Karta över vår vandring

Vår blogg verkar leva sitt egna stilla liv här ute i cyberrymden. Det är ett tiotal besökare varje dag som klickar in sig här. Lite nyfiken är vi nog allt på VEM det är som kikar in. Kanske någon som, precis som vi gjorde ungefär den här tiden i fjol, planerar sin förestående vandring? Kanske någon som bara drömmer sig bort till fjällvidder och sommar? Vem ni än är så är ni hjärtligt välkomna! Om ni vill fråga något så är det bara att skriva på kommentatorsfältet.(Skriv gärna annars också. Det vore trevligt att veta vem ni är!) För att ni skall få något nytt att titta på lägger vi in en karta här som visar hur vårt Gröna band gick. Det är ju inte SÅ noggrann men ganska bra följer den vår rutt. Trevlig vandring.
Frits


Posted in Okategoriserade by with 4 comments.

Vad blir kvar?

Frits

Två veckor har gått sedan vi gick i mål vid treriksröset. Nykarleby-veckans Grande Finale ”Juthbacka marknad” förvandlade ju vår lilla stad till ett myller av människor, bilar, prylar och möten. Jag började jobba direkt dagen efter vi kom hem. Och ett nytt läsår är alltid en ny start. Det har alltså inte funnits så mycket vardag att landa i ännu. Ändå börjar så småningom vissa minnen utkristallisera sig ur massan av intryck och känslor. Saker som jag själv märker att jag återkommer till när någon frågar hur vår resa har varit.
Målgången: Dagen som man sett fram emot ända sedan planeringen. Det som skulle kröna allt. Att efter ca. 1300 kilometers fotvandring få lägga handen på treriksröset och förklara uppdraget som utfört. Det skulle bli en så konkret och tydlig avslutning. När vi lade oss att sova i Pältasastugan den sista kvällen på vår vandring kände jag ett ovanligt lugn inombords. Inget dåligt väder, inga trasiga skor, sjuka ryggar eller magåkommor skulle kunna förstöra för oss nu längre. Det var 13 kilometer kvar att vandra. Det skulle vi klara av om vi så skulle krypa på alla fyra. När morgonen så grydde var den ändå bara en vanlig morgon. Gråmulen och kylig. När vi ätit gröten och packat ryggsäckarna var det dags att börja gå. Den sista dagen. Det var bara vi två. Stugvärden Margareta kom visserligen ut ur sitt hus för att vinka av oss. Men ändå kändes det lite konstigt. Som att något stort höll på att hända men ingen lade märke till det. Vandringen var som alla andra dagar. Uppför gick det tyngre och nerför tog mera på fötter och knän. Det blåste friskt och uppe på fjället blev det kallt. Men vi bestämde oss för att inte klä oss varmare. Det skulle ju snart börja gå neråt. Och plötsligt stod vi vid skylten som visade att vi skulle svänga av ner: ”Treriksröset 3 km”. Vi gick en bit och så efter en stund såg vi sjön Kolttajärvi och där nere mellan glesa björkar skymtade en stor gul betongklump. Visst blev vi glada att för första gången se vårt mål. Men vi visste också hur långa kilometrar kan vara när man tror att man redan är framme och ”bara” ska gå de sista. Lugnt och sansat gick vi ner tills vi på riktigt var framme. Bara den sista stigen fram till de breda, bastanta spångarna från finska sidan ut till röset. Det var blåsigt och lite dystert. Inga trumpetfanfarer och hurrande människor. Två unga tyska pojkar stod på den lite större ”bryggan” som finns på finska sidan framför klumpen. De hjälpte oss att ta fotot av målgången med händerna på röset. Sedan gick de iväg. Där stod vi. Bara vi två. och kände… ingenting. Om det var för att vi väntat så länge på just det här, eller om vi inte riktigt kunde greppa det ännu, det vet jag inte. Vi hade tidigare pratat om hur det skulle kännas. Att vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Men ingen av oss hade räknat med det här! Ingenting! Det var bara en gul betongklump och dit hade vi kommit. Kanske kommer det senare? Kanske var det inte märkvärdigare än så här? Nu skulle vi bara ta oss tre kilometer till båtplatsen i Koltaluokta och därifrån med båten till Kilpisjärvi. Vi åt vår sista frystorkade middag i raststugan vid Koltaluokta och under tiden kom båten in. Båten låg i hamn i två timmar så att de som kommit med skulle hinna ta sig till treriksröset och hinna med tillbaka igen. Vi satte oss i båten och väntade. Fortfarande med en känsla av att ” Jaha? Var det inte mera än så här?” Tiden får utvisa om det växer fram något mer ur denna dag.

Den inre resan: Att vandra till fots i 62 dagar och 1343 kilometer är förstås en fysisk påfrestning. Det är också en mental utmaning. Den fysiska biten är lätt att analysera. Det gick bra. Otroligt mycket lättare än jag hade väntat. Fötterna och benen hade jag förväntat mig att skulle ta mest stryk. Visst gjorde det ont ibland. Särskilt på landsvägs-etapperna. Men mycket mindre än jag hade väntat mig. Och efter vila och sömn var det bara att trava på igen. Ryggen hade jag inte ens tänkt att skulle kunna börja bråka. Orolig blev jag nog när det högg till ordentligt i ryggen när vi startade från Klimpfjäll. Men eftersom det gick att gå och inte blev värre så var det att ta det när det kom. Magproblemen var nog den största fysiska krisen. Men det var nog också mest en mental kris. Att vara däckad av en icke fungerande mage och samtidigt veta att man borde gå mellan 20 och 30 kilometer varje dag. Då gäller det att kunna koncentrera sig på hur det verkligen känns i stället för att tänka på hur det kommer att kännas.

Och det är nog det som min mentala vandring har gått ut på. Att verkligen försöka vara i nuet och inte låta bekymren för ”sedan” och ”ifall om” förstöra ett bra ”nu”. Det är verkligen inte lätt. Jag kommer på mig själv med att, ännu en vecka efter målgång, titta upp mot himlen för att försöka avgöra om det kommer att börja regna eller inte. Fullt medveten om att det inte spelar någon roll om jag kommer att lista ut om det kommer regn eller inte.
Den långa vägen och tiden som vi skulle vara ute kunde också bli ett mentalt spöke. Om jag lät mina tankar börja upptas av hur oändligt långt vi skulle gå, kunde sträckan till sist växa till ett oöverstigligt monster. Om en bilresa på 1000 kilometer är en lång resa. Hur skulle jag då kunna GÅ 1300 kilometer till fots?? Och när vi hade varit på vandring i 20-25 dagar. Hur oändligt länge är inte då 60-65 dagar? När tankarna fastnade i dessa negativa spiraler blev allting bara tungt och jobbigt. Fötterna värkte och ryggsäcken blev tung. Efter hand blev jag bättre på att styra mina tankar. Se på hur jag mådde just nu och inte hur det kommer att bli.

Vad blir kvar?
Vad blir kvar efter det att allt det oväsentliga har tonat bort i minnets dimmor? De magnifika vyerna med storslagna scener av blånande fjäll och molnens ackompanjemang över dem. Visst är det vackert. Många, däribland hon som gick med mig, njuter av att ”få känna sig liten” i den storslagna naturen. Jag igen får ofta en känsla av att vara ovälkommen. Som om det vilda och karga landskapet tydligt markerar att ”här har du egentligen inget att göra”. Det understryks av vädret som, utan förvarning, kan svänga från skön sval bris till våldsamt piskande åskskurar på bara någon minut. Som för att visa vad det mäktar med om det skulle bli på det humöret. Sönderblåsta utedass och helt bortsopade fjällstugor vittnade om vilka krafter som kan uppbådas. Vildmark är vildmark just för att det inte lämpar sig för människor. Man kan komma på visit men bara på vildmarkens egna villkor. Jag besöker hellre platser där jag känner mig välkommen. Men visst blir minnet av det vilda kvar.

Fjäll2
Människorna som man mött stannar länge kvar i minnet. De korta, intensiva möten när man trängs i fukt-ångande fjällstugor och samsas om bäddarna i skydd undan regnet. I bara underkläderna har man umgåtts med helt okända människor. Stugvärdar och campingstuge-ägare som man träffat på. Diskuterat och berättat. Och de några som man hunnit lära känna lite bättre under resan. Vandrat med på vägen. Människor som man annars aldrig hade mött. De stannar kvar länge. För att de är minnesvärda människor. Och för att de för alltid är en del av en oförglömlig sommar.
Den inre styrkan av att veta att man klarar av mycket mera än man tror, kommer att stanna kvar. Det låter som en klyscha men det blev så tydligt när vi i Kvikkjokk bestämde oss för att gå så länge det skulle gå. Och det gick! Ända fram!
Jag är tacksam att jag har fått vara med om denna resa. Både den fysiska och mentala. Det kommer att stanna kvar så länge jag kommer att vara klar nog att minnas sommaren 2014.

två


Posted in Okategoriserade by with 6 comments.

Att landa i vardagen.

Det är nu fem dagar sedan vi stod där med händerna på treriksröset. Det känns på samma gång som om det var alldeles nyss och samtidigt otroligt avlägset. Söndag med buss ner från Kilpisjärvi till Uleåborg, hotellnatt och tåg vidare på måndagen hem till Bennäs där vår son glatt hämtade oss. Hem för att packa upp och mata tvättmaskinen. Ordna med lite kläder för morgondagen. Sedan bar det av på musik-afton. ”Nykarleby-veckan” är i full gång i vår lilla stad och det kändes helt rätt att kasta sig ut bland folk. Och roligt var det. Tisdagen var det chock-start på jobbet med nya elever, nytt skolår och ingen förberedande planering över huvudtaget. Teambildning hela dagen. (Tusen tack till kollegorna som hade startat upp skolåret så jag bara hade att hoppa in.)  Onsdag fortsatte i skolan med VANDRING på schemat!! 😉 Glatt vandrade vi iväg ut i skogen och var där hela dagen. Gjorde mat över öppen eld och vandrade ”hem” till skolan igen. På kvällen fortsatte kulturbegivenheterna med författar-kväll och påföljande ”Spansk afton” på lokala puben. I dag fortsatte teambildnings övningarna på jobbet. Plötsligt, ungefär vid lunchtid kändes det som om någon ryckt sladden ur väggkontakten. ALL ork tog slut på en gång. Tankarna gick som i sirap och jag måste ha gett ett synnerligen förvirrat intryck på elever och kollegor. Dagen tog i alla fall slut och jag tog mig hem. Kanske det inte var så smart att rivstarta BÅDE i jobbet och på fritiden. Vi kommer att summera våra upplevelser från den sista dagen och från vandringen som helhet. Men det måste få lägga sig. Ännu vaknar jag om nätterna och förbereder mig för att dra kängorna på fötterna och börja gå. Vi har nog inte riktigt landat i vardagen ännu.

Frits


Posted in Okategoriserade by with 1 comment.

Längtan!

…efter bröd… och snart… får man ta sig en tugga!
De siste ukene var min lengsel til bröd så hardt at da vi kom til de norske hyttene rev jeg ut bröd oppskrifter fra gamle blader. Kan snart ikke holde meg lenger!

Nina

IMG_0916.JPG


Posted in Okategoriserade by with 2 comments.

Norge

Dag 56 till 60
När vi kom till Norge så kom vi också till hösten. De soliga sommardagarna var plötsligt utbytta mot moln och skymmande kvällar. Till och med själva naturen stramade till sig. Stigarna blev genast lite brantare. Bergsväggarna reste sig högre och dalarna gick djupare ner. En storslagen och karg natur. Och mycket vacker. Vi går nu från hytte till hytte. Det norska hytte-systemet är ett helt annat koncept än de svenska. Här får man hyra en nyckel som passar till alla hytter. Det finns ingen stugvärd som i de svenska. Man kommer till en välskött prydlig stuga som är fullt utrustad med kök, sovrum och soffgrupper. Man låser upp och tar ett rum. Man skriver in sig i ett besöksprotokoll. Kokar, diskar, sover och städar efter sig. Och betalar. Det är upp till en själv att se till att man betalar. ”Vi litar på dig. Och hoppas på att du är värdig tilliten” står det längst ner på protokollet. Vilken fantastiskt tilltro till människor. Och det verkar fungera bra! Mellan dessa hytter vandrar vi. Korta etapper som ibland slutar redan mitt på dagen. Men det är så vi har planerat och så får det bli. Resten av dagarna vilar vi och läser tidningar som folk lämnat kvar. Vi går från Altevass, Gaskas, Vuoma, Dividal, Daerta till Rosta. Vädret är som sagt höstligt med moln och skurar. Det börjar kännas som om vår fjällsommar håller på att ta slut. Och så är det ju.
I skrivande stund är det fredag morgon dag 61. Lördag den 16 augusti, dag 62, planerar vi att lägga händerna på den gula klumpen vid treriksröset. Någon timme senare skall vi vara i Kilpisjärvi och börja planera resan hem. Det känns nästan overkligt. Men helt rätt.

Frits

IMG_0792.JPG


Posted in Okategoriserade by with 10 comments.

En dikt i Lappjordhytta, Norge.

De som har fölt hva livet blant tinderne er,
eller kan vare for et menneske,
behöver ikke lese om det.
Og de som aldri har fölt det,
vil så alikevel ikke forstå.


Posted in Okategoriserade by with 6 comments.

Att vandra bland andra.

Nu är vi igång igen. Vår 6:e och sista etapp. Vår vilodag på Abisko fjällstation gick ut på att tvätta kläder, äta, vila och kolla in förberedelserna inför Fjällräven Classic…ett vandrings event från Nikkaluokta till Abisko. Den snabbaste torde klara dessa 11 mil på 12h!
Vi har båda två varit lite fundersamma över varför vi under de senaste dagarna velat rusa fram på stigarna mellan fjällen. Det har känts att vi bara måste framåt. Nu när vi vilat och börjat vandra igen förstår vi att de senaste dagarna på Kungsleden har för oss varit ”lite väl överbefolkat”. Vi har ju under en lång tid gått nästan ensamma. Träffat några vandrare här och där som man bytt några ord med och sedan har man åter slutits in i den egna bubblan. Inne i den egna bubblan kan man gå långa stunder och bara vara ett med sig själv och naturen och då kan en folkvandring göra att man hastar fram mellan fjällen. Det märker vi nu då vi påbörjat den sista etappen. Här får vi vandra med varandra och innan kvällen får vi sjunga…
”-Ja vi elsker dette landet som det stiger frem!”
Nina

20140810-052742-19662601.jpg


Posted in Okategoriserade by with 5 comments.

Kungsleden klar.

Dag 48. Landsväg.
Efter morgonmål på Saltoluokta är det dags för en låååång vägvandring. Först en kort båtfärd över till Kebnats. Därefter är det asfalt som gäller. Där de flesta Kungsleden-vandrare tar buss från Kebnats till Vakkotavare skall vi alltså gå de 30 kilometrarna… på asfalt. Det är bara att börja trava på. Det är varmt men det går förvånansvärt bra. Vi vet ju vad vi har att göra så vi matar på. Lagom tills hungern gör sig påmind kommer vi fram till Stora Sjöfallet och restaurang/stugbyn där. Vi svänger in för att se om det går att få mat. När vi kommer in på parkeringen hojtar Nina till:
”-Nämen va…?”
Där i ett hörn står en skåpbil som vi sett många gånger förr. Hemma i Nykarleby!! Hertens snowcross står det på sidan. Sigge är ute och vandrar! Vi får mat i restaurangen och skriver en liten hälsning på en lapp som vi sticker under torkarbladet på bilen innan vi vandrar vidare. Det händer inte mycket annat. Vi går på. Mot slutet av dagen börjar vi tvivla på att det ligger någon stuga där markeringen på kartan visar att den borde ligga. Det verkar inte finnas rum för något hus på sluttningen. Men visst dyker ett hustak upp bakom backkrönet just som vi börjat tro att vi läst kartan helt fel. Vi får en tältplats anvisad. Nära den brusande ån, men också nära till stol och bord vid stugan. Vi slår upp tältet och somnar till vattnets brus.

Dag 49 En god gärning… som inte behövde göras.
Dagen börjar med en kort men brant backe. Sedan är det kalfjäll med utsikt över Sarek. Det börjar bli mera folk längs leden. En mamma med två små pojkar vandrar samma väg och gossarna är snabba att göra sig bekanta med oss. Den äldre pratar på och vandrar i vårt tempo så länge att han, trots våra små tips om att han kanske borde vänta på mamma, till slut tappar bort sin familj i skogen ner mot Teusajavre. Det blir några oroliga hojtanden på mamma innan han får kontakt. Vi får gå för oss själva resten av sträckan till resans sista rodd-led. Det är ca 1km att ro över och på stranden ligger bara en båt. Vi bestämmer genast att vi ror över och sedan tar TVÅ båtar på släp tillbaka. Vi kan ju inte ha en ensam mamma med två små barn att ro tre gånger över sjön bara för att vi råkade hinna före till båtarna. Vi sätter oss i båten och ror över. När vi kommer fram till andra sidan får vi belöning för vår goda tanke. Fyra ryssar skall över till andra sidan och kommer alltså att ta två båtar. Alla är nöjda. Vi klarar oss med en rodd, ryssarna med en och ”ensamma mamman” behöver bara ro en gång! Win, win, win situation. Vi träffar Samuel (igen) där på stranden. Han ger sig iväg medan vi gör mat. Sedan bär det av uppåt igen. Vi tar sikte på Kaitumstugan där vi tältar på en kulle lite förbi själva stugområdet.

Dag 50 Snorkig stugvärdpar och regn.
Det har regnat under natten så vi börjar med regnkläder på för att inte bli våta av buskar och ris. Det torkar snabbt upp och vi återgår till ”torrdräkt” efter en stund. Nu ska vi först till Singistugorna. Det går lätt och lagom till matdags är vi framme. Vi sätter oss på stugtrappan med ett par andra vandrare (många går ju Nikkaluokta-Singi-Abisko så här är mycket folk). Värden har tydligen lunchpaus och de andra väntar på att få rum. När han uppenbarar sig är han inte så värst glättig. Vi är tydligen mycket i vägen då vi bara vill sitta på trappan och inte betala. Damen i huset är ännu mera irriterad och försöker få vattenhinken att skvalpa över på mig medan hon mumlar om hur trångt det är. Vi försöker lätta upp stämningen med att fråga när Fjällräven Classic drar igång.
”-På fredag” blir det korthuggna svaret.
”- Nå bra. Då hinner vi till Abisko innan de kommer.”
”ALDRIG!” fnyser mannen. ”-De kommer att springa om er. Ni hinner aldrig till Abisko på så kort tid. Inte med DEN packningen”
Det får bli hans bekymmer. Vi packar ihop och går vidare. Vi vill komma så långt som möjligt i dag och har tänkt gå en bit förbi Sälkastugan i dag. Det går bra… tills en bit före stugan. Då öser regnet ner. Trots regnkläder piskar vattnet in över allt. Vi blir våta och bestämmer oss för att ta in på stugan i Sälka. Det är bara en tysk flicka i rummet när vi kommer in men innan kvällen är vi åtta våta vandrare som samsas i rummet. Det går fint. Där somnar vi, två finnar, ens svenska och fem tyskar bland gemensamma torkande strumpor, byxor och skor.

Dag 50 Mera regn.
Vi stiger tidigt opp för att hinna ta in lite av det vi inte hann gå i går. Vädret är mulet och varmt. Vi vandrar mot Tjäktja-passet. Det syns tydligt där framför oss. Dalen liksom slutar i en stigning som vi skall rakt över. Eftersom man ser det på långt håll tycks det växa och bli stort och lite hotfullt. När vi äntligen är framme är det inget annat än ett vanligt motlut. Vi går lugnt och metodiskt uppför och utan större besvär är vi uppe vid raststugan vid passet. En liten regnskur kommer påpassligt just när vi tar en paus i stugan. Efter pausen slutar regnet och vi påbörjar nedförsbacken mot Alesjaure. Även i dag är planen att komma förbi stugan för att inte ha hela 35 km kvar till Abisko i morgon. Det går bra… tills någon kilometer före Alesjaurestugan. Då ÖSER regnet ner igen. Åskskuren piskar med vansinnig kraft ner regnet på oss. Tur i eländet är att vinden kommer bakifrån. Det svider i huvudet och öronsnibbarna, GENOM regnrockens huva, av det piskande vattnet. Vi går på i regnet tills vi kommer fram till stugorna. Det är bara att ta in på rum igen. Det lockar inte det minsta att ligga i tält i natt heller. I natt sover vi bara två i ett fyrpersoners rum. Kläderna torkar i ett varmt torkrum.

Dag 51 Abisko, here we come.
Ännu en tidig morgon. Nu har vi ca 35 km kvar till Abisko och har bestämt oss för att ta oss dit innan kvällen. Vädret är varmt och klart. Man nästan anar att det bygger upp för ännu en åsk-eftermiddag. Vi startar i raskt tempo för att komma så långt som möjligt innan solen byts mot regn. Det går bra. Vi blir positivt överraskade när vi kollar kartan. Nu gäller det bara att inte tro att det bara är ”tjupp-tjupp” till Abisko. Det är ändå 35 km som ska avverkas. Ner mot Abiskojaure går det fortfarande i bra fart. Vi möter många vandrare som verkar både fräscha och ”nystartade”. Det märks att vi närmar oss Kungsledens ena ände. Nere vid Abiskojaure sticker vi oss in till fjällstugan som ligger en bit på sidan av leden. Vi gör mat och vilar lite. Sedan ger vi oss raskt iväg igen. Vi VILL hinna fram till Abisko utan att bli blöta. När vi börjat gå ser vi att det mulnat på ganska mycket och så hör vi åskmuller i fjärran. Få se hur det ska gå. Vi går målmedvetet och raskt. Mullrandet tystnar och stigen är bred och slät. Ju närmare vi kommer desto mera ”promenad-vandrare” möter vi. När vi möter tjocka farbröder i gummistövlar utan packning vet vi att NU är det inte långt till bilväg längre. Och plötsligt ser vi något som liknar ett hustak. Men det är inget hustak. Det är en järnvägs banvall. Bakom nästa krök dyker porten som markerar Kungsledens början (eller slut för oss). Och på andra sidan den lika plötsligt uppdykande landsvägen syns Sveriges nordligaste och största fjällstation. Etapp 5 av 6 är till ända.

20140807-231642-83802730.jpg

20140807-231643-83803055.jpg


Posted in Okategoriserade by with 4 comments.

Kris i Kvikkjokk.

Dag 43 Krisdag istället för vilodag.
Dagen skulle enligt planerna vara en vilodag. Då vi skulle samla kraft till nästa etapp. Det blev inte så den här dagen i Kvikkjokk. Efter maten i restaurang kvällen före löpte magen totalt amok. Jag vet inte hur intressant detta ”skitprat” är för er kära läsare men på något sätt måste jag ju förklara situationens allvar. Hela natten hade varit ett enda rännande på WC och dagen var inte bättre. Jag kände mig urlakad och totalt orkeslös. Vid ungefär femtioelfte toabesöket bestämde jag mig. Jag kunde ju inte tvinga Nina att göra det ödesdigra beslutet som måste göras nu. Det var JAG som inte klarade resan och det var mitt ansvar att stå som den som tvingar den andra med i fallet. Genast när jag hade meddelat Nina att : ”jag har haft diarré i fyra dagar nu och jag tror faktiskt inte att jag orkar gå längre” förstod jag hur fruktansvärt beslut detta var. Alla månader av planering. Alla drömmar, alla minnen. Allt slit och svett som vi hittills lagt på denna vandring skulle i ett slag förbytas i en snöplig återfärd som skulle överskugga allt det stolta och glada. Vi satt båda på varsin säng i det lilla rummet på Kvikkjokk. Med glansiga ögon och snoriga näsor försökte vi se klart. Hur blir det sen? Klarar vi av att inte ångra oss sedan när ”skiten lagt sig” och krafterna återvänt? Inget gräl. Inga anklagelser eller hårda ord. Länge och väl. Till sist kom vi fram till att vi sover vår natt, packar i morgon och försöker börja gå. Går det så går det. Annars får vi vända och se oss besegrade. Ett bra beslut.

Dag 44 Sakta framåt.
Dagen gryr och det känns inte mycket bättre i magen. Men vi börjar på. Stenigt uppför under spänd tystnad. Ju längre vi går desto bättre känns det. Det kommer nog kanske ändå att fungera? Vi travar på. Bara vi tar oss till Pårtestugorna så … Och till Pårtestugorna kommer vi. Det känns riktigt skönt. Magen är fortfarande ur funktion men det går att gå. Vi sätter upp tältet utanför STF-stugan, köper lite rökt Öring av stugvärden och kryper till kojs. Krisen är över. Vi är på gång igen. Trots allt!

Dag 45 Blött
Vi vaknar till ett lätt duggregn. Packar ihop och ger oss i väg. ”Det slutar nog snart” är tanken. Så det blir lätta kläder. Det slutar INTE. I stället tilltar regnet och alla våta buskar och ris väter ner oss ytterligare. Snart är vi så våta att det inte är värt att byta till regnkläder längre. Vattnet rinner ner i skorna och nu är ALLT vått. Vi kommer upp på kalfjället och där blåser det också. Kallt och vått. Vi passerar en raststuga men där är det fullt så vi fortsätter ner mot Laitaure där vi har en ca 3 km rodd över sjön. Till all lycka är det två båtar på vår sida. Vi behöver bara ro över. (Inte ro en gång tillbaka med en extra båt och sedan tillbaka igen) Det blåser en hel del och båten är framtung och vindkänslig. Först sedan Nina tagit en tredje åra till roder får vi bukt på kursen. Det regnar och är dimmigt. Vi vet att vi bara ska rakt över. Och utan att missa med många tiotal meter kommer vi fram. Upp genom skogen till Aktse fjällstuga. Vi måste in och värma oss och torka kläder. Det måste tydligen alla andra i området. Det är knökfullt i stugorna. Kläder hänger i våningar runt kaminerna som ångar på för fullt. Det är varmt, fuktigt, trångt och mörkt. Men alla samsas och hjälper till. Till sist ligger vi i varsin översäng i ett rum med andra trötta vandrare.

Dag 46
Tidigast uppe av alla. Packar ihop efter morgonmål och ger oss av innan alla andra hinner stiga upp. Vis av skadan från i går tar vi regnkläder på oss den första biten genom skogen. Regnet har slutat men skogen är ännu våt. Uppe på kalfjället ser vi en vägvisare mot Skjierffe. En platå varifrån man lär ha en sagolik utsikt över Rapadalen i Sarek. Allt är täckt med dimma så vi går bara vidare. Det får bli en annan vandring. Vi går över lite kalfjäll innan det går ner mot Sitojavre där vi har ännu en lång rodd- led. Vid båtarna konstaterar vi att det bara finns en båt vid stranden. Det blir alltså att ro TRE gånger över den 4 km långa sträckan. Vi äter lite för att samla krafter och sedan bär det av. Vi har lastat båten bättre och det blåser inte alls. Det går riktigt bra. Sikten är god och den svaga vind som senare blåser har vi med oss. Då vi efter ca. en timme närmar oss den andra båtplatsen ser vi en båt lägga ut! Ett annat par är på väg i motsatt håll. Vi behöver alltså inte ro tillbaka någon båt! Vilken lycka. Vi tackar våra medvandrare med ett glädjetjut. Och de förstår precis vad vi menar. Efter en matpaus i Sitojaurestugan fortätter vi upp på kalfjället ovanför. Just när vi bestämt tältplats och kommit oss in i tältet får vi en kort men intensiv åskskur på oss. En lyckad dag.

Dag 47 Saltoluokta
Solen värmer tältet och torkar bort gårdagens regn. Morgongröt och sen iväg. En kort vandring till Saltoluokta fjällstation. Där ska det bli rum för natten och tre rätters middag till kvällen. En sval och behaglig vandring över jämn terräng på kalfjäll. Vi stannar för lite mellanmål vid en raststuga. Precis när vi är klara flyger dörren upp och med ett glatt ”Hej” kliver vår vän Samuel in!!! Han skulle ju vara lååångt före oss??! Men han har tagit sig tid att vänta ut dimman vid Skijerffe och sedan vandrat ikapp oss. Han ska också äta på Saltoluokta i kväll. Vilken trevlig överraskning. Samuel gör mat medan vi går iväg ner mot fjällstationen. Väl nere får vi ett rum och får tvätta av oss. Vi ser Samuel komma traskande ner innan det är dags för kvällens begivenhet: Trerätters middag på Saltoluokta! Det är en gammal fin traditionsrik tillställning med bordsplacering, kockens presentation av menyn och fin servering. Här träffar vi också Länsstyrelseg…granskarens dotter Julia. Hon blir glad för en hälsning från far. Vi sitter till bords med svenskar, danskar och tyskar. Nu är vi mätta och trötta. I morgon blir det vägavsnitt mot Vakkotavare.

Frits

20140801-212816-77296270.jpg

20140801-212816-77296577.jpg

20140801-212815-77295940.jpg


Posted in Okategoriserade by with 18 comments.

Den som inte vandrat har ingen backe mött.

Dag 39 Ner mot Jäkkvik.

Vaknar tidigt av att solen gassar tältet varm. Det blir ännu en fin dag uppe på fjället. Förmiddagspasset ska ta oss ner till Jäkkvik där vi ska stanna för lunch. Det blir glass och fryspizza hos Handlarn som vi kan tillreda i fjällgården. Där sitter vi, hela gänget från igår, och pratar en god stund innan vi traskar vidare. Det blir en kort nydragen led fram till sjön där roddbåten väntar på oss. Längs Kungsleden finns några ställen där man måste ro. På dessa ställen finns tre båtar och det betyder att finns det bara en båt på stranden ror man över, tar en båt på släp, ror tillbaka för att lämna den ena kvar till nästa vandrare och till sist ror en tredje gång över för att kunna vandra vidare. Nu hade vi tur (vågar jag skriva ”som vanligt”?) så för oss räckte det med en tur över sjön. Färden går vidare i kuperad blandskog uppåt mot mera värme och mera vind. Där i skogsbacken möter vi nästa norrifrångående GrönaBandare. Pratar lite om hur vi mår, väder, vägval och sånt. När vi tagit oss upp på nästa fjäll ser vi sjön Riebnes. Vi ringer ner till Vuonatsviken för att beställa skjuts. Ja, man får åka motorbåt på vissa ställen. Denna båtfärd får bli min premiärtur för i år. Annars brukar premiären tas i Smörfjord med Frits vid rodret. Att sitta där i fören och känna saltstänket på kinderna måste bara upplevas. Just där och då tillsammans med dessa stänk sköljs allt viktigt och oviktigt bort. Så kändes det inte riktigt idag men skönt med svalka och vila för benen en stund. Även Frits behöver vila. Det ser jag på honom där han går. För många dagar med värme och ansträngning tröttar. När vi åter når land är det kväll och vi bestämmer att ta första bästa tältplats för nu behövs vila. Det blir en bit att gå i stenig terräng men så dyker en strandplats upp som blir vår. Jag tar ett bad i den just då myggfria luften medan en flugfiskare står tyst ut i vattnet och ser på…upptäcker jag sen då jag redan är som ny. Vad gör väl det. Kanske det får gå under ”Allemansrätten”

Dag 40. Kortdag.

Frits känner sig inte pigg, svag och konstig i magen. Vi bestämmer att vi går i sakta mak och pausar då det behövs. Fortfarande varmt i stenriket denna dag och uppe på fjället hittar vi knappt någon vind. Tar en tupplur, försöker äta, vandrar vidare, dricker osv till sen eftermiddag då vi slår upp tältet uppe på kalfjället med en vidunderlig utsikt ut över världen. Att han i de andra skorna håller med mig? Det tror jag inte! Han vill nu bara sova. Dagen övergår i kväll och äntligen kommer lite moln där borta. Jag går ut för att ta in våra vädrade kläder och ser regnmoln över grannfjället. Åskan låter om sig i fjärran.
Det finns en hel del föräldrar som medvetet eller omedvetet skrämt upp sina barn för att vara rädd då åskan går och som satt sina spår. Rädd har jag inte förstått att vara. Minns att vid Sjömans sprang vi upp på ”kvistskulla” (farstukvistens över våning) för att mysa då blixtarna kom. Dit samlades vi även då det regnade för det lät så trevligt när regnet droppade mot plåttaket.
Nu låg vi två i ett tält uppe på fjället, det regnade, vinden rev och slet i tältduken. Tur att vi låg där inuti som tyngd. Åskan kom allt närmare. Den lyste upp vårt färggranna tält vid varje blixt och knallen / dånet / braket kom allt snabbare efter blixten. Till sist var det bara blixt och så innan jag hann säga nuuuu kom braket ! Där låg vi, marken skakade under oss och det dånade på för fullt. Just då var min enda tanke….nu bli min son utan mamma och pappa. Vad skall man göra? Det var bara att ligga där och bida tiden. Åskan och regnet kom och gick och kom igen. Till sist stannade regnet men åskan tröttnade och vi somnade om. Nu i skrivande stund vill jag inte vara utan denna upplevelse. Rädd? Nej inte längre och inte heller vill jag skrämma någon.

Dag 41. Mannen vid min sida.

Idag måste vi vandra på om vi ska nå Kvikkjokk imorgon kväll men magproblemet bestämmer takten. Det går ändå hyfsat bra. Börjar dagen neråt i en stenig dal som övergår i buskar och träd mellan jokkar, sjöar och myrar. Ganska fint men tankarna går till den magsjuke mannen vid min sida. Nej han går inte vid min sida. Kungsleden är oftast en stig som är 30 cm bred ifall där inte finns en sten i vägen! Det är inte roligt med noll aptit och av bara vatten blir man inte glad och stark. Vi tar sikte på uppstickaren Goabddabakte, där under det tvära sidan ligger en platå med en tillhörande jokk. Det är alltid viktigt med slätmark och vatten vid val av tältplats. Och sen har vi en lagom dagstur till Kvikkjokk imorgon. Men det är långt till Goabdda och det går uppåt och uppåt igen. Klockan hinner bli 21.30 innan vi kravlat oss upp till platån. Jag mätte ”med fingret” på kartan och kom till 32 km idag. Inte illa men det är ju inte längden som dödar – det är farten. Där får vi en fin kväll.

Dag 42 Tsupp, tsupp neråt.

Vi vaknar av att solen som vanligt värmer tältduken. Alltså vilken sommar jag önskade mej. Just en sån med sol, sol, sol! Vilken tur jag har! …eller?
Innan vi är startklara kommer faktiskt en liten skur men den slutar lika snabbt som den kom. Vi går där uppe och humöret är riktigt bra för det är lättvandrat och det bär neråt idag. Jag kollar in blommor och de härligt vårgröna ormbunkarna som växer i snökanten. Det är häftigt att se deras växtkraft. Då vi ser ut över vidderna ser vi Sareks toppar torna upp sig i nordväst. De är idag dekorerade med små vaddtussar. Plötsligt är vi vid dagens raststuga där vi intar vår lunch. Nu återstår bara 12 km till båten över Lappviken. Och det är nu man tror att man redan är framme. Tsupptsupppandet pluppar upp i skallen men det går så långsamt. Stenarna, rötterna och jokkarna blir plötsligt mycket större än vad de är i verkligheten. Man måste riktigt stampa till och skärpa sig… Det får ta tid!
Vi går ner i gammelskogen. Det är en vacker skog med långa smala granar. Vissa kan vara alldeles svarta av skägglav som hänger ner från de korta grenarna och andra kan bara stå där döda och gråa. Men myggen är inte döda, dom lever ut sin sommarfröjd! Påväg ner ringer vi Björn för båttransport över sjön. Han är en man som ger mer än han får. Han berättar om floddeltat, förändringen från då han var liten till nu. Han tar en runda för att visa oss där de två älvarna möts. I den ena älven är vattnet alldeles grönt glaciärvatten som rinner ut i sjön och man ser en tydlig skillnad. Det var en fin tur och nu har vi inte alls bråttom längre. Han släpper av oss vid stranden med hälsningen att vi ses senare. Vi tar in på Kvikkjokk Fjällstation där vi får ett rum där vattenfallets brus ingår. Rogivande? Nja det vet jag inte, låter mest som en fläkt som står på dag och natt men vackert är det. Dessa fjällstationer är genuint byggda med gammaldags inredning, dekorerade med gamla foton och historia. Riktigt mysigt. Vi tar en välbehövlig dusch ( 6 dagar sedan sist) och så går vi in för att söka mat. I restaurangen hittar vi renskavsgryta, sallad, knäckebröd och en Jämtlandsöl….GuuVaGott! Båda två njuter vi…får se hur länge. Frits mage är fortfarande ett bekymmer. Diarre är inte roligt om man vill vandra vidare. Dag 43 är för oss en vilodag och sen får vi se hur det blir. Innan det är läggdags sitter vi en stund och pratar med GB Samuel och båtkusken Björn i baren.
Nu är etapp 4 avklarad.
Två par skor har hittills vandrat med varandra ungefär 1000 km under denna fjällsommar. Håll tummarna!

Nina

20140728-152815-55695457.jpg

20140728-165647-61007774.jpg


Posted in Okategoriserade by with 14 comments.