då och där. Om sånt kan man bara spekulera! Vi traskar vidare runt en stor sjö och där piskar vinden upp vattnet från sjön på oss. Det är dagens enda skur.
Igår hade vi partier med stenblockshav att trippa över. Nu får vi bara beskåda dem på håll. Nu ser fjälltopparna ut som om dom var frostbitna.
Idag är det istället långsamt böljande, lättvandrade fjäll som skall ta oss in på svensk mark och dagens mål är den nordligaste Stf stugan på Pältsa. Sikten är lång och tankarna är lika långa. Jag njuter! Även han! Det ser jag, sånt behöver man inte fråga!
Plötsligt undrar Frits hur orden i vår nationalsång lyder. Den norska nationalsången kan vi utantill men den finska har vi till pappers i bilens handskfack. Bara att ta fram då vi under våra bilfärder återvänder till hemlandet. Vi försöker med ett antal ordsvängar men inget känns rätt. Det är uuuusligt!
Då dyker en liten gul skylt opp en bit från leden och jag hinner tänka att jag sjunger då inte någon Du gamla, du fria….samtidigt som min man klämmer i med just den sången och han kan hela versen.
Vi traskar vidare, stannar till ibland och mumsar på hjortron. Renarna har vi med oss även idag. Men så kommer en stor fågel flygande över fjällkammen framför oss. Nu går en av Frits önskningar i uppfyllelse. Det är en kungsörn som seglar över våra huvuden. Ingen ”trasmatta” denhär gången. Vi brukar kalla havsörnen så.
Blåbärsriset, det lågväxta riset på fjällheden har här börjat växla färg till rött och vi inser att hösten är i antågande. Bakom nästa fjällbölja ser vi så Pältsastugorna. Nu är det bara att vandra mellan några sandåsar och ringlande jokkar så är vi åter inne i stugvärmen. Då vi kommer dit blir vi upplysta på en lapp att stugvärden Margaretha är på vandring och kommer tillbaka lagom tills bastun ska eldas. Vi intar turens sista frystorkat och bara latar oss tills värden kommer in från sin dagstur. Åter får vi ett trevligt samtal med en trevlig stugvärd. Hon är imponerad av vår långa vandring och vill ha alla praktiska detaljer. Själv har hon en massa historier som hon istället kan dela med sig till oss. Så blir det bastu med fjällutsikt. Vi är inte så flitiga bastubadare trots att vi är finnar men denna sista kväll var det rätt skönt. Det mesta idag har vi gjort en sista gång. Så när vi till sist blåser ut stearinljuset får det symbolisera avslutet på denna fjällsommar som varit min dröm. Och den har varit helt fantastisk. Och som Frits sa om texten på Dag Hammarskjölds meditationssten där i närheten av Abisko. ”Den längsta resan är resan inåt” för honom hittills bara varit en kliché, men så f-n heller!

Dag 62.

Tidig start från Pältsa. Det går som så ofta uppåt i början av dagen. Jag menar terrängen – humöret är redan på topp och mentalt är vi nästan redan i mål. Idag är det 13 km till Treriksröset. Vädret är som de senaste dagarna mulet men vemodigt vackert. Idag bara går vi på upp för backen och ner för backen och vi bara pratar på. Vi har nästan inte tid att äta hjortronen som står nickande på tuvorna längs stigen. Idag är det tsupp, tsupp tänket men det struntar vi i. Nu vill vi fram bara för att få det undanstökat men också för att få reda på hur det känns. Så uppe på sista backen skymtar vi något gult mellan träddungarna nere vid sjön. Som vanligt är det långt dit ner. Tålamod, njut, känn efter. På något sätt vill man att allt ska bli perfekt men vad är en perfekt målgång? Hur ska man veta då man aldrig kommit i mål på dethär sättet? Någon Vasaloppsmålgång är det då definitivt inte. Det har vi båda prövat ett antal gånger men dethär???
Den fula, gula klumper står där ute i sjön. Det är alldeles tyst, bara vinden som viner in under huvan. Det klumpar sig i halsen. Något ska det väl kännas. Vi går rakt ut på bryggan lägger båda våra händer mot cementklumpen och så var vi där. Kramas. Fotograferar. Tar fram våra maskotar och våra små Minttuflaskor som systrarna gav oss före starten. Jag har svårt att få upp korken, undrar om det är stundens allvar eller om det bara är mina kalla fingrar som gör att jag fumlar. Nu är vi klara. Vad vår fjällsommar sedan gör med oss får vi båda återkomma till senare. Nu har vi kommit såhär långt.
Och jo nu har han kommit på de rätta ordsvängarna!
…Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand. Mer älskad än vår bygd i nord….
Nina.

IMG_0899.JPG

IMG_0905.JPG


Posted in Okategoriserade by with 10 comments.

Comments

  • Maria Sjöblom skriver:

    Gläds över ert långa traskande och förundras över er ork och uthållighet, vilka är få förunnade. Under en sån vandring blir det nog många möten med en själv. Intressant!
    Välkomna till den vanliga världen!
    H Maria S

  • Bjarne Forsén skriver:

    Tack Nina o Frits för att vi har fått ”vandra” med er dessa 62 dagar. En intressant o spännande vandring har ni bjudit oss,vi fjällbitna. Nu har ni bara en utmaning kvar,att landa i vardagen med allt vad det innebär.( E ji jo Nyykaabi-vikon o Jutbacka- maarknan m.m.)

  • Bjarne Forsén skriver:

    Tack Nina o Frits för att vi har fått ”vandra” med er dessa 62 dagar. En intressant o spännande vandring har ni bjudit oss,vi fjällbitna. Nu har ni bara en utmaning kvar,att landa i vardagen med allt vad det innebär.( E ji jo Nyykaabi-vikon o Juthbacka-maarknan m.m.)

  • Yvone Ström skriver:

    Ni gjorde det! DUKTIGT! Många kramar från oss alla som väntar på er här hemma.

  • Håkki skriver:

    Grattis! Vilken prestation!

  • Lotta skriver:

    Grattis till er båda, mycket bra gjort! Jag har blivit mer och mer peppad att genomföra gröna bandet själv när jag läst eran blogg.
    Tummen upp till er båda!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *