Kungsleden klar.

Dag 48. Landsväg.
Efter morgonmål på Saltoluokta är det dags för en låååång vägvandring. Först en kort båtfärd över till Kebnats. Därefter är det asfalt som gäller. Där de flesta Kungsleden-vandrare tar buss från Kebnats till Vakkotavare skall vi alltså gå de 30 kilometrarna… på asfalt. Det är bara att börja trava på. Det är varmt men det går förvånansvärt bra. Vi vet ju vad vi har att göra så vi matar på. Lagom tills hungern gör sig påmind kommer vi fram till Stora Sjöfallet och restaurang/stugbyn där. Vi svänger in för att se om det går att få mat. När vi kommer in på parkeringen hojtar Nina till:
”-Nämen va…?”
Där i ett hörn står en skåpbil som vi sett många gånger förr. Hemma i Nykarleby!! Hertens snowcross står det på sidan. Sigge är ute och vandrar! Vi får mat i restaurangen och skriver en liten hälsning på en lapp som vi sticker under torkarbladet på bilen innan vi vandrar vidare. Det händer inte mycket annat. Vi går på. Mot slutet av dagen börjar vi tvivla på att det ligger någon stuga där markeringen på kartan visar att den borde ligga. Det verkar inte finnas rum för något hus på sluttningen. Men visst dyker ett hustak upp bakom backkrönet just som vi börjat tro att vi läst kartan helt fel. Vi får en tältplats anvisad. Nära den brusande ån, men också nära till stol och bord vid stugan. Vi slår upp tältet och somnar till vattnets brus.

Dag 49 En god gärning… som inte behövde göras.
Dagen börjar med en kort men brant backe. Sedan är det kalfjäll med utsikt över Sarek. Det börjar bli mera folk längs leden. En mamma med två små pojkar vandrar samma väg och gossarna är snabba att göra sig bekanta med oss. Den äldre pratar på och vandrar i vårt tempo så länge att han, trots våra små tips om att han kanske borde vänta på mamma, till slut tappar bort sin familj i skogen ner mot Teusajavre. Det blir några oroliga hojtanden på mamma innan han får kontakt. Vi får gå för oss själva resten av sträckan till resans sista rodd-led. Det är ca 1km att ro över och på stranden ligger bara en båt. Vi bestämmer genast att vi ror över och sedan tar TVÅ båtar på släp tillbaka. Vi kan ju inte ha en ensam mamma med två små barn att ro tre gånger över sjön bara för att vi råkade hinna före till båtarna. Vi sätter oss i båten och ror över. När vi kommer fram till andra sidan får vi belöning för vår goda tanke. Fyra ryssar skall över till andra sidan och kommer alltså att ta två båtar. Alla är nöjda. Vi klarar oss med en rodd, ryssarna med en och ”ensamma mamman” behöver bara ro en gång! Win, win, win situation. Vi träffar Samuel (igen) där på stranden. Han ger sig iväg medan vi gör mat. Sedan bär det av uppåt igen. Vi tar sikte på Kaitumstugan där vi tältar på en kulle lite förbi själva stugområdet.

Dag 50 Snorkig stugvärdpar och regn.
Det har regnat under natten så vi börjar med regnkläder på för att inte bli våta av buskar och ris. Det torkar snabbt upp och vi återgår till ”torrdräkt” efter en stund. Nu ska vi först till Singistugorna. Det går lätt och lagom till matdags är vi framme. Vi sätter oss på stugtrappan med ett par andra vandrare (många går ju Nikkaluokta-Singi-Abisko så här är mycket folk). Värden har tydligen lunchpaus och de andra väntar på att få rum. När han uppenbarar sig är han inte så värst glättig. Vi är tydligen mycket i vägen då vi bara vill sitta på trappan och inte betala. Damen i huset är ännu mera irriterad och försöker få vattenhinken att skvalpa över på mig medan hon mumlar om hur trångt det är. Vi försöker lätta upp stämningen med att fråga när Fjällräven Classic drar igång.
”-På fredag” blir det korthuggna svaret.
”- Nå bra. Då hinner vi till Abisko innan de kommer.”
”ALDRIG!” fnyser mannen. ”-De kommer att springa om er. Ni hinner aldrig till Abisko på så kort tid. Inte med DEN packningen”
Det får bli hans bekymmer. Vi packar ihop och går vidare. Vi vill komma så långt som möjligt i dag och har tänkt gå en bit förbi Sälkastugan i dag. Det går bra… tills en bit före stugan. Då öser regnet ner. Trots regnkläder piskar vattnet in över allt. Vi blir våta och bestämmer oss för att ta in på stugan i Sälka. Det är bara en tysk flicka i rummet när vi kommer in men innan kvällen är vi åtta våta vandrare som samsas i rummet. Det går fint. Där somnar vi, två finnar, ens svenska och fem tyskar bland gemensamma torkande strumpor, byxor och skor.

Dag 50 Mera regn.
Vi stiger tidigt opp för att hinna ta in lite av det vi inte hann gå i går. Vädret är mulet och varmt. Vi vandrar mot Tjäktja-passet. Det syns tydligt där framför oss. Dalen liksom slutar i en stigning som vi skall rakt över. Eftersom man ser det på långt håll tycks det växa och bli stort och lite hotfullt. När vi äntligen är framme är det inget annat än ett vanligt motlut. Vi går lugnt och metodiskt uppför och utan större besvär är vi uppe vid raststugan vid passet. En liten regnskur kommer påpassligt just när vi tar en paus i stugan. Efter pausen slutar regnet och vi påbörjar nedförsbacken mot Alesjaure. Även i dag är planen att komma förbi stugan för att inte ha hela 35 km kvar till Abisko i morgon. Det går bra… tills någon kilometer före Alesjaurestugan. Då ÖSER regnet ner igen. Åskskuren piskar med vansinnig kraft ner regnet på oss. Tur i eländet är att vinden kommer bakifrån. Det svider i huvudet och öronsnibbarna, GENOM regnrockens huva, av det piskande vattnet. Vi går på i regnet tills vi kommer fram till stugorna. Det är bara att ta in på rum igen. Det lockar inte det minsta att ligga i tält i natt heller. I natt sover vi bara två i ett fyrpersoners rum. Kläderna torkar i ett varmt torkrum.

Dag 51 Abisko, here we come.
Ännu en tidig morgon. Nu har vi ca 35 km kvar till Abisko och har bestämt oss för att ta oss dit innan kvällen. Vädret är varmt och klart. Man nästan anar att det bygger upp för ännu en åsk-eftermiddag. Vi startar i raskt tempo för att komma så långt som möjligt innan solen byts mot regn. Det går bra. Vi blir positivt överraskade när vi kollar kartan. Nu gäller det bara att inte tro att det bara är ”tjupp-tjupp” till Abisko. Det är ändå 35 km som ska avverkas. Ner mot Abiskojaure går det fortfarande i bra fart. Vi möter många vandrare som verkar både fräscha och ”nystartade”. Det märks att vi närmar oss Kungsledens ena ände. Nere vid Abiskojaure sticker vi oss in till fjällstugan som ligger en bit på sidan av leden. Vi gör mat och vilar lite. Sedan ger vi oss raskt iväg igen. Vi VILL hinna fram till Abisko utan att bli blöta. När vi börjat gå ser vi att det mulnat på ganska mycket och så hör vi åskmuller i fjärran. Få se hur det ska gå. Vi går målmedvetet och raskt. Mullrandet tystnar och stigen är bred och slät. Ju närmare vi kommer desto mera ”promenad-vandrare” möter vi. När vi möter tjocka farbröder i gummistövlar utan packning vet vi att NU är det inte långt till bilväg längre. Och plötsligt ser vi något som liknar ett hustak. Men det är inget hustak. Det är en järnvägs banvall. Bakom nästa krök dyker porten som markerar Kungsledens början (eller slut för oss). Och på andra sidan den lika plötsligt uppdykande landsvägen syns Sveriges nordligaste och största fjällstation. Etapp 5 av 6 är till ända.

20140807-231642-83802730.jpg

20140807-231643-83803055.jpg


Posted in Okategoriserade by with 4 comments.

Fjällvandring

20140801-215237-78757457.jpg

Med viddens vind vi fylla våra lungor.
Framför oss ligger världen med hundra tungor
omkring oss söka väg till bortskymd dal.
Nu driva tunga skyar över fjällen
dock skimrar fjärran forsars silverband.
Vi ana sol, det ljusnar nog till kvällen
då öppnas porten till vårt sagoland.

Greta Langenskjöld -34

Nina


Posted in Okategoriserade by with 6 comments.

Kris i Kvikkjokk.

Dag 43 Krisdag istället för vilodag.
Dagen skulle enligt planerna vara en vilodag. Då vi skulle samla kraft till nästa etapp. Det blev inte så den här dagen i Kvikkjokk. Efter maten i restaurang kvällen före löpte magen totalt amok. Jag vet inte hur intressant detta ”skitprat” är för er kära läsare men på något sätt måste jag ju förklara situationens allvar. Hela natten hade varit ett enda rännande på WC och dagen var inte bättre. Jag kände mig urlakad och totalt orkeslös. Vid ungefär femtioelfte toabesöket bestämde jag mig. Jag kunde ju inte tvinga Nina att göra det ödesdigra beslutet som måste göras nu. Det var JAG som inte klarade resan och det var mitt ansvar att stå som den som tvingar den andra med i fallet. Genast när jag hade meddelat Nina att : ”jag har haft diarré i fyra dagar nu och jag tror faktiskt inte att jag orkar gå längre” förstod jag hur fruktansvärt beslut detta var. Alla månader av planering. Alla drömmar, alla minnen. Allt slit och svett som vi hittills lagt på denna vandring skulle i ett slag förbytas i en snöplig återfärd som skulle överskugga allt det stolta och glada. Vi satt båda på varsin säng i det lilla rummet på Kvikkjokk. Med glansiga ögon och snoriga näsor försökte vi se klart. Hur blir det sen? Klarar vi av att inte ångra oss sedan när ”skiten lagt sig” och krafterna återvänt? Inget gräl. Inga anklagelser eller hårda ord. Länge och väl. Till sist kom vi fram till att vi sover vår natt, packar i morgon och försöker börja gå. Går det så går det. Annars får vi vända och se oss besegrade. Ett bra beslut.

Dag 44 Sakta framåt.
Dagen gryr och det känns inte mycket bättre i magen. Men vi börjar på. Stenigt uppför under spänd tystnad. Ju längre vi går desto bättre känns det. Det kommer nog kanske ändå att fungera? Vi travar på. Bara vi tar oss till Pårtestugorna så … Och till Pårtestugorna kommer vi. Det känns riktigt skönt. Magen är fortfarande ur funktion men det går att gå. Vi sätter upp tältet utanför STF-stugan, köper lite rökt Öring av stugvärden och kryper till kojs. Krisen är över. Vi är på gång igen. Trots allt!

Dag 45 Blött
Vi vaknar till ett lätt duggregn. Packar ihop och ger oss i väg. ”Det slutar nog snart” är tanken. Så det blir lätta kläder. Det slutar INTE. I stället tilltar regnet och alla våta buskar och ris väter ner oss ytterligare. Snart är vi så våta att det inte är värt att byta till regnkläder längre. Vattnet rinner ner i skorna och nu är ALLT vått. Vi kommer upp på kalfjället och där blåser det också. Kallt och vått. Vi passerar en raststuga men där är det fullt så vi fortsätter ner mot Laitaure där vi har en ca 3 km rodd över sjön. Till all lycka är det två båtar på vår sida. Vi behöver bara ro över. (Inte ro en gång tillbaka med en extra båt och sedan tillbaka igen) Det blåser en hel del och båten är framtung och vindkänslig. Först sedan Nina tagit en tredje åra till roder får vi bukt på kursen. Det regnar och är dimmigt. Vi vet att vi bara ska rakt över. Och utan att missa med många tiotal meter kommer vi fram. Upp genom skogen till Aktse fjällstuga. Vi måste in och värma oss och torka kläder. Det måste tydligen alla andra i området. Det är knökfullt i stugorna. Kläder hänger i våningar runt kaminerna som ångar på för fullt. Det är varmt, fuktigt, trångt och mörkt. Men alla samsas och hjälper till. Till sist ligger vi i varsin översäng i ett rum med andra trötta vandrare.

Dag 46
Tidigast uppe av alla. Packar ihop efter morgonmål och ger oss av innan alla andra hinner stiga upp. Vis av skadan från i går tar vi regnkläder på oss den första biten genom skogen. Regnet har slutat men skogen är ännu våt. Uppe på kalfjället ser vi en vägvisare mot Skjierffe. En platå varifrån man lär ha en sagolik utsikt över Rapadalen i Sarek. Allt är täckt med dimma så vi går bara vidare. Det får bli en annan vandring. Vi går över lite kalfjäll innan det går ner mot Sitojavre där vi har ännu en lång rodd- led. Vid båtarna konstaterar vi att det bara finns en båt vid stranden. Det blir alltså att ro TRE gånger över den 4 km långa sträckan. Vi äter lite för att samla krafter och sedan bär det av. Vi har lastat båten bättre och det blåser inte alls. Det går riktigt bra. Sikten är god och den svaga vind som senare blåser har vi med oss. Då vi efter ca. en timme närmar oss den andra båtplatsen ser vi en båt lägga ut! Ett annat par är på väg i motsatt håll. Vi behöver alltså inte ro tillbaka någon båt! Vilken lycka. Vi tackar våra medvandrare med ett glädjetjut. Och de förstår precis vad vi menar. Efter en matpaus i Sitojaurestugan fortätter vi upp på kalfjället ovanför. Just när vi bestämt tältplats och kommit oss in i tältet får vi en kort men intensiv åskskur på oss. En lyckad dag.

Dag 47 Saltoluokta
Solen värmer tältet och torkar bort gårdagens regn. Morgongröt och sen iväg. En kort vandring till Saltoluokta fjällstation. Där ska det bli rum för natten och tre rätters middag till kvällen. En sval och behaglig vandring över jämn terräng på kalfjäll. Vi stannar för lite mellanmål vid en raststuga. Precis när vi är klara flyger dörren upp och med ett glatt ”Hej” kliver vår vän Samuel in!!! Han skulle ju vara lååångt före oss??! Men han har tagit sig tid att vänta ut dimman vid Skijerffe och sedan vandrat ikapp oss. Han ska också äta på Saltoluokta i kväll. Vilken trevlig överraskning. Samuel gör mat medan vi går iväg ner mot fjällstationen. Väl nere får vi ett rum och får tvätta av oss. Vi ser Samuel komma traskande ner innan det är dags för kvällens begivenhet: Trerätters middag på Saltoluokta! Det är en gammal fin traditionsrik tillställning med bordsplacering, kockens presentation av menyn och fin servering. Här träffar vi också Länsstyrelseg…granskarens dotter Julia. Hon blir glad för en hälsning från far. Vi sitter till bords med svenskar, danskar och tyskar. Nu är vi mätta och trötta. I morgon blir det vägavsnitt mot Vakkotavare.

Frits

20140801-212816-77296270.jpg

20140801-212816-77296577.jpg

20140801-212815-77295940.jpg


Posted in Okategoriserade by with 18 comments.