Vad blir kvar?

Frits

Två veckor har gått sedan vi gick i mål vid treriksröset. Nykarleby-veckans Grande Finale ”Juthbacka marknad” förvandlade ju vår lilla stad till ett myller av människor, bilar, prylar och möten. Jag började jobba direkt dagen efter vi kom hem. Och ett nytt läsår är alltid en ny start. Det har alltså inte funnits så mycket vardag att landa i ännu. Ändå börjar så småningom vissa minnen utkristallisera sig ur massan av intryck och känslor. Saker som jag själv märker att jag återkommer till när någon frågar hur vår resa har varit.
Målgången: Dagen som man sett fram emot ända sedan planeringen. Det som skulle kröna allt. Att efter ca. 1300 kilometers fotvandring få lägga handen på treriksröset och förklara uppdraget som utfört. Det skulle bli en så konkret och tydlig avslutning. När vi lade oss att sova i Pältasastugan den sista kvällen på vår vandring kände jag ett ovanligt lugn inombords. Inget dåligt väder, inga trasiga skor, sjuka ryggar eller magåkommor skulle kunna förstöra för oss nu längre. Det var 13 kilometer kvar att vandra. Det skulle vi klara av om vi så skulle krypa på alla fyra. När morgonen så grydde var den ändå bara en vanlig morgon. Gråmulen och kylig. När vi ätit gröten och packat ryggsäckarna var det dags att börja gå. Den sista dagen. Det var bara vi två. Stugvärden Margareta kom visserligen ut ur sitt hus för att vinka av oss. Men ändå kändes det lite konstigt. Som att något stort höll på att hända men ingen lade märke till det. Vandringen var som alla andra dagar. Uppför gick det tyngre och nerför tog mera på fötter och knän. Det blåste friskt och uppe på fjället blev det kallt. Men vi bestämde oss för att inte klä oss varmare. Det skulle ju snart börja gå neråt. Och plötsligt stod vi vid skylten som visade att vi skulle svänga av ner: ”Treriksröset 3 km”. Vi gick en bit och så efter en stund såg vi sjön Kolttajärvi och där nere mellan glesa björkar skymtade en stor gul betongklump. Visst blev vi glada att för första gången se vårt mål. Men vi visste också hur långa kilometrar kan vara när man tror att man redan är framme och ”bara” ska gå de sista. Lugnt och sansat gick vi ner tills vi på riktigt var framme. Bara den sista stigen fram till de breda, bastanta spångarna från finska sidan ut till röset. Det var blåsigt och lite dystert. Inga trumpetfanfarer och hurrande människor. Två unga tyska pojkar stod på den lite större ”bryggan” som finns på finska sidan framför klumpen. De hjälpte oss att ta fotot av målgången med händerna på röset. Sedan gick de iväg. Där stod vi. Bara vi två. och kände… ingenting. Om det var för att vi väntat så länge på just det här, eller om vi inte riktigt kunde greppa det ännu, det vet jag inte. Vi hade tidigare pratat om hur det skulle kännas. Att vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Men ingen av oss hade räknat med det här! Ingenting! Det var bara en gul betongklump och dit hade vi kommit. Kanske kommer det senare? Kanske var det inte märkvärdigare än så här? Nu skulle vi bara ta oss tre kilometer till båtplatsen i Koltaluokta och därifrån med båten till Kilpisjärvi. Vi åt vår sista frystorkade middag i raststugan vid Koltaluokta och under tiden kom båten in. Båten låg i hamn i två timmar så att de som kommit med skulle hinna ta sig till treriksröset och hinna med tillbaka igen. Vi satte oss i båten och väntade. Fortfarande med en känsla av att ” Jaha? Var det inte mera än så här?” Tiden får utvisa om det växer fram något mer ur denna dag.

Den inre resan: Att vandra till fots i 62 dagar och 1343 kilometer är förstås en fysisk påfrestning. Det är också en mental utmaning. Den fysiska biten är lätt att analysera. Det gick bra. Otroligt mycket lättare än jag hade väntat. Fötterna och benen hade jag förväntat mig att skulle ta mest stryk. Visst gjorde det ont ibland. Särskilt på landsvägs-etapperna. Men mycket mindre än jag hade väntat mig. Och efter vila och sömn var det bara att trava på igen. Ryggen hade jag inte ens tänkt att skulle kunna börja bråka. Orolig blev jag nog när det högg till ordentligt i ryggen när vi startade från Klimpfjäll. Men eftersom det gick att gå och inte blev värre så var det att ta det när det kom. Magproblemen var nog den största fysiska krisen. Men det var nog också mest en mental kris. Att vara däckad av en icke fungerande mage och samtidigt veta att man borde gå mellan 20 och 30 kilometer varje dag. Då gäller det att kunna koncentrera sig på hur det verkligen känns i stället för att tänka på hur det kommer att kännas.

Och det är nog det som min mentala vandring har gått ut på. Att verkligen försöka vara i nuet och inte låta bekymren för ”sedan” och ”ifall om” förstöra ett bra ”nu”. Det är verkligen inte lätt. Jag kommer på mig själv med att, ännu en vecka efter målgång, titta upp mot himlen för att försöka avgöra om det kommer att börja regna eller inte. Fullt medveten om att det inte spelar någon roll om jag kommer att lista ut om det kommer regn eller inte.
Den långa vägen och tiden som vi skulle vara ute kunde också bli ett mentalt spöke. Om jag lät mina tankar börja upptas av hur oändligt långt vi skulle gå, kunde sträckan till sist växa till ett oöverstigligt monster. Om en bilresa på 1000 kilometer är en lång resa. Hur skulle jag då kunna GÅ 1300 kilometer till fots?? Och när vi hade varit på vandring i 20-25 dagar. Hur oändligt länge är inte då 60-65 dagar? När tankarna fastnade i dessa negativa spiraler blev allting bara tungt och jobbigt. Fötterna värkte och ryggsäcken blev tung. Efter hand blev jag bättre på att styra mina tankar. Se på hur jag mådde just nu och inte hur det kommer att bli.

Vad blir kvar?
Vad blir kvar efter det att allt det oväsentliga har tonat bort i minnets dimmor? De magnifika vyerna med storslagna scener av blånande fjäll och molnens ackompanjemang över dem. Visst är det vackert. Många, däribland hon som gick med mig, njuter av att ”få känna sig liten” i den storslagna naturen. Jag igen får ofta en känsla av att vara ovälkommen. Som om det vilda och karga landskapet tydligt markerar att ”här har du egentligen inget att göra”. Det understryks av vädret som, utan förvarning, kan svänga från skön sval bris till våldsamt piskande åskskurar på bara någon minut. Som för att visa vad det mäktar med om det skulle bli på det humöret. Sönderblåsta utedass och helt bortsopade fjällstugor vittnade om vilka krafter som kan uppbådas. Vildmark är vildmark just för att det inte lämpar sig för människor. Man kan komma på visit men bara på vildmarkens egna villkor. Jag besöker hellre platser där jag känner mig välkommen. Men visst blir minnet av det vilda kvar.

Fjäll2
Människorna som man mött stannar länge kvar i minnet. De korta, intensiva möten när man trängs i fukt-ångande fjällstugor och samsas om bäddarna i skydd undan regnet. I bara underkläderna har man umgåtts med helt okända människor. Stugvärdar och campingstuge-ägare som man träffat på. Diskuterat och berättat. Och de några som man hunnit lära känna lite bättre under resan. Vandrat med på vägen. Människor som man annars aldrig hade mött. De stannar kvar länge. För att de är minnesvärda människor. Och för att de för alltid är en del av en oförglömlig sommar.
Den inre styrkan av att veta att man klarar av mycket mera än man tror, kommer att stanna kvar. Det låter som en klyscha men det blev så tydligt när vi i Kvikkjokk bestämde oss för att gå så länge det skulle gå. Och det gick! Ända fram!
Jag är tacksam att jag har fått vara med om denna resa. Både den fysiska och mentala. Det kommer att stanna kvar så länge jag kommer att vara klar nog att minnas sommaren 2014.

två


Posted in Okategoriserade by with 6 comments.

Comments

  • Fru Tallund skriver:

    En fin sammanfattning! Skönt också för en som inte har gått så långt att höra att allt inte var ”hurtfriskt och problemfritt”. Kanske pga av att jag följt den här bloggen under sommaren sak jag nu äntligen på min första fjällvandring (i mycket anspråkslöst format) med man och ettåring om några veckor. 🙂 Försöker läsa lite igen om era kläder och annan packning…

  • Fru Tallund skriver:

    Tack för det erbjudandet! Problemet är väl att vi vet så lite så vi vet inte vad vi inte vet och därmed inte vad vi ska fråga. 🙂 Men vi mjukstartar med en kort resa med bekväm stuga och tre dagsvandringar så nog ska det väl gå bra.

    Tänkte att vi bokför noga vad vi har med oss och på oss och lär oss till nästa gång vad som funkade bättre och sämre.

  • Har nyss läst ÖT om er 62 dagars vandring i fjällen.
    Applåder till er, va duktiga ni är, kul att läsa om era strapatser i den otroligt vackra fjällvärlden som ändå när det vill kräver så mycket av en människa.
    Gäller att vara väl förberedd och det verkar ju ni ha varit.

    Jag är hemma från Kronoby och maken från Jakobstad, bott i Sverige i 40 år och älskar fjällen.
    Har en blogg http://rantamor.blogspot.se.

    Hälsningar Rantamor.

  • Svante Sundelin skriver:

    Hej Nina och Frits,

    Åh vad härligt det är att läsa Er blogg från vandringen!
    Fortfarande har jag en tår kvar i min ögonvrå …
    Gripande (känslosamt) när Frits tänkte bryta i Kvikkjokk,
    då mitt i natten efter alla toalettbesök.
    Himla tur att magbesvären försvann.
    Ni skriver så fint, båda två. Vaför inte skriva en bok!

    Vi möttes på Er dag 50, den 4 augusti, norr om Kaitumjaure.
    Jag hade en vit Golden Retriever.
    Berättade att jag åt pemmikan och att jag skulle gå hela Kungsleden.
    En stund tidigare hade jag mött Samuel som jag pratade med.
    Jag hade startat i Abisko och det här var min dag 6.
    (Kom sedan fram till Hemavan dag 25, den 23 augusti.)

    Läser i mina dagboksnoteringar:
    ”Samerna går längs diket istället för på vägen”, sade Nina appropå Vakkotavare – Kebnats 3 mil asfaltväg.

    Grattis till Er båda.
    Kanske att det blir Gröna Bandet för mig – om några år i så fall.
    Att uppleva Kungsledens 44 mil åter igen så här nära inpå, nej det känns inte så bra.

    / Svante Sundelin

    • Frits skriver:

      Hej Svante!
      Tack för de vänliga orden. Visst minns vi dig! Ser att det gick bra med din vandring också. Grattis. Det kan hända att det inte riktigt är läge för att gå Kungsleden en gång till redan nu genast… plus 60 mil till. Men det är verkligen en upplevelse.
      Frits

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *