Två veckor har gått sedan vi gick i mål vid treriksröset. Nykarleby-veckans Grande Finale ”Juthbacka marknad” förvandlade ju vår lilla stad till ett myller av människor, bilar, prylar och möten. Jag började jobba direkt dagen efter vi kom hem. Och ett nytt läsår är alltid en ny start. Det har alltså inte funnits så mycket vardag att landa i ännu. Ändå börjar så småningom vissa minnen utkristallisera sig ur massan av intryck och känslor. Saker som jag själv märker att jag återkommer till när någon frågar hur vår resa har varit.
Målgången: Dagen som man sett fram emot ända sedan planeringen. Det som skulle kröna allt. Att efter ca. 1300 kilometers fotvandring få lägga handen på treriksröset och förklara uppdraget som utfört. Det skulle bli en så konkret och tydlig avslutning. När vi lade oss att sova i Pältasastugan den sista kvällen på vår vandring kände jag ett ovanligt lugn inombords. Inget dåligt väder, inga trasiga skor, sjuka ryggar eller magåkommor skulle kunna förstöra för oss nu längre. Det var 13 kilometer kvar att vandra. Det skulle vi klara av om vi så skulle krypa på alla fyra. När morgonen så grydde var den ändå bara en vanlig morgon. Gråmulen och kylig. När vi ätit gröten och packat ryggsäckarna var det dags att börja gå. Den sista dagen. Det var bara vi två. Stugvärden Margareta kom visserligen ut ur sitt hus för att vinka av oss. Men ändå kändes det lite konstigt. Som att något stort höll på att hända men ingen lade märke till det. Vandringen var som alla andra dagar. Uppför gick det tyngre och nerför tog mera på fötter och knän. Det blåste friskt och uppe på fjället blev det kallt. Men vi bestämde oss för att inte klä oss varmare. Det skulle ju snart börja gå neråt. Och plötsligt stod vi vid skylten som visade att vi skulle svänga av ner: ”Treriksröset 3 km”. Vi gick en bit och så efter en stund såg vi sjön Kolttajärvi och där nere mellan glesa björkar skymtade en stor gul betongklump. Visst blev vi glada att för första gången se vårt mål. Men vi visste också hur långa kilometrar kan vara när man tror att man redan är framme och ”bara” ska gå de sista. Lugnt och sansat gick vi ner tills vi på riktigt var framme. Bara den sista stigen fram till de breda, bastanta spångarna från finska sidan ut till röset. Det var blåsigt och lite dystert. Inga trumpetfanfarer och hurrande människor. Två unga tyska pojkar stod på den lite större ”bryggan” som finns på finska sidan framför klumpen. De hjälpte oss att ta fotot av målgången med händerna på röset. Sedan gick de iväg. Där stod vi. Bara vi två. och kände… ingenting. Om det var för att vi väntat så länge på just det här, eller om vi inte riktigt kunde greppa det ännu, det vet jag inte. Vi hade tidigare pratat om hur det skulle kännas. Att vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Men ingen av oss hade räknat med det här! Ingenting! Det var bara en gul betongklump och dit hade vi kommit. Kanske kommer det senare? Kanske var det inte märkvärdigare än så här? Nu skulle vi bara ta oss tre kilometer till båtplatsen i Koltaluokta och därifrån med båten till Kilpisjärvi. Vi åt vår sista frystorkade middag i raststugan vid Koltaluokta och under tiden kom båten in. Båten låg i hamn i två timmar så att de som kommit med skulle hinna ta sig till treriksröset och hinna med tillbaka igen. Vi satte oss i båten och väntade. Fortfarande med en känsla av att ” Jaha? Var det inte mera än så här?” Tiden får utvisa om det växer fram något mer ur denna dag.
Den inre resan: Att vandra till fots i 62 dagar och 1343 kilometer är förstås en fysisk påfrestning. Det är också en mental utmaning. Den fysiska biten är lätt att analysera. Det gick bra. Otroligt mycket lättare än jag hade väntat. Fötterna och benen hade jag förväntat mig att skulle ta mest stryk. Visst gjorde det ont ibland. Särskilt på landsvägs-etapperna. Men mycket mindre än jag hade väntat mig. Och efter vila och sömn var det bara att trava på igen. Ryggen hade jag inte ens tänkt att skulle kunna börja bråka. Orolig blev jag nog när det högg till ordentligt i ryggen när vi startade från Klimpfjäll. Men eftersom det gick att gå och inte blev värre så var det att ta det när det kom. Magproblemen var nog den största fysiska krisen. Men det var nog också mest en mental kris. Att vara däckad av en icke fungerande mage och samtidigt veta att man borde gå mellan 20 och 30 kilometer varje dag. Då gäller det att kunna koncentrera sig på hur det verkligen känns i stället för att tänka på hur det kommer att kännas.
Och det är nog det som min mentala vandring har gått ut på. Att verkligen försöka vara i nuet och inte låta bekymren för ”sedan” och ”ifall om” förstöra ett bra ”nu”. Det är verkligen inte lätt. Jag kommer på mig själv med att, ännu en vecka efter målgång, titta upp mot himlen för att försöka avgöra om det kommer att börja regna eller inte. Fullt medveten om att det inte spelar någon roll om jag kommer att lista ut om det kommer regn eller inte.
Den långa vägen och tiden som vi skulle vara ute kunde också bli ett mentalt spöke. Om jag lät mina tankar börja upptas av hur oändligt långt vi skulle gå, kunde sträckan till sist växa till ett oöverstigligt monster. Om en bilresa på 1000 kilometer är en lång resa. Hur skulle jag då kunna GÅ 1300 kilometer till fots?? Och när vi hade varit på vandring i 20-25 dagar. Hur oändligt länge är inte då 60-65 dagar? När tankarna fastnade i dessa negativa spiraler blev allting bara tungt och jobbigt. Fötterna värkte och ryggsäcken blev tung. Efter hand blev jag bättre på att styra mina tankar. Se på hur jag mådde just nu och inte hur det kommer att bli.
Vad blir kvar?
Vad blir kvar efter det att allt det oväsentliga har tonat bort i minnets dimmor? De magnifika vyerna med storslagna scener av blånande fjäll och molnens ackompanjemang över dem. Visst är det vackert. Många, däribland hon som gick med mig, njuter av att ”få känna sig liten” i den storslagna naturen. Jag igen får ofta en känsla av att vara ovälkommen. Som om det vilda och karga landskapet tydligt markerar att ”här har du egentligen inget att göra”. Det understryks av vädret som, utan förvarning, kan svänga från skön sval bris till våldsamt piskande åskskurar på bara någon minut. Som för att visa vad det mäktar med om det skulle bli på det humöret. Sönderblåsta utedass och helt bortsopade fjällstugor vittnade om vilka krafter som kan uppbådas. Vildmark är vildmark just för att det inte lämpar sig för människor. Man kan komma på visit men bara på vildmarkens egna villkor. Jag besöker hellre platser där jag känner mig välkommen. Men visst blir minnet av det vilda kvar.
Människorna som man mött stannar länge kvar i minnet. De korta, intensiva möten när man trängs i fukt-ångande fjällstugor och samsas om bäddarna i skydd undan regnet. I bara underkläderna har man umgåtts med helt okända människor. Stugvärdar och campingstuge-ägare som man träffat på. Diskuterat och berättat. Och de några som man hunnit lära känna lite bättre under resan. Vandrat med på vägen. Människor som man annars aldrig hade mött. De stannar kvar länge. För att de är minnesvärda människor. Och för att de för alltid är en del av en oförglömlig sommar.
Den inre styrkan av att veta att man klarar av mycket mera än man tror, kommer att stanna kvar. Det låter som en klyscha men det blev så tydligt när vi i Kvikkjokk bestämde oss för att gå så länge det skulle gå. Och det gick! Ända fram!
Jag är tacksam att jag har fått vara med om denna resa. Både den fysiska och mentala. Det kommer att stanna kvar så länge jag kommer att vara klar nog att minnas sommaren 2014.
