Kris i Kvikkjokk.

Dag 43 Krisdag istället för vilodag.
Dagen skulle enligt planerna vara en vilodag. Då vi skulle samla kraft till nästa etapp. Det blev inte så den här dagen i Kvikkjokk. Efter maten i restaurang kvällen före löpte magen totalt amok. Jag vet inte hur intressant detta ”skitprat” är för er kära läsare men på något sätt måste jag ju förklara situationens allvar. Hela natten hade varit ett enda rännande på WC och dagen var inte bättre. Jag kände mig urlakad och totalt orkeslös. Vid ungefär femtioelfte toabesöket bestämde jag mig. Jag kunde ju inte tvinga Nina att göra det ödesdigra beslutet som måste göras nu. Det var JAG som inte klarade resan och det var mitt ansvar att stå som den som tvingar den andra med i fallet. Genast när jag hade meddelat Nina att : ”jag har haft diarré i fyra dagar nu och jag tror faktiskt inte att jag orkar gå längre” förstod jag hur fruktansvärt beslut detta var. Alla månader av planering. Alla drömmar, alla minnen. Allt slit och svett som vi hittills lagt på denna vandring skulle i ett slag förbytas i en snöplig återfärd som skulle överskugga allt det stolta och glada. Vi satt båda på varsin säng i det lilla rummet på Kvikkjokk. Med glansiga ögon och snoriga näsor försökte vi se klart. Hur blir det sen? Klarar vi av att inte ångra oss sedan när ”skiten lagt sig” och krafterna återvänt? Inget gräl. Inga anklagelser eller hårda ord. Länge och väl. Till sist kom vi fram till att vi sover vår natt, packar i morgon och försöker börja gå. Går det så går det. Annars får vi vända och se oss besegrade. Ett bra beslut.

Dag 44 Sakta framåt.
Dagen gryr och det känns inte mycket bättre i magen. Men vi börjar på. Stenigt uppför under spänd tystnad. Ju längre vi går desto bättre känns det. Det kommer nog kanske ändå att fungera? Vi travar på. Bara vi tar oss till Pårtestugorna så … Och till Pårtestugorna kommer vi. Det känns riktigt skönt. Magen är fortfarande ur funktion men det går att gå. Vi sätter upp tältet utanför STF-stugan, köper lite rökt Öring av stugvärden och kryper till kojs. Krisen är över. Vi är på gång igen. Trots allt!

Dag 45 Blött
Vi vaknar till ett lätt duggregn. Packar ihop och ger oss i väg. ”Det slutar nog snart” är tanken. Så det blir lätta kläder. Det slutar INTE. I stället tilltar regnet och alla våta buskar och ris väter ner oss ytterligare. Snart är vi så våta att det inte är värt att byta till regnkläder längre. Vattnet rinner ner i skorna och nu är ALLT vått. Vi kommer upp på kalfjället och där blåser det också. Kallt och vått. Vi passerar en raststuga men där är det fullt så vi fortsätter ner mot Laitaure där vi har en ca 3 km rodd över sjön. Till all lycka är det två båtar på vår sida. Vi behöver bara ro över. (Inte ro en gång tillbaka med en extra båt och sedan tillbaka igen) Det blåser en hel del och båten är framtung och vindkänslig. Först sedan Nina tagit en tredje åra till roder får vi bukt på kursen. Det regnar och är dimmigt. Vi vet att vi bara ska rakt över. Och utan att missa med många tiotal meter kommer vi fram. Upp genom skogen till Aktse fjällstuga. Vi måste in och värma oss och torka kläder. Det måste tydligen alla andra i området. Det är knökfullt i stugorna. Kläder hänger i våningar runt kaminerna som ångar på för fullt. Det är varmt, fuktigt, trångt och mörkt. Men alla samsas och hjälper till. Till sist ligger vi i varsin översäng i ett rum med andra trötta vandrare.

Dag 46
Tidigast uppe av alla. Packar ihop efter morgonmål och ger oss av innan alla andra hinner stiga upp. Vis av skadan från i går tar vi regnkläder på oss den första biten genom skogen. Regnet har slutat men skogen är ännu våt. Uppe på kalfjället ser vi en vägvisare mot Skjierffe. En platå varifrån man lär ha en sagolik utsikt över Rapadalen i Sarek. Allt är täckt med dimma så vi går bara vidare. Det får bli en annan vandring. Vi går över lite kalfjäll innan det går ner mot Sitojavre där vi har ännu en lång rodd- led. Vid båtarna konstaterar vi att det bara finns en båt vid stranden. Det blir alltså att ro TRE gånger över den 4 km långa sträckan. Vi äter lite för att samla krafter och sedan bär det av. Vi har lastat båten bättre och det blåser inte alls. Det går riktigt bra. Sikten är god och den svaga vind som senare blåser har vi med oss. Då vi efter ca. en timme närmar oss den andra båtplatsen ser vi en båt lägga ut! Ett annat par är på väg i motsatt håll. Vi behöver alltså inte ro tillbaka någon båt! Vilken lycka. Vi tackar våra medvandrare med ett glädjetjut. Och de förstår precis vad vi menar. Efter en matpaus i Sitojaurestugan fortätter vi upp på kalfjället ovanför. Just när vi bestämt tältplats och kommit oss in i tältet får vi en kort men intensiv åskskur på oss. En lyckad dag.

Dag 47 Saltoluokta
Solen värmer tältet och torkar bort gårdagens regn. Morgongröt och sen iväg. En kort vandring till Saltoluokta fjällstation. Där ska det bli rum för natten och tre rätters middag till kvällen. En sval och behaglig vandring över jämn terräng på kalfjäll. Vi stannar för lite mellanmål vid en raststuga. Precis när vi är klara flyger dörren upp och med ett glatt ”Hej” kliver vår vän Samuel in!!! Han skulle ju vara lååångt före oss??! Men han har tagit sig tid att vänta ut dimman vid Skijerffe och sedan vandrat ikapp oss. Han ska också äta på Saltoluokta i kväll. Vilken trevlig överraskning. Samuel gör mat medan vi går iväg ner mot fjällstationen. Väl nere får vi ett rum och får tvätta av oss. Vi ser Samuel komma traskande ner innan det är dags för kvällens begivenhet: Trerätters middag på Saltoluokta! Det är en gammal fin traditionsrik tillställning med bordsplacering, kockens presentation av menyn och fin servering. Här träffar vi också Länsstyrelseg…granskarens dotter Julia. Hon blir glad för en hälsning från far. Vi sitter till bords med svenskar, danskar och tyskar. Nu är vi mätta och trötta. I morgon blir det vägavsnitt mot Vakkotavare.

Frits

20140801-212816-77296270.jpg

20140801-212816-77296577.jpg

20140801-212815-77295940.jpg


Posted in Okategoriserade by with 18 comments.

Comments

  • Stig-Erik Wärn skriver:

    Bra att se att ni e ”på gång”!

  • Ingegerd skriver:

    He ir int na häft ti känn se som skivor i takdropi! Hoppas det reder upp sig och ni kan fortsätta till målet! Ha det hälsar vi från Vålodalen, välförberedda inför morgondagens utmaning

  • Lisen Kåll skriver:

    Va glad jag blir när jag läser att ”magafirro” blev kvar i Kvikkjokk. Här håller vi tummarna och med önskan om god fortsättning.

    • Nina skriver:

      Tack, Lisen, vi klarade krisen…dagarna kändes dock som en enda lång uppförsbacke. Men som alltid där uppe så känns det så… Skönt!

      Nina

  • Ingegerd skriver:

    Ja mära skiirå i takdropi

    • Nina skriver:

      Nu är vi åter ”i skick” och det är ju bara så skönt!
      Ha en bra löparrunda runt Ottsjön och hälsa den delen av fjällen vi valde bort!
      Hälsa alla!
      Nina

  • Johanna skriver:

    Gött att höra att ni klarade krisen! Är bara lite avis när jag sitter hemma i Småland och drömmande läser er blogg! Ta hand om er och njut!

    • Nina skriver:

      Ja vi njuter och ibland går tankarna ner till Dej. Du är och var en riktig tuffing som vandrade dessa stigar ensam. I kris är det gott att vara två ! 🙂
      Nina

      • Pia Johansson skriver:

        Vad roligt att ni är på gång igen och kan fortsätta er fjällsommar till fots. Det är nog den finska sisun som leder er framåt. Må nu alla magbaciller, bromssvärmar och annat oönskat otyg ha lämnat er så ni kan njuta av ert äventyr tillsammans. Hälsningar Pia

  • Linda skriver:

    Vad skönt att ni är på gång igen!! Själv är jag i Kiruna nu. Så om ni hör ett ”hej” rop över fjällvärlden så är det jag!!! 🙂 Hälsn. Linda

  • Bjarne Forsén skriver:

    Det var så spännande att vänta på inlägget denna gång.Hur blev det med Frits mage? Alla är vi lika glada att det börjar ordna upp sej. Ni gjorde säkert ett rätt beslut att pröva vandra vidare. Vi Ulla o jag har besökt Stora Sjöfallet ett par gånger, Speciellt för oss var ju firandet av Ullas 50års dag som skulle ske i världens ände. Dagen D bestod av en kort vandring uppför backen vid Vakkotavare samt festmat på St.Sjöfallets fjällst. Vilken service , hade på förhand bokat bord med vit duk o tända ljus när vi kom in,sedan kom servitrisen med rosorna fr. Gällivare till Ullas stora överraskning. Där satt vi ensamma i matsalen och njöt av mat o stillhet 22 sept.-97 Sådant minns man! Hälsa stationen och Kungsleden vid Vakkotavare,fortsätt njuta av vandringen. Tyvärr blir det inget husvagnskaffe i Abisko,det får vi ta en annan gång!

  • Ivar Palo skriver:

    Vad sköng att magåkomman gick över. Säg nu åt Julia att far gar sagt atg hon ska ta väl hand om er 😉

    • Nina skriver:

      Vi blev kungligt bemötta i Salto. Personalen var proffsig och vänlig. Julia trodde nog du skulle trivas på Juthbacka loppismarknad. Välkommen nästsista helgen i augusti. Nu slår vi upp vårt tält i Vakkotavare.

  • Bo Ericsson skriver:

    Kul att det gick vägen och magproblemen uthärdades. Jag följer er och andra Gröna, Vita och Blå bandare. Ni är bara för duktiga!
    Hoppas nu att alla problem är överstökade och att ni når röset i fint väder.
    Ett riktigt Lycka till o God tur
    Bo

  • Christophe skriver:

    Utan någon täckning i två veckor men nu är vi där eran kris började. Och här sitter vi och läser om era äventyrer. Och turen med båtarna (lite avis 🙂 )
    Ha en bra fortsättning. Vi ser fram emot nästa uppdatering. Må gott och njut in i det sista !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *