Sitter hemma i mitt kök och läser mina dagböcker från sommarens äventyr. Under dessa 2 månader i fjällen blev det nerskrivet en hel del. Två stycken tjocka häften fylldes med allt från tider, vägval, känslor, natur, väder, tankar och påståenden och möten. Jag kan bara konstatera: Min fjällsommar har varit fantastisk.
Jag har för länge sedan insett att vi i skorna har haft och upplevt två olika äventyr trots att vi varit med om samma sak och ständigt gått tillsammans hela denna sommar. Måste här redan svara på mångas spontana fråga…Nej vi har inte grälat en enda gång trots att tid till gräl har funnits. Tror att det har något med äventyrsspänningen att göra och att vi helt enkelt har kommit bra överens. Och vart skulle vi i så fall gå då den ena har tältet och den andra har maten.
Nej, vi är olika. Jag är en sådan som för det mesta inte vågar pröva på saker trots att jag fantiserar och planerar en hel massa. Men då jag äntligen har bestämt mig så kör jag på och inte tänker så mycket på ifall det är möjligt. Det är inte så att jag inte är förberedd men… typ, har jag läst att man ska vada över flera jokkar så tänker jag att jaha, då ska vi vada över flera jokkar. Jag tycks inte tänka hur jag ska vada över jokkarna, inte ens när kommer då dessa jokkar som vi ska vada över. Här kan man bara säga att han i de andra skorna ropar liksom inte, Hepp! förrän han är över alla jokkarna! Men det är kanske just detta som gör att vi kompletterar varandra så bra. Vi behöver varandra helt enkelt.
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Om fjällvädret hade jag sagt att ”vi ska ha all sorts väder men mest regn” men alla gånger jag pratade om vädret innan vi gav oss iväg vet jag att jag tänkte ”regn, jo… men vi får säkert en lika fin sommar som då vi cyklade till Norge” nämligen medvind och sol. Sol hade vi för det mesta tillräckligt av under denna sommar. Att vi de flesta dagar har kunnat vandra i T-shirts är inte alla vandrare förunnat. Vi har njutit men vi vet också att enbart sol inte är det mest optimala vädret i fjällen. Det kan vara lite jobbigt ibland och minns än dessa bromsdagar över myrarna. Ruskvädret med hagel och snö upp över knäna i midsommarhelgen eller det stora åskvädret som kom över oss uppe på kalfjället skulle jag absolut inte vilja vara utan just nu i skrivande stund. Kan konstatera att vi varit dyblöta endast fyra gånger och då har vi turligt nog kommit till en fjällstuga där det funnits torkmöjligheter.
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Där har vi i två månader gått efter varandra på stigen. I början var det oftast jag som gick först. Jag tog täten för att det var ju jag som skulle ut på äventyr och han bara följde med. Det var ju jag som njöt och han som följde efter. Det var ju jag som mådde bra och det var ju han som… följde efter. Vi hade våra platser och båda var vi nöjda med det. Men så småningom ändrades ordningen. Jag kunde bli den som gick efter. Långa stunder gick vi så. Vi gick tysta stigen fram. Jag fyllde mitt huvud med tankar, bearbetande tankar, meditativa tankar, nya tankar, kreativa tankar samtidigt som jag njöt av vyerna och det var så skönt. Både stegen, andningen, tanken och talet fick ett allt lugnare tempo. Det är inte mycket man kan påverka ”där i nuet”. Om framtiden, om en halv timme eller om en vecka vet vi ingenting. Tänk om man kunde ha ett likadant tempo i den ”riktiga världen”. Detta ska jag ta med mig i den kommande vardagen.
Att han trivdes och njöt det vet jag nu. Man får vandra olika!
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Alla dessa människomöten som vi fått vara med om. Vandrare, stugvärdar, samer, receptionister, helt vanligt folk så att säga! Märkligt vad som sker i människomöten. Möten som man antar bara sker just då och där. Är det månne för att man utgår ifrån att vi aldrig ses igen som man kan öppna sig i ett möte. Eller är det som jag läste i en tidning …det är som om det långsamma resandet, vandrandet, gör en öppning i oss, en blottad punkt varifrån vi kan gå till mötes. Som om kroppen måste vara trött, inte orka hålla emot en osynlig kontaktspärr utan bara släppa ut, släppa in tankar, ideer, samtal… Man kan prata om djupa saker, högst personliga tankar och händelser som ger en insikter och funderingar i flera dagar framöver. Oförglömliga möten. Vandrare som delgett sina äventyr. Stugvärdar som pratat om sina upplevelser i stugorna. Livets mening. Samhällets styrningskraft på lilla ”oss”. Fiskehistorier, jakthistorier och alla dessa fjällhistorier för att inte tala om finskt- svenskt och norskt. En hel massa med möten som jag nu kan ta fram bara för att vara just där, just då.
Jo, jag har haft en fantastisk fjällsommar. Vi har vandrat med varandra. Det betyder att vi har varit bara vi två nästan hela tiden. Och nästan hela tiden har vi gått tysta i vår egen förunderliga värld. Naturen är fantastisk. Vi har fått följa med blommornas framfart från knoppstadiet där inne under snön till de torkade fröställningarna uppe på den vindpinade tundran. Äta oss mätta på hjortron. Sovit bland renar. Härmsångaren som tjattrat gonattvisor för oss i den ljusa sommarnatten. Allt tycks ha berört mej. De blå tonerna man får se där uppe på kalfjället där sikten är milsvid eller nere i den gröna dalgången där de gråa bergväggarna visar sig så stora att jag känner att jag måste smyga för att de inte ska rasa. I sådan natur infinner sig en skön känsla, detta att känna sig liten inför det stora samtidigt som man blir så himla stark. Många gånger har jag denna sommar gått där uppe och brystat opp mej och fyllt mina lungor med luft… nja, även luft men mest med känslor som jag inte trodde fanns. Men under vår fjällsommar har vi inte bara vandrat uppe bland fina fjällvyer, vi har även gått den långa, raka landsvägen fram längs med sjöar som vi bara kunnat ana mellan björkslyet. Långa sugande myrmarker har vi även traskat genom och så de snöklädda fjällen där vi stakade oss fram i hopp om att i nästa steg inte plumpa ner i ett vatten hål. Det är mycket man kommer att glömma och så ska det ju vara…eller vill jag verkligen glömma? Utan ”extra allt” gör ju inget äventyr.
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Kan konstatera att våra kroppar har pallat det mesta. Den första veckan tejpade båda han och jag våra fötter för att förhindra blåsor. Det var mellan tårna och lite under trampdynan. Sen behövdes inget mer. Med lite påfyllning höll mitt röda nagellack hela vägen! Den sista etappen behövde jag plåstra min höft lite p.g.a ryggsäcksskav men det var allt. Det var egentligen en fin tältplats eller våra trötta fötter som avgjorde när vår vandringsdag var till ända. Och varje morgon kände kroppen att nu vill jag åter vandra. Att vandra blev vår livs uppgift, vårt arbete. Ett trevligt sådant. Vi steg upp, åt vår gröt, packade ihop vårt hem. Vandrade hela dagen med mat- och korta pauser. När det blev kväll var arbetsdagen slut och vi kunde vila, ta ett svalkande bad, äta, skriva dagbok, ställa oss för natten och sen sova. Det mesta blev rutin men ändå blev ingen dag den andra lik. Det roliga med äventyr är ju att man inte vet hur just denna dag ska sluta.
En fjällsommar i våra skor blev med ”fingret mätt” 1343km på 62 dagar, 20 -25 km /dag. Varav 5 dagar depåvila, fyra dagar regn, tre dagar med snöstorm. Med enkel matematik blir det alltså femtio dagar vandring i sol. Jo, jag vet att vi har flax!
Dessa två par skor har således vandrat med varandra en hel fjällsommar!
Sen måste jag få säga…
… att jag är så otroligt glad och stolt över mig själv att jag vågade leva ut min dröm – min fjällsommar och ännu gladare över att han följde med. Ensam? Nej, vem skulle jag då ha tuggat det med, både före, under och efter äventyret.
… att när man livnär sig på gröt, frystorkat, energikakor och ölkorv så smakar vanlig mat så himla gott för att inte tala om Jämtlandsölen, den mörka och mustiga.
… att utan mina föräldrar som där i barnaåren visade vägen till skogen hade jag knappast varit den jag är idag och hade jag inte hittat skogen hade jag varit en fattig människa. Inte vad gäller pengar men resten. Och bara man kan se bortom pengar då finns där mycket av allt.
… att jag hade inte kunnat föreställa mig den otroliga uppskattning vi fått av er, kära bloggläsare både i besöksfältet och i kommentarsfältet. Bloggen var ju mest för att våra närmaste skulle veta hur vi har det. Vill här även tacka för det varma välkomnandet hem av både bekanta och obekanta.
… att jag under dessa dagar här hemma stött på människor som suckande påstått att ”jag sku nog vila jag å, men”… och då inser jag att både jag och dom är helt vanliga människor som kan göra vad vi vill men inte kanske just nu. Så gör det ni vill när ni kan gott folk! Så gjorde jag och jag fick min fjällsommar.
… att det vi skall göra här näst det får min man avgöra och även då ska jag gå där bak och njuta på mitt sätt, gråta en skvätt samtidigt som jag ler lite lätt.
TACK! Nina
Och Jo, min man existerar fortfarande, han är bara lite mindre!
Vilken fin text. Känner igen mig i många saker du skriver, mycket känslor. Din fjällsommar har varit fantastisk, tack för att ni har delat den med alla oss andra. Den kommer finnas kvar hos dig för evigt. /Emil
Jag kan bara lyfta på hatten. Fantastiskt äventyr för kropp o själ, och tack för att ni delat med er av en del för oss andra.
Det har varit ett nöje att följa er på vägen, inte minst på grund av de fina berättelserna som kantat er väg. Önskar er en fin höst båda två.
Tack, jag suger åt mig allt vackert både vad gäller fjällvärlden och de positiva kommentarerna! Ha vackra höstdrömmar, det tänker jag ha!
Nina
Otroligt duktigt gjort att göra något man brinner för.
Och duktig på att skriva är du också.
Tjingelingen från Rantamor.
Kära syster! Jag vill bara säga, ännu en gång, ett stort tack för att jag fått följa er via bloggan. Ni fick en fantastisk fjällsommar!