Depå lådor.

Yeeeah! Lådorna till depåstoppen är så gott som färdigt packade och det känns så skönt.  Tänk att sånt packande kan vara nervigt. Innan man kommer igång ÄR det nervigt. Har vi nu tänkt på allt? Räcker maten? Kanske det är rent av för mycket? Borde vi tänka om? … Kom just att tänka på den gången för snart 30 år sedan då han och jag skulle tapetsera om i vår första gemensamma bostad. Då var det också nervigt. Minns det som om vi ”grälade upp tapeten” på väggen. Efter den tapetseringen är vi de mest artiga, hänsynsfulla och de mest tillmötesgående partners man kan vara i nerviga situationer. Och precis så gick det till idag!  På 20 minuter så var allt klart.
Nu är det bara lite duschgrejer och skofett som ska portioneras. Sånt som duscha och vårda våra skor tänker vi göra hela 5 gånger fram till mitten av augusti. Det Ni!
Ni förstår, det ÄR äventyrstänk i allt!

IMG_6655  Mat för två par skor som ska vandra en hel sommar!

 IMG_6657 Mat för två par skor för en dag!

IMG_0296Allt minimerats för att två par skor ska orka bära  en hel sommar!
(Tack Lensway! för att ni skickar etuier varje leverans)

IMG_6659

Ps. Det finns ännu tid för ”depå låds justering” innan vi kör iväg med dem till Matkahuolto. (Bussgods)

Nina

Från to do till nästan done!

 Äventyrsstarten närmar sig och mina små ”to do”lappar ligger utspridda i hela huset. Med de skrivna lapparna känns det som om planeringen skrider framåt men ser man på de ”tomma högarna” vet jag att med enbart lappar blir här ingen start. Hela vintern och våren har jag planerat både i huvudet och uttalat att… då ska vi göra si och så och sen…ni vet.
Och plötsligt är det dags att byta ut ”sen” mot ”nu”!

 Kartor har ju studerats många gånger men igår kväll intog Calazo kartorna ett högre plan. De är nu numrerade, vägvalet är bestämt, dagsetapperna är på ett ungefär utstakade och noteringar är gjorda över andras GB missar och goda tips.
I veckan har här packats nötblandningar och i dag fick vi den sista matbeställningen, nämligen 120 ölkorvar och ett antal påsar av Lämminkuppi. Tror inte att jag trånar efter ölkorv i september!

 Bussgodslådor är införskaffade och i helgen påbörjar vi packandet av våra depålådor som ska skickas ut till Stf Åre, Gäddede camping, Hemavan fjällcenter, Stf Kvikkjokk och Stf Abisko. Ner i lådorna åker morgongröt, lunch, mellanmål, middag och en hel del av de s.k ”börja prata igen” portionerna. Toalettpapper, tandkräm, sololja, myggolja, skofett , tvättmedel och annat man kan tänkas behöva . Allt portionerat för 10 dagar i varje låda.

 Tältet är kollat att det går smidigt ner i bottenfacket på ryggsäcken. Sockor är utprovade, trosor och kalsonger lika så. Med andra ord ser högarna på golvet inte så tomma ut längre!

Men nog är det konstigt. Inför varje resa, äventyr och nya upplevelser börjar mitt huvud fyllas med tankar och ideér om vad jag ska göra sen…sen när det pirriga är över. Den sista tiden har jag kommit på mig själv med att fylla på i ide´ blocket, samla på stickmönster, vävmönster, yllegarn, tecknepapper m.m. En massa ideér på vad jag skulle vilja göra och plötsligt ser jag alla evenemang man går miste om denna sommar… men jag har ju ett äventyr som kommer emellan. Kul och kusligt på en och samma gång!

Vid närmare eftertanke är det säkert något psykologiskt fenomen som får kraft då man utsätter sig för sådant som man inte vet hur det slutar. Och det är ju just vad ett äventyr innebär.

Han i de andra skorna, han tystnar, funderar, oroar sig, lättar på locket ibland, kollar tekniken, kollar sporten på TV, googlar, räknar och mäter och plötsligt går allt i rätt riktning – mot Grövelsjön alltså.

Alltså, att han tänker tyst och att jag tänker högt är en bra kombination för att få planeringen att ta fart. Det är tydligen så det fungerar bäst hos oss! 🙂
Maj månad är snart slut och sen återstår endast två veckor jobb före vår Gröna Bandet start och det i sig är lite jobbigt.
Borde jag börja skriva nya ”to do” lappar i jobbet så att allt är done i mitten av juni?!

 Nina

 

 

En fil mot en skopa gröt i den sakta morgonlunken.

Till frukost har vi under ett par års tid ätit eget ”silat fil” med nån sorts bärblandning till. Smakar gått och är snabbt och enkelt, allt för att hinna till jobbet i tid. En av oss är nämligen en natt uggla och den andra… behöver mera sömn!
Denna sommar får vi ändra på frukostupplägget. Det finns ju ingen fil i fjällen. Därför blir det så småningom att vänja sig till nya vanor. Det ska bli gröt på tallriken och om möjligt avnjuta den i ett lite lugnare tempo… men det senare tror jag infinner sig först där ute i det fria.
Har efter försök hittat några grötblandningar som vi båda tycker om.
För mera ”matig” gröt har jag blandat i mjölkpulver/3.7%fett och en klick kokosolja. Hur detta beter sig under en vandring har jag nu testat genom att ha blandningen i köksfönstret (sol och värme) i en månad och i helgen blev grötblandningen godkänd. Var lite rädd att fettet skulle ha härsknat men smaken var helt okey. Känns så bra att det funkade och samtidigt märker jag att jag fortfarande är inne på ”snabbt och enkelt” linjen. Meen å andra sidan så ska vi njuta av naturen och inte av det vi har i matskopan och å tredje sidan så smakar ju allt bättre när man är ute i naturen!

IMG_6642  IMG_6644
Här kan man kolla vad två par skor behöver för att vandra en förmiddag!

Ett psst…tydligen envisas jag med att kalla sockret till elefant istf indian trots att det är en leopard på påsen!  🙂

Nina

Två par skor står i tidningen!

IMG_6648
Nu börjar det bli på riktigt!
Det står i tidningen om oss.
Jag går på stan och folk ler lite igenkännande, gillar vårt påhitt, tycker att vi är tuffa osv.  Jag struntar i Jante och blir riktigt, riktigt glad. Han, som går i de andra skorna, jobbar med sin klass under denna vecka i Italien så han går miste om detta skimmer, så vänner, spar lite till honom också!
Samtidigt som jag gläds åt alla trevligheter inser jag att vi faktiskt är tuffa som vågar/inser/kan göra det vi drömmer om.
Varför skulle vi inte flyga då vi har luft under vingarna!

Nina

Vad en sko kan ställa till det för en som vill vandra.

 

Hans skor:

 IMG_6638

Vi har vårstädat i trädgården idag och där stod Frits skor mitt bland blommorna.
Vad ett par skor kan väcka minnen!
Vandrings minnen,
äventyrs minnen
soliga minnen,
våta minnen,
sura minnen,
stinkande minnen…!
Minns att dessa skor vandrade en sommar i Sarek och vädret var inte det bästa. Vi skulle bara ”gena lite” i snåren där vi mötte både björnskit, en massa videsnår samt ett antal jokkar som skulle forceras. Till sist träffade vi en glad samegosse som visade oss ”hitta det perfekta vadstället” men då var den ”stinkande skoskadan” redan skedd.
Väl hemma prövade vi alla metoder att få stinkande vandringsskor att bli fräscha och åter gångbara. No way!
Dessa skor har nu levt trädgårdsliv i ett par år.
Snart ska de åter fyllas med sammetsblåa penséer som matchar fint till den sammetsgröna patinan som just sura skor kan få.

Mina skor:

IMG_6639

Idag går jag i mina (nästan) pensionerade vandrarskor och även de väcker minnen.
De minner mig om då jag för en hel del år sedan vandrade längs skogsvägar från Nykarleby till Esse en vårvinterdag. Dagsetappen blev ca 40 km. Jag var antagligen så euforisk eller vid närmare eftertanke kanske dumdristig att jag inte tog det lätta gnaget bak på fötterna riktigt på allvar innan det var för sent. När jag vid ”målgången”, hemma hos mina föräldrar, tog av mig skorna hade vardera hälarna ett stort, öppet, varigt sår. Minns att den natten sov jag inte mycket. Följande morgon lånade jag pappas tofflor och cyklade till byns sjukstuga för omplåstring. Någon vandring tillbaka hem fanns det ingen tanke på….just då!
Av den ”kängan” lärde jag mig att ha rätt känga, dvs tillräckligt stora och stadiga med bra strumpor inuti!

Nina

 

Äntligen klar!

Bloggen börjar äntligen se ut som det var tänkt. Efter ett par flyttar så var länkarna lite huller om buller och det tog ett tag att reda upp i bråten. Den heter ”tvaparskor.com” och bilderna verkar funka som de ska. Ett tack till One.com är väl på plats här. De lät oss byta namnet på sidan helt gratis fast det helt tydligt stod i avtalet att man måste köpa en ny domän om man vill ha ett annat namn! Tack! Nå nu kan vi hoppas att jag kan koncentrera mig mera på att skriva om själva äventyret i stället för att blogga om bloggen.

Nina är mest upptagen med att fundera på maten just nu. Vad ska man äta? Hur mycket och vilka näringsämnen är det viktigt att få i sig. (Det är ju inte helt lätt, ifall man råkar komma in på någon LCHF-debatt t.ex.) 🙂

Själv har jag snöat in på tekniska prylar och försöker just nu febrilt att få GPS-klockan att sända över inspelade rutter via Bluetooth. Jag vill ju så gärna få denna vandring sparad i sin helhet. Det konstiga är att JAG borde ju vara mera bekymrad för maten. Det är jag som blir som en sur treåring om jag inte får i mig tillräckligt med mat. Nå, alla dessa ”bekymmer” är ju en del av den mentala förberedelsen. Man måste liksom ha något att bekymra sig för så att man känner att man verkligen har förberett sig.

Jag glömmer aldrig vår start från Nikkaluokta då vi skulle ta oss upp på Kebnekaise. (Den turen finns inte ännu på våra vandringar då vi bara har ”analoga” pappersbilder från den. Måste scanna!)  Allt var packat och klart. Det var bara att ge sig iväg. Men det var vår första tur på tumanhand. Vi kollade skorna. Var de tillräckligt bra? Vi kollade rutten på kartan. Vi kollade ryggsäckarna. Var de för tunga. Eller hade vi inte tillräckligt med utrustning? Åtminstone en timme gick vi omkring på parkeringen vid Nikkaluokta och gruvade oss. Vi hade inga andra skor med oss, ryggsäcken var packad sedan länge och det fanns ju inte så många rutter att välja på! Vi ville ge oss av, men vi vågade inte riktigt.

Samma sak hände när vi skulle ge oss ut i Sarek på vår första ”långa” vandring. Hela 5 dagar. (Den måste också scannas…) Vi började valsa på runt Kvikkjokk fjällstation. Men då hade vi redan lärt oss att det är bara att ”dra upp snoret” och börja på.

Få se hur länge vi skall trava på runt Grövelsjöns fjällstation i sommar…

Frits

Testrunda med Garmin Fenix 2

Första rundan med gps-klockan, Jetboilen, Adventure Food och första testet med att få in en karta på bloggen.
Det blev ganska mycket pillande för att få kartan i bloggen att fungera. Tack till Christophe på ”Le trek” för tips och råd. Vi blev tvungna att flytta bloggen för att få tilläggen med kartor installerade. Och när jag äntligen hade fått allt på plats (vissa bilder länkar ännu till den gamla sidan men det fixar vi efterhand) så märkte jag att att jag skrivit ”tvÅparskor” i stället för tänkta ”tvaparskor” som domän-namn!! (alltså det som visas i adressfältet uppe i web-läsaren) Eftersom å ä ö inte går att använda där försvann å;et helt sonika… så nu står där tvparskor. :(Man kunde försöka få det ändrat men det betyder att jag får ändra på HELA installationen och byta adress IGEN! Så det får vi kanske leva med?
Testturen gick det bättre med. Vädret var fint, gps-en tickade på, vattnet kokade snabbt och maten smakade. Våren börjar sakta tränga sig på trots envisa snöfall nu och då. En fluga surrade vid raststället och EN (1) myra hade krupit upp ur stacken bredvid vandringsleden. Jag förde över gps-loggen till datorn och lägger in den här under. (Någonting är nog fel med googles höjdkurva dock. Visst bor vi på ”plattlandet” här i Österbotten men det verkar lite väl platt vid 20 m.ö.h.?)

 

 

Frits

Vildmarkslyftet

Har under vintern gymmat med ”grymma Sarah” och nu har hon introducerat mig i hur man lätt lyfter marklyftet rätt. Inspirerad av henne (och min ryggsäck som väntar i trappan) sökte jag mig i dag till den utflugna sonens rum. Där står ett litet hemmagym och dammar. Ahaa, har man bara en skivstång med en massa vikter på så går det bara sååå lätt, tänker jag nu!
Marklyft tränar nästan hela kroppen: axlar, rygg, mage, rumpa och ben… och ju mer man böjer knäna desto starkare blir bena.

Kallurklippet ska få vara min PT under våren har jag bestämt samtidigt som jag döpt om denna övning till det lätta Vildmarkslyftet. 🙂

Nina

Garmin Fénix 2

Det blev en resa till MySports efter jobbet i dag. Jag fick meddelande om att GPS klockan hade kommit in och vi åkte iväg för att hämta den så fort vi hade möjlighet. Eller rättare sagt JAG åkte och Nina följde med.
Det är något fascinerande med kombinationen teknik och män. Om kvinnor köper en teknisk pryl så är det för att använda den till det de behöver den till. Män köper teknik med passion. De flesta män gör det. Eller, åtminstone gör män det oftare än kvinnor. Jag har inga vetenskapliga belägg för att det är så, men det är mycket sällan man ser kvinnor lägga upp s.k. ”Unboxing videos” på nätet. Ni som sett dem vet vad jag menar. Unga (och gamla) män som vördnadsfullt öppnar emballaget till diverse tekniska prylar. Ibland verkar dessa videos nästan osedligt passionerade.

Nå, nu har jag min Garmin Fénix 2 här. Jag behöver den och kommer att använda den till det som den är tänkt att användas till. Men det är nästan så att jag skulle ha lust att lägga upp en ”unboxing video…”! Nu får det räcka med en stillbild. Jag återkommer med omdöme när vi hunnit ut i skogen på en testrunda.

Garmin

Frits.