I motgång … och medgång

Dag 26
Vi vaknade tidigt i rummet hos ”Italienaren” i Klimpfjäll. Men tydligen var vi inte ivriga att komma iväg för klockan hann bli 10 innan vi startade. Dagen var lika varm och solig som de tidigare. För att ytterligare uppskjuta mötet med svett-och broms-infernot besökte vi butiken innan det var dags. Vi skulle vandra Norgefararleden. Det är en gammal vandringsled över fjällen som människor har använt länge för att resa mellan fjällvärden och den Norska kusten för att bedriva handel. Senare blev den en viktig väg till atlantkusten för emigranterna som reste iväg till Amirika.
Dagen började brant uppför slalombacken. Det var varmt och bromsar över allt. Min rygg började kännas konstig. Det brände till mellan skulderbladen när jag försökte dra på lite för att komma snabbare upp undan bromsen och upp över krönet. Jag försökte rätta till ryggan men då högg det till ännu värre. Vi stannade. Svetten rann och bromsar anföll. Vi måste göra något. Kanske ändra på ryggsäcken? Jag krängde av säcken men stannade mitt i rörelsen. Hela sidan av ryggen kändes som om någon stuckit ett glödgat svärd i det. Nina fick hjälpa mig av med säcken. Där stod vi. Mitt i en slalombacke i Sverige och såg på varandra. Ingen vågade säga det som vi båda tänkte på. Ska det sluta här? För något som för en minut sedan hade varit en struntsak som går över efter en stund. Vi sade inget om det. Det behövdes inte. Nina masserade ryggen en stund. Sen bestämde vi att försöka. Upp med ryggan igen. Och det kändes mycket bättre efter lite justeringar. Det gick faktiskt riktigt bra! (Senare har knivhuggen återkommit men försvunnit efter lite gymppa. Och så har jag bestämt att det skall förbli.)
Väl uppe på fjället gick det fint att vandra. Vi traskade på tills vi kom till Durrenstugan där vi åt och vilade en lång stund. Sedan vidare till mot Tjokkelestugorna där vi planerat att övernatta. Väl framme vid stugan var det ännu så tidigt att vi tvekade. Slå läger eller fortsätta? Vi satt en stund och beundrade den helt renoverade stugan. Man har monterat ner stugan och bytt ut det som varit ruttet. Sedan byggt upp stugan igen. Med själen i behåll! Man kunde ännu känna historiens vingslag: Trötta byteshandlare som övernattat på Norgeresan. Spända och oroliga emigranter som sålt det lilla de hade och gav sig av ut till det stora okända.

När vi satt där och läste om stugans historia och velade om huruvida vi skulle gå eller stanna hördes det skratt och stön utanför dörren. In kommer två svettiga män i cykelhjälmar. Två glada Ö-viksbor som var på ”kortledigt” från sina fruar. De hade cyklat MTB till stugan och hade tänkt övernatta. Finmiddag med kött och allt hade de med i väskan. Det avgjorde vårt val. Vi meddelade genast att vi fortsätter efter en stund. Grabbarna hade t.o.m. vin med sig av vilken de vänligt nog bjöd av. Lite otippat att bli bjuden på rödvin i en stuga mitt ute i ödemarken. Men gott! Tack för det. Stärkta av vila och vin vandrade vi vidare och fann en fin tältplats nära en bro. Där stod en gammal herrcykel lutad mot Norgefararleden-skylten! Historien om den hade man gärna velat höra.

Dag 27
Dagen börjar med att vi lämnar Norgefararleden och går mot Åtnikstugan. Där äter vi och nu gör vi som grabbarna i Letrek: vi går en, enligt kartan, omarkerad led över Västra Vardofjället. Det är varmt, brant och tungt. Något så otroligt tungt! Vi går som maskiner. Väl uppe blir det mulet. Svalare att gå men så blir molnen snart till regn och åska. Det är INTE roligt med åska uppe på de högsta topparna. Det går i alla fall bra och ovädret verkar försvinna bort från oss. Vi siktar på att komma ner till Nedre Vapstsjön innan vi slår läger. Vi ser redan första bron som vi skall över när det börjar droppa igen. Kanske borde vi i alla fall slå upp tältet redan nu? Innan det börjar regna på riktigt. Vi bestämmer oss för det och hinner få ut innertältet då det bryter lös! Det formligen spiller ner vatten. På några sekunder är ALLT vått. Tältet, ryggsäckarna. ALLT! I panik försöker vi få upp yttertältet över innertältet som ännu ligger på marken. Det blir bökigt och svårt men till sist har vi upp tältet. Men allt är blött. Vi torkar upp tältet så gott det går och försöker breda ut liggunderlagen så att inte sovsäckarna också ska bli våta. Där ligger vi och försöker sova och samtidigt hålla allt torrt. Inget lyckas helt.

Dag 28
Efter en jobbig dag och dålig natt packar vi ihop och fortsätter. Denna dag börjar som den förra slutade. Visserligen är regnet borta men det första vi möter är en bro avstängd p.g.a. dåligt skick!! Och en alldeles för bred och djup jokk att vada över. Efter en överblick bestämmer vi att det är skotertrafiken som är för tung för bron och kliver över avstängningen och går över. Med blöta kläder hängande på tork på ryggarna går vi ner till bron över Vapstaälven. Här blir det plötsligt asfaltväg i någon km innan vi ska upp på ännu en ”letrek-led”. Omarkerad men enligt grabbarna lätt att hitta. Vi hittar den INTE. Efter ett par försök är vi halvvägs uppe på bergsidan i oländig brant terräng. Vi letar och letar. Och plötsligt är den bara där. Den leder oss opp på Skalmodalfjället. Väl där uppe är det bara att hålla sig uppe på kammen och gå västerut tills man kommer till Norge. Och precis innan gränsen går en gammal led mellan Skalmodal, via Arevattnet mot Atoklimpen. Leden har rasat längre mot Skalmodal så det är inte många som går här nu. Rösen syns men ingen stig mellan dem. Det blir brant!! Rakt upp i skyn. Det är åter alldeles för varmt för att gå. Och helt vansinnigt för varmt för att gå lodrätt uppför en bergsvägg. Det är någonstans här jag börjar tvivla på att jag kommer att klara av det här. Jag har gått i nästan en månad. Jag har gått långt över 600 km. Jag har lika mycket kvar. Jag kan inte ge upp. För gör jag det måste Nina också bryta. Hela upplägget bygger på att vi är två. Och det är inte bara att slänga in en ny kompanjon. Men klarar jag av det? Rent mentalt? Jag stänger av all hjärnverksamhet och går på autopilot. Även den bergsväggen har ett slut och sedan går det lika brant ner. Där nere hägrar Arevattnet-stugan. I natt SKA vi sova i stuga. Väl framme vid stugan ser vi redan utanför att det är folk där. Våta skor på trappan. Vi går in. Två unga blyga norrmän sitter och äter. De ser besvikna och lite molokna ut. De har tänkt fiska i sjön och sedan sova. Och vi kommer helt klart och stör deras planer. Vi lugnar grabbarna med att vi har tält och går ut för att hitta tältplats. Det finns en fin rished vid sjön och där somnar vi ändå nöjda i vårt eget lilla hus.

Dag 29
Dagen börjar uppåt (som vanligt). Vädret är mulet men varmt utan att vara hett. Det går rätt bra. Sedan kommer vaden. Jag har inte listat ut vad det är med vad som är så obehagligt. Att gå ut i det strömmande vattnet är på något sätt oerhört motbjudande. Vi vadar (alltså tar av oss vandringsskorna och går barbent med lätta vadarskor över vattendraget) fyra jokkar denna dag. Sedan vänder allt! Över en bergskam ser jag för första gången Atoklimpen! Jag känner genast igen den. För första gången på 29 dagar ser jag något i landskapet som jag känner igen. Vilken skön känsla! Det känns nästan…hemma. Nina märker genast. ”-Det går bättre nu va?” Visst gör det de! Med Atoklimpen som blickfång vandrar vi ner efter en stig som nu blivit vältrampad. Vi går över en bro och plötsligt står vi vid Atostugan. Där har jag stått med elever från Base Camp flera år. Det ryker ur den gamla lappkåtan! Vi går och kollar stugan. Ytterdörren är öppen men dörren till sovrummet är låst. Vi ser att det finns sängar och bord där inne. En ung flicka uppenbarar si ur kåtan. Hon är svettig, sotig och rund. En riktig Atoklimp! Jo då. Man får sova i stugan. Men bara på vindsrummet. Skorstenen är så dålig att man stängt huvudrummet så att ingen ska elda och bränna ner huset. Vindsrummet är så fullt av mösskit att det verkligen inte lockar. Vi lovar Atoklimpen dyrt och heligt att inte elda, jag kryper in från förrådssidan genom en lucka in och låser upp. I natt sover vi på sängar.
Dag30
Vi städar stugan. (Det behövdes) Vi väcker väktaren i kåtan. Hon är för övrigt från Stockholm och rest upp hit för att protestera mot något gruvprojekt och sedan blivit kvar. Hon skulle bo i kåtan hela sommaren. Detta var hennes andra dag. Vi önskar henne lycka till och går. Ut på asfaltvägen mot Hemavan. Vid Boxfjäll sticker vi oss in på Tärna-Vilt som har butik här. Där finns också restaurang Milano
Fin restaurang men inte särskilt service-minded personal. Vi får i alla fall en hamburgare och öl. Vidare ut på vägen. Efter byn Joesjö går vi på mot Ström och skall vidare mot Joeström. Efter det har vi tänkt söka tältplats. Det börjar gå trögt. Tankarna har redan kommit till Hemavan och pausen där. Men det är långt dit ännu. Vi travar på. Så står en skylt vid ett hus. Stuga att hyra Vi knackar på. Jo då. Och inte dyrt alls. Ett helt hus! Kök, vardagsrum, dusch, bastu … allt! Så nu sitter jag i soffan och bloggar. Och i TVn sjunger Laleh och Eva Dalgren om en ängel i ett rum. Kanske det här går bra ändå.

20140716-221236-79956321.jpg

20140716-221236-79956658.jpg

20140717-113840-41920328.jpg

20140717-113840-41920728.jpg

Morgon ibland fjällen

Jo hör ni, där mitt i solgasset och bromseldoradot finns nog dedär som jag längtade till i vintras. Vackra böljande fjäll att gå på. Förflyttar man blicken längre än till sina egna skor får man uppleva de vackraste nyanser av blått både av fjäll och himmel.

Vandraren får ro och tanken tid att gå sin egen väg.

Nina

20140711-083204-30724380.jpg

Sommar bland fjällen.

Det är högsommar i fjällen. Vi håller vilodag i Gäddede och plötsligt plingar det till i vårt äpple. Det är en GrönaBandare som meddelar att han just kommit till samma trevliga camping som vi. Vi träffas, tar en öl, pratar om….. Ja vad tror ni? Fjällvandring, grusvägar, krämpor, resor och så slutar det med krigsöden. En mycket trevlig kväll. Han, Christoffer ska vila en eller två dagar till men vi är startklara för vår tredje etapp imorgon.
Dag 22
Solen ler mot oss och sen går det undan…dag 23 och dag 24!
Jag undanbad mej Frits att blogga om dessa dagar. Säger bara som Astrid Lindgren: Döden, döden, döden! Så var det undanstökat.
Det betyder i vårt fall att solen har värmt oss enormt mycket. Och då solen värmer fjällen denna tid på året vaknar BROMZZZARNA! Kan bara beskriva dessa dagar som att vi travat över myrar och bergsknallar ( på kartan heter dessa ”knular”) viftandes med händer och stavar för att få dessa bromsar på lämpligt avstånd. Nog om det.! Under dessa dagar har vi besökt Ankarede, samernas kyrkstad där vi blev bjudna på våfflor.
Dag 25 vaknade vi i Raukaselet i ett lagom varmt tält. Bör nämnas att jag inte sovit med alla medhavda kläder på. Behöver inte ens luft i min luftmadrass längre, nja det är för att den inte håller tätt. Så i går kväll struntade jag helt enkelt i att blåsa!
Denna dag har vi så vandrat upp på kalfjället via Slipsikenstugan ( som hade blåst bort i en orkan – 48m/s) nästan utan bromsar men, men nu har här tillkommit andra flygfän. Inte alls lika elaka… Dom gör åtminstone inte som bromsen som sättet sig, tar en munsbit och flyger bort!
Idag har jag sett och upplevt de vackra vyerna. De blå nyanserna som fjällvärlden kan visa sig i den vackraste av världar. Fina små sjöar med en mindre sångsvan som tycks njuta av ett bromsfritt liv. Älgen stod plötsligt och glodde på oss innan hon fattade att det var bäst att vända för två finnar. Och så fick vi följa havsörnen då hon (jag är säker på att det var en hon) sökte termik vindar och tycktes bara försvinna uppe i det blå. Alltså en riktigt bra semesterdag. Men alla dagar har ett slut och så även den. Med trötta ben kom vi ner mot Byn Klimpfjäll där vi läst om en Italienare som tillreder god mat. Dessutom har han rum.
Så nu har vi duschat, tvättat bort saltränderna från våra kläder, ätit varsin fjällpizza och något svalkande därtill.
Alltså en dag man kan lägga till alla de andra dagarna man ska minnas i vintermörkret!

På tal om Klimpfjäll kommer jag ihåg ett familjeunderhållningsprogram
Som sändes i Svt för några årtionden sedan…. Vad månne det hette? Nånslags lagsport var det med linbanor och trapetser i vildmarken.

Nina.

20140711-072426-26666109.jpg

20140711-072838-26918252.jpg

20140717-105923-39563825.jpg

Lördagsnöje i Gäddede

Halvligger i en rottingstol vid Gäddede Camping. Vågar jag säga att jag ser på fotboll? Jo, det gör jag. Jag hör åtminstone sorlet och kommentarerna. Vi har bokat stuga med TV i två nätter… Allt för att min älskade make ska få göra annat än fotvandra under sitt sommarlov.
Har en liten bok (lightweight) i min hand som vi fick av en god vän innan vi stack ut på äventyret och igår läste jag: En riktig god vän är en som ser dina svagheter och accepterar dem
Helt klart att man ska acceptera varandras nöjen tänker jag nu. Kan inte påstå annat. Han som skulle bygga båt, skriva bok, se på fotbolls VM m.m och så hamnade han i fjällvärlden!
Trivs han inte? Jo, klart att han gör… Som idag då vi startade på andra etappens sista dag. Han gick med raska steg vägen fram, inget stönande och vankande idag inte! Min känsla var redan då jag vaknade i tältet i morse att idag är det bara tsupp, tsupp en stund längs grusvägen så är vi framme vid målet. Gissa vem som stönade och vankade innan den blåa Gäddede skylten dök upp? 😉
Nåå nu är vi än en gång rena och mätta vilket är av stor betydelse som ni säkert har börjat förstå. Törsten är även släckt med den mörkaste och godaste öl jag någonsin smakat. Misstänker att det har något med dedär ”tsupp, tsupp” att göra!
Källarmannens svarta Eken Ale är att rekommendera ifall ni nångång vandrar mot Gädddede med tunga steg en solig, varm julidag och det ända ni har som sällskap är två tre bromsar… eller fler.

Oj nu tror jag bestämt blev ett mål!

Nina

20140717-112314-40994595.jpg

Kallt… och varmt.

Dag 18 börjar med att vi får ta oss ner till vägen tillbaka. Vi hittar färdvägen mot Lobbersjön och ger oss iväg in i skogen. Lite kärr och myrar att gå runt men uppe på fjället går det bra. Det börjar blåsa. Trots att solen lyser blir det kallt. Vi äter uppe på kalfjället och börjar frysa rejält under pausen. Det håller i sig resten av dagen. Det blir en tyst småfrusen vandring tills vi kommer till samevistet vid Lobbersjön. På en blåsig glänta slår vi läger och knyter oss. En ”arbetsdag” utan större höjdpunkter.

Dag 19 börjar med att solen värmer tältet. Snabbt kommer vi iväg. Mycket varmare och trevligare i dag. Vi följer körvägen mot Munsvattnet Det går neråt. Hela tiden. Farten är god och det känns bra. Nere vid Munsvattnet skall vi ta av på stigen mot sjön Hetögeln. Den är tydligen mycket mindre. Nästan av en slump upptäcker vi den då vi stannar för att kolla kartan. Nu går vi i tät skog och det är VARMT!! Mygg och broms attackerar. Det enda som hjälper är att gå. Så vi går. Utan mera paus än för att dricka ibland, går vi på. Och till slut kommer vi ut på grusvägen. Tacksamma för lite vindfläkt tar vi matpaus innan vi tar nästa dust med skogens flygande arme’. Vi tar stigen ner mot Hällinsåfallet. För att vara stigen till en storslagen turistattraktion är den verkligen oansenlig. Det får sin förklaring då vi kommer fram. Plötsligt öppnar sig fallet framför oss. Breda gångar. En bro över det rykande fallet. Bord och bänkar. Vi har kommit ”bakvägen” in. På andra sidan finns en bred grusgång från fallet till en parkeringsplats. Och visst är det en mäktig syn med vattenmassorna som störtar 43 meter rakt ner i en ravin. Vi beskådar och fotar. Sen ger vi oss av. Stigen ner är avstängd så det blir grusvägen. Vi går förbi Hällarnas rastplats. För mycket folk för att campa där. I Häggnäset har man våffel-servering. Men den har stängt för 40 minuter sedan. Vi går ända till Storviken innan vi till slut hittar en tältplats. Solen gassar och vi är svettiga. När tältet är uppe skiner solen på det och det blir varmt som i en bastu. Vi söker oss ner mot sjön. Där hittar vi en perfekt badplats. Ett aftondopp avslutar en varm dag. Nu har solen slutat skina och vi ligger i ett svalt och skönt tält. I morgon blir det vägvandring till Gäddede och pausvila på Gäddedes Camping. G’natt.
Frits.

20140704-220247-79367173.jpg

Dräng och piga?

Dag 17 vaknar vi pigga och utvilade. Packar, städar stugan och ger oss ut på vägen. Varmt och soligt. Vi går raskt och kommer förvånansvärt snabbt till Hotagens kyrka. Den ligger vackert på en udde ute vid vattnet. Genom byn blir vi ”utskällda” i tur och ordning vid varje hus av respektive Jämthund. Alla verkar ha en och alla markerar de att de har nog sett oss. Vidare efter slingrande asfalt förbi spegelblanka sjöar. Vackert men varmt. Sedan är vi framme vid Valsjöby. Där finns butik!! Glass, läsk och en liten godispåse. Glassen ätes som sig bör på handlarns trapp. En kvinna stannar upp på väg ur butiken och undrar om vi går Gröna Bandet? ”-Jamen då går ni förbi mig uppe vid Vinklumpen sen. Kom bara ihåg att stänga grindarna till rengärdet. Det ska bli kalvmärkning i natt. ”
Vi lovar att vara noggranna. Sedan blir det mat och läsk vid byns rastplats. Fint och snyggt som vanligt. (Heja Sverige!) Från Valsjöby tar vi vägen mot Gunnarvattnet. Brant uppför redan första backen. En man står och vittjar sin postlåda. Vi hälsar.
”-Ni måste vara mör i bena. Jag mötte er i bilen vid Hotagen tidigare. ”
Vi berättar om vår resa och får en trevlig pratstund. Det är alltid roligt att prata med folk längs vägen. Det sker bara för sällan. Det kan bero på att vi ser lite apatiska ut och att det luktar rävlya om oss efter dagar av svettig vandring utan tvätt o dusch. Men vi är ganska trevliga. Vi är inte farliga fastän vi är fula.
Vidare längs grusväg mot Vinklumpen. Vid Myrbodarna ser vi en skylt om Servering. Vi vänder upp. En säteridyll med timmerhus, grindar och kossor. Mycket folk verkar det också vara. Men det är ingen servering öppen. Det är väglaget som har möte. Värdinnan berättar att hon bor här som bonn-mora om sommaren. Mjölkar, kärnar smör och gör ostar. Nina kan få stanna som piga efter att hon sagt att hon minsann vet hur man ”drar en seperator”. Mommo hade ju en sån! Jag kunde få bli dräng. Tyvärr måste vi vidare. Kanske en annan sommar?
Vi går glada iväg mot Vinklumpen. Förbi renslakteriet och upp i skogen. Stigen är ingen stig utan en rejäl körväg för renskötarnas fordon. Ett par km kommer vi upp … innan vi förstår att vi är fel. Vi skulle ju ta av innan vägen tog slut! Nå vi får ta det i morgon. Vi hittar en tältplats nära körvägen och slår läger. När vi ligger där hör vi hur renar närmar sig. Grymtar och mumlar. Vi ligger mitt inne i en renhjord. Snart får någon upp vittringen av oss och alla springer iväg. Vi somnar. Ca 2:00 tiden på natten vaknar vi. Renskötarna har börjat driva ner renarna med fyrhjulingar och motorcyklar. (De gör det om natten för att renarna inte ska bli för varma av att springa i solvärmen. Rätta mig någon om jag har fel.) De tjoar och ropar. Sedan blir allt tyst. Och vi somnar om.

20140704-200729-72449027.jpg

20140704-201416-72856090.jpg

Dagarna som kom och gick.

Halvligger nu i stuga på Rötvikens camping, ett ställe som har enligt Le Trek, Sveriges mest utrustade servicehus. Vårt mål för dagen inte just för de bästa kastrullerna utan för sängar, dusch och Lanthandeln brevid.
Vi är nu på vår 16e dag på vårt Gröna Bandet och de 6 senaste dagarna har varit utan nätförbindelse men dock med grusvägs förbindelse. Detta vandrande på vägar har sina sidor. Man ser mycket av allt såsom väg, stenar, skog och stormfällda träd. Oj så mycket ved som far till spillo tycker en som alltid haft en släng av ”vedasjuko”. När dagen är till ända värker både fötter och ben. Min man går som en lappgubbe och dessa dagar kan jag garantera att han visst har sameblod i sig. Minns att han berättat att han inte förstod varför samerna i Norge gick på sidan av vägen trots att det fanns plats på vägen. Men om inte förr så nu vet både han och jag varför. Själv känner jag att min gångstil liknar mera lik Juttu Hanna, en gammal utsliten gumma från min hemby. Nog klagat nu! Vi har sett mycket också. Vackra hus, både nya och gamla, stora och små, välskötta och förfallna. Vackra vyer, dalgångar och höga backar med utsikt över blånande fjäll i fjärran.
En fjällvråk förföljde oss en dag. Den skriade och naturligtvis skriade jag tillbaka. Den ryttlade ovanför oss en stund för att studera vem vi var och sen störtdök den ner mot oss. Flög bort en stund för att sedan komma tillbaka och åter göra samma procedur. Undrar om den hade sina ungar i närheten.
Älgen med sina ”nybruna” kalvar mötte vi en dag i skogen men de var inte alls lika nyfikna som vråken. De bara sprang från oss. Även räv har lekt på vår väg.
Sen alla dessa blommor vid vägkanten. Jag är ju en som hellre njuter av blommor än lägger deras namn på minne men det vet jag att vitklöver doftar något otroligt gott. Sen kan man bara konstatera att alla blommor har mera färg i fjällvärlden. Röd klövern är rödare, maskrosorna är gulare och kraftigare. Det ända som lyser mindre i fjällvärlden (hittills) är skräpet!
Vädret har varit perfekt d.v.s sol, moln och bara lite regn. T-shirts väder de flesta dagar och det var ju så jag hade tänkt mej denna fjällsommar!
Vi har tältat på fina platser längs vägen på bryggor, vid hembygdsplatser, i skogsgläntor. Myggorna har knappt visat sig men de svenska ”sviden” är ett fanstyg. Microskopiskt småa Svidknott som biter och gör stora röda plättar på min hud. De tycker inte om myggolja men hittar in i tältet och där kan vi sen ligga och beskåda dem i taket innan vi somnar, hua!
Norrmännen och svenskarna hälsar glatt på oss när vi möts. En dag stannade faktiskt två norrmän oss för att fråga ”vart de var på väg?” Och vi fick söka en god stund på våra kartor vart dom egentligen skulle. De skulle vandra bra mycket mera västerut än vi. Ett gott skratt fick vi alla.
Midsommarpsalmen är för länge sedan utbytt. Nu är det bara stavarnas pickande som håller takten. Och jag släpper inte mina stavar, de är prisvärda i alla väder och marker. Nu väntar vi faktiskt på lite mera fjällvandring och i morgon ska det bli.
Skall avsluta denna kväll med att grilla äkta svensk korv och dricka två öl.
Vi hörs!

Nina

20140717-112741-41261390.jpg

20140717-112741-41261740.jpg

20140717-112845-41325582.jpg

Åre runt – etapp 2

Gårdagen spenderades mest i viloläge. Nja vi hann även med en vända på stan. Gick i affärer, åt och drack gott. Sände hem paket med lite kläder, mat och andra onödiga prylar. Alltså vi äter så mycket vi kan och ändå blir det över. Så det går ingen nöd på oss. I sommarÅre är det Downhillbikeing som gäller. En massa bredaxlade (skyddbeklädda) män på små cyklar som störtdyker nerför backarna. Tror vi var de enda med ryggsäck och stavar. Hemslöjdsbutiken fick ett besök så nu är jag nöjd en tid framöver. Avslutade vilodagen med svensk bastu där jag försökte sitta lääänge. Hela dagen ( ja kanske hela veckan) har jag skyndat och vart har jag bråttom? Ingenstans. Dags att varva ner, jag har ju hela sommaren på mej! Sov sen gott i den mjuka sängen på Stf ÅreTorg.
Dag 11.
Efter avnjuten hotellfrukost bar det av på den andra etappens första vandring. Idag ska vi runda Åreskutan. Vi börjar vid kabinbanan. Nej vi tar inte den. Det går brant uppåt på grusvägen. Över Worldcupleden, Störtloppsleden och vidare uppåt. Oj va branna backar hon Anja P har krängt i! Jag ska inte börja tycka om slalom. Det tar oss 2 timmar att nå trädgränsen sen är det riktigt lätt vandrat runt. Fint väder har vi och det betyder moln, ibland sol och vindstilla! Vi tar sikte på Bjelkes gruvan på andra sidan Åreskutan. Där var det gruvdrift 1860 och ännu kan man se rester av dammar, rännor mm. Vi söker oss neråt mot Huså som ligger vid Kallsjönsstrand. Sista biten vandrar vi tillsammans med ett gäng ryttare och tror bestämt att rida skulle vara mera min grej istället för slalom. Nere i Huså äter vi vår frystorkat och sen beger vi oss till herrgården där vi läst att man kan få våfflor. De har egentligen stängt för dagen men våfflor vill dom ändå bjuda oss på. Gott, gott! Nu är det grusväg längs Kallsjönsstrand så länge vi bara vill och orkar. Här är det vackert på de partier man kan se utöver sjön. Varför ska alltid den andra sidan vara vackrare? Undra jag där jag går. Vet ej men här är det för det mesta skog mellan vägen och stranden. Kl 19 börjar vi söka tältplats. Vi går förbi en äng med vacker utsikt men tycker att bonden bor för nära. Vi stannar en stund för att följa med ett gäng småspovar som väsnas. Antagligen är det föräldrarna som försöker uppfostra sina ungar då vandrare kommer förbi. En bit bort hittar vi en skogsväg som får bli vår tältplats för natten. Lämminkuppi och en ölkorv i magen. Nu är det dags för vila…han i de andra strumpfötterna sover redan! Småfåglarna får sjunga en stund till för mej, Hej
Nina

20140627-071915-26355132.jpg

20140627-071914-26354831.jpg