Min fjällsommar har varit fantastisk.
Sitter hemma i mitt kök och läser mina dagböcker från sommarens äventyr. Under dessa 2 månader i fjällen blev det nerskrivet en hel del. Två stycken tjocka häften fylldes med allt från tider, vägval, känslor, natur, väder, tankar och påståenden och möten. Jag kan bara konstatera: Min fjällsommar har varit fantastisk.
Jag har för länge sedan insett att vi i skorna har haft och upplevt två olika äventyr trots att vi varit med om samma sak och ständigt gått tillsammans hela denna sommar. Måste här redan svara på mångas spontana fråga…Nej vi har inte grälat en enda gång trots att tid till gräl har funnits. Tror att det har något med äventyrsspänningen att göra och att vi helt enkelt har kommit bra överens. Och vart skulle vi i så fall gå då den ena har tältet och den andra har maten.
Nej, vi är olika. Jag är en sådan som för det mesta inte vågar pröva på saker trots att jag fantiserar och planerar en hel massa. Men då jag äntligen har bestämt mig så kör jag på och inte tänker så mycket på ifall det är möjligt. Det är inte så att jag inte är förberedd men… typ, har jag läst att man ska vada över flera jokkar så tänker jag att jaha, då ska vi vada över flera jokkar. Jag tycks inte tänka hur jag ska vada över jokkarna, inte ens när kommer då dessa jokkar som vi ska vada över. Här kan man bara säga att han i de andra skorna ropar liksom inte, Hepp! förrän han är över alla jokkarna! Men det är kanske just detta som gör att vi kompletterar varandra så bra. Vi behöver varandra helt enkelt.
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Om fjällvädret hade jag sagt att ”vi ska ha all sorts väder men mest regn” men alla gånger jag pratade om vädret innan vi gav oss iväg vet jag att jag tänkte ”regn, jo… men vi får säkert en lika fin sommar som då vi cyklade till Norge” nämligen medvind och sol. Sol hade vi för det mesta tillräckligt av under denna sommar. Att vi de flesta dagar har kunnat vandra i T-shirts är inte alla vandrare förunnat. Vi har njutit men vi vet också att enbart sol inte är det mest optimala vädret i fjällen. Det kan vara lite jobbigt ibland och minns än dessa bromsdagar över myrarna. Ruskvädret med hagel och snö upp över knäna i midsommarhelgen eller det stora åskvädret som kom över oss uppe på kalfjället skulle jag absolut inte vilja vara utan just nu i skrivande stund. Kan konstatera att vi varit dyblöta endast fyra gånger och då har vi turligt nog kommit till en fjällstuga där det funnits torkmöjligheter.
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Där har vi i två månader gått efter varandra på stigen. I början var det oftast jag som gick först. Jag tog täten för att det var ju jag som skulle ut på äventyr och han bara följde med. Det var ju jag som njöt och han som följde efter. Det var ju jag som mådde bra och det var ju han som… följde efter. Vi hade våra platser och båda var vi nöjda med det. Men så småningom ändrades ordningen. Jag kunde bli den som gick efter. Långa stunder gick vi så. Vi gick tysta stigen fram. Jag fyllde mitt huvud med tankar, bearbetande tankar, meditativa tankar, nya tankar, kreativa tankar samtidigt som jag njöt av vyerna och det var så skönt. Både stegen, andningen, tanken och talet fick ett allt lugnare tempo. Det är inte mycket man kan påverka ”där i nuet”. Om framtiden, om en halv timme eller om en vecka vet vi ingenting. Tänk om man kunde ha ett likadant tempo i den ”riktiga världen”. Detta ska jag ta med mig i den kommande vardagen.
Att han trivdes och njöt det vet jag nu. Man får vandra olika!
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Alla dessa människomöten som vi fått vara med om. Vandrare, stugvärdar, samer, receptionister, helt vanligt folk så att säga! Märkligt vad som sker i människomöten. Möten som man antar bara sker just då och där. Är det månne för att man utgår ifrån att vi aldrig ses igen som man kan öppna sig i ett möte. Eller är det som jag läste i en tidning …det är som om det långsamma resandet, vandrandet, gör en öppning i oss, en blottad punkt varifrån vi kan gå till mötes. Som om kroppen måste vara trött, inte orka hålla emot en osynlig kontaktspärr utan bara släppa ut, släppa in tankar, ideer, samtal… Man kan prata om djupa saker, högst personliga tankar och händelser som ger en insikter och funderingar i flera dagar framöver. Oförglömliga möten. Vandrare som delgett sina äventyr. Stugvärdar som pratat om sina upplevelser i stugorna. Livets mening. Samhällets styrningskraft på lilla ”oss”. Fiskehistorier, jakthistorier och alla dessa fjällhistorier för att inte tala om finskt- svenskt och norskt. En hel massa med möten som jag nu kan ta fram bara för att vara just där, just då.
Jo, jag har haft en fantastisk fjällsommar. Vi har vandrat med varandra. Det betyder att vi har varit bara vi två nästan hela tiden. Och nästan hela tiden har vi gått tysta i vår egen förunderliga värld. Naturen är fantastisk. Vi har fått följa med blommornas framfart från knoppstadiet där inne under snön till de torkade fröställningarna uppe på den vindpinade tundran. Äta oss mätta på hjortron. Sovit bland renar. Härmsångaren som tjattrat gonattvisor för oss i den ljusa sommarnatten. Allt tycks ha berört mej. De blå tonerna man får se där uppe på kalfjället där sikten är milsvid eller nere i den gröna dalgången där de gråa bergväggarna visar sig så stora att jag känner att jag måste smyga för att de inte ska rasa. I sådan natur infinner sig en skön känsla, detta att känna sig liten inför det stora samtidigt som man blir så himla stark. Många gånger har jag denna sommar gått där uppe och brystat opp mej och fyllt mina lungor med luft… nja, även luft men mest med känslor som jag inte trodde fanns. Men under vår fjällsommar har vi inte bara vandrat uppe bland fina fjällvyer, vi har även gått den långa, raka landsvägen fram längs med sjöar som vi bara kunnat ana mellan björkslyet. Långa sugande myrmarker har vi även traskat genom och så de snöklädda fjällen där vi stakade oss fram i hopp om att i nästa steg inte plumpa ner i ett vatten hål. Det är mycket man kommer att glömma och så ska det ju vara…eller vill jag verkligen glömma? Utan ”extra allt” gör ju inget äventyr.
Jo, min fjällsommar har varit fantastisk. Kan konstatera att våra kroppar har pallat det mesta. Den första veckan tejpade båda han och jag våra fötter för att förhindra blåsor. Det var mellan tårna och lite under trampdynan. Sen behövdes inget mer. Med lite påfyllning höll mitt röda nagellack hela vägen! Den sista etappen behövde jag plåstra min höft lite p.g.a ryggsäcksskav men det var allt. Det var egentligen en fin tältplats eller våra trötta fötter som avgjorde när vår vandringsdag var till ända. Och varje morgon kände kroppen att nu vill jag åter vandra. Att vandra blev vår livs uppgift, vårt arbete. Ett trevligt sådant. Vi steg upp, åt vår gröt, packade ihop vårt hem. Vandrade hela dagen med mat- och korta pauser. När det blev kväll var arbetsdagen slut och vi kunde vila, ta ett svalkande bad, äta, skriva dagbok, ställa oss för natten och sen sova. Det mesta blev rutin men ändå blev ingen dag den andra lik. Det roliga med äventyr är ju att man inte vet hur just denna dag ska sluta.
En fjällsommar i våra skor blev med ”fingret mätt” 1343km på 62 dagar, 20 -25 km /dag. Varav 5 dagar depåvila, fyra dagar regn, tre dagar med snöstorm. Med enkel matematik blir det alltså femtio dagar vandring i sol. Jo, jag vet att vi har flax!
Dessa två par skor har således vandrat med varandra en hel fjällsommar!
Sen måste jag få säga…
… att jag är så otroligt glad och stolt över mig själv att jag vågade leva ut min dröm – min fjällsommar och ännu gladare över att han följde med. Ensam? Nej, vem skulle jag då ha tuggat det med, både före, under och efter äventyret.
… att när man livnär sig på gröt, frystorkat, energikakor och ölkorv så smakar vanlig mat så himla gott för att inte tala om Jämtlandsölen, den mörka och mustiga.
… att utan mina föräldrar som där i barnaåren visade vägen till skogen hade jag knappast varit den jag är idag och hade jag inte hittat skogen hade jag varit en fattig människa. Inte vad gäller pengar men resten. Och bara man kan se bortom pengar då finns där mycket av allt.
… att jag hade inte kunnat föreställa mig den otroliga uppskattning vi fått av er, kära bloggläsare både i besöksfältet och i kommentarsfältet. Bloggen var ju mest för att våra närmaste skulle veta hur vi har det. Vill här även tacka för det varma välkomnandet hem av både bekanta och obekanta.
… att jag under dessa dagar här hemma stött på människor som suckande påstått att ”jag sku nog vila jag å, men”… och då inser jag att både jag och dom är helt vanliga människor som kan göra vad vi vill men inte kanske just nu. Så gör det ni vill när ni kan gott folk! Så gjorde jag och jag fick min fjällsommar.
… att det vi skall göra här näst det får min man avgöra och även då ska jag gå där bak och njuta på mitt sätt, gråta en skvätt samtidigt som jag ler lite lätt.
TACK! Nina
Och Jo, min man existerar fortfarande, han är bara lite mindre!
Att njuta det sista.
Dag 61.
Idag skall vi åter vandra in till Sverige. Vi vaknar tidigt som vanligt, äter vår gröt, packar våra ryggsäckar och städar efter oss. Genast efter hyttan ska vi ta oss över en ”hög hängbro” som visar sig inte vara så hög. Det är molnigt, vind och väldigt lite sol idag. Det är långärmat under skaljackan som gäller. Efter bron går vi en bra bit längs fyrhjulingsspår och där kan vi gå sida vid sida och prata om vår fjällsommar, om det kommande slutet och hur det då kommer att kännas. Svaret på den sista funderingen kan inte besvaras just då och där. Om sånt kan man bara spekulera! Vi traskar vidare runt en stor sjö och där piskar vinden upp vattnet från sjön på oss. Det är dagens enda skur.
Igår hade vi partier med stenblockshav att trippa över. Nu får vi bara beskåda dem på håll. Nu ser fjälltopparna ut som om dom var frostbitna.
Idag är det istället långsamt böljande, lättvandrade fjäll som skall ta oss in på svensk mark och dagens mål är den nordligaste Stf stugan på Pältsa. Sikten är lång och tankarna är lika långa. Jag njuter! Även han! Det ser jag, sånt behöver man inte fråga!
Plötsligt undrar Frits hur orden i vår nationalsång lyder. Den norska nationalsången kan vi utantill men den finska har vi till pappers i bilens handskfack. Bara att ta fram då vi under våra bilfärder återvänder till hemlandet. Vi försöker med ett antal ordsvängar men inget känns rätt. Det är uuuusligt!
Då dyker en liten gul skylt opp en bit från leden och jag hinner tänka att jag sjunger då inte någon Du gamla, du fria….samtidigt som min man klämmer i med just den sången och han kan hela versen.
Vi traskar vidare, stannar till ibland och mumsar på hjortron. Renarna har vi med oss även idag. Men så kommer en stor fågel flygande över fjällkammen framför oss. Nu går en av Frits önskningar i uppfyllelse. Det är en kungsörn som seglar över våra huvuden. Ingen ”trasmatta” denhär gången. Vi brukar kalla havsörnen så.
Blåbärsriset, det lågväxta riset på fjällheden har här börjat växla färg till rött och vi inser att hösten är i antågande. Bakom nästa fjällbölja ser vi så Pältsastugorna. Nu är det bara att vandra mellan några sandåsar och ringlande jokkar så är vi åter inne i stugvärmen. Då vi kommer dit blir vi upplysta på en lapp att stugvärden Margaretha är på vandring och kommer tillbaka lagom tills bastun ska eldas. Vi intar turens sista frystorkat och bara latar oss tills värden kommer in från sin dagstur. Åter får vi ett trevligt samtal med en trevlig stugvärd. Hon är imponerad av vår långa vandring och vill ha alla praktiska detaljer. Själv har hon en massa historier som hon istället kan dela med sig till oss. Så blir det bastu med fjällutsikt. Vi är inte så flitiga bastubadare trots att vi är finnar men denna sista kväll var det rätt skönt. Det mesta idag har vi gjort en sista gång. Så när vi till sist blåser ut stearinljuset får det symbolisera avslutet på denna fjällsommar som varit min dröm. Och den har varit helt fantastisk. Och som Frits sa om texten på Dag Hammarskjölds meditationssten där i närheten av Abisko. ”Den längsta resan är resan inåt” för honom hittills bara varit en kliché, men så f-n heller!
Dag 62.
Tidig start från Pältsa. Det går som så ofta uppåt i början av dagen. Jag menar terrängen – humöret är redan på topp och mentalt är vi nästan redan i mål. Idag är det 13 km till Treriksröset. Vädret är som de senaste dagarna mulet men vemodigt vackert. Idag bara går vi på upp för backen och ner för backen och vi bara pratar på. Vi har nästan inte tid att äta hjortronen som står nickande på tuvorna längs stigen. Idag är det tsupp, tsupp tänket men det struntar vi i. Nu vill vi fram bara för att få det undanstökat men också för att få reda på hur det känns. Så uppe på sista backen skymtar vi något gult mellan träddungarna nere vid sjön. Som vanligt är det långt dit ner. Tålamod, njut, känn efter. På något sätt vill man att allt ska bli perfekt men vad är en perfekt målgång? Hur ska man veta då man aldrig kommit i mål på dethär sättet? Någon Vasaloppsmålgång är det då definitivt inte. Det har vi båda prövat ett antal gånger men dethär???
Den fula, gula klumper står där ute i sjön. Det är alldeles tyst, bara vinden som viner in under huvan. Det klumpar sig i halsen. Något ska det väl kännas. Vi går rakt ut på bryggan lägger båda våra händer mot cementklumpen och så var vi där. Kramas. Fotograferar. Tar fram våra maskotar och våra små Minttuflaskor som systrarna gav oss före starten. Jag har svårt att få upp korken, undrar om det är stundens allvar eller om det bara är mina kalla fingrar som gör att jag fumlar. Nu är vi klara. Vad vår fjällsommar sedan gör med oss får vi båda återkomma till senare. Nu har vi kommit såhär långt.
Och jo nu har han kommit på de rätta ordsvängarna!
…Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand. Mer älskad än vår bygd i nord….
Nina.
Dag 62 på vår fjällsommar. Klockan är 12.00 svensk tid och vi är framme vid den fula, gula klumpen som visar att vi nått vårt mål. Treriksröset!
Ja vi elsker…
Så dök en gul ”stenklump” upp på vår fjällstig, ingraverad med kunglig krona, nr.272. Vi stannade och med en annan klump i halsen sjöng vi ”Ja vi elsker dette landet som det stiger frem”. Vi stod där uppe på kullen en god stund i kvällssolen och bara njöt av att vara just där.
Denna kväll ska vi sova i DNT hytte (Den Norske Turistföreningen). Vi har i Abisko hyrt nyckel till dessa stugor. Längs Nordkalottenleden som vi nu ska vandra på norsk mark har vi tillgång till obemannade hytter. Lappjordhytta ligger uppe i fjällsluttningen och väntar på oss. Där huserar redan att Italienskt par men här finns mera plats. Vi äter lite kvällsmat och sen blir det ganska snart sovdags. Har märkt att första vandringsdagen efter vilodag känner man sig rätt sliten och då är det gott att sova. Dag 54 är till ända.
Dag 55. Den bästa dagen.
Idag är vi redan uppe bland fjällen då vi startar. Dimman vilar på fjälltopparna och den smyger upp ur skrevorna där den legat under natten. Man kan i arla morgonstund bara ana höjden på topparna. Det kommer att bli en fin dag. Solen värmer marken och dimman flyr bort. Vi njuter. Både han och jag utbrister gång på gång att ”jäär ir e grannt”! Landskapet är på något sätt mera grönt, klumpigt, ödsligt och kargt. Där går vi hela dagen och beundrar det vi ser. Jokkar som rinner mellan stenarna, blommor som livskraftigt håller sig färggranna i den magra jorden och bergens formationer som man med fantasins hjälp kan forma till vad man vill. Renar dyker upp ibland bredvid oss. Ett par gånger får vi ta av oss skorna och vada över jokkarna. Numera är det bara skönt att svalka fötterna i det kalla vattnet. Det känns ungefär som då vi där hemma under vinterhalvåret hämtar morgontidningen barfota.
Ingen annan tycks vandra här så idag får vi ha fjällvärlden för oss själva. Det är nu inte det att vi är folkskygga eller att inte här finns plats men just nu känns det bara bra …denna dag är den bästa!
Vi börjar gå ner mot dalen där vi skymtar byn Innset. Det blir grusväg fram till nästa hytta. Altevasshytta är en ljus och rymlig hytta. Vi bor in oss i ett två personers rum, går ner i älven och tvättar oss och när vi kommer tillbaka har det kommit mera folk i stugan. Vi får en koselig kväll med mycket prat om fjäll, fiske, finskt och norskt och mycket skratt! Det ena paret hade fiskat idag och vi blir bjudna god stekefisk og nypoteter och lite vin på det. Ett super bra avslut på en super bra dag!
Fjällvandring
Med viddens vind vi fylla våra lungor.
Framför oss ligger världen med hundra tungor
omkring oss söka väg till bortskymd dal.
Nu driva tunga skyar över fjällen
dock skimrar fjärran forsars silverband.
Vi ana sol, det ljusnar nog till kvällen
då öppnas porten till vårt sagoland.
Greta Langenskjöld -34
Nina
Till min syster
Morgon ibland fjällen
Jo hör ni, där mitt i solgasset och bromseldoradot finns nog dedär som jag längtade till i vintras. Vackra böljande fjäll att gå på. Förflyttar man blicken längre än till sina egna skor får man uppleva de vackraste nyanser av blått både av fjäll och himmel.
Vandraren får ro och tanken tid att gå sin egen väg.
Nina
Sommar bland fjällen.
Det är högsommar i fjällen. Vi håller vilodag i Gäddede och plötsligt plingar det till i vårt äpple. Det är en GrönaBandare som meddelar att han just kommit till samma trevliga camping som vi. Vi träffas, tar en öl, pratar om….. Ja vad tror ni? Fjällvandring, grusvägar, krämpor, resor och så slutar det med krigsöden. En mycket trevlig kväll. Han, Christoffer ska vila en eller två dagar till men vi är startklara för vår tredje etapp imorgon.
Dag 22
Solen ler mot oss och sen går det undan…dag 23 och dag 24!
Jag undanbad mej Frits att blogga om dessa dagar. Säger bara som Astrid Lindgren: Döden, döden, döden! Så var det undanstökat.
Det betyder i vårt fall att solen har värmt oss enormt mycket. Och då solen värmer fjällen denna tid på året vaknar BROMZZZARNA! Kan bara beskriva dessa dagar som att vi travat över myrar och bergsknallar ( på kartan heter dessa ”knular”) viftandes med händer och stavar för att få dessa bromsar på lämpligt avstånd. Nog om det.! Under dessa dagar har vi besökt Ankarede, samernas kyrkstad där vi blev bjudna på våfflor.
Dag 25 vaknade vi i Raukaselet i ett lagom varmt tält. Bör nämnas att jag inte sovit med alla medhavda kläder på. Behöver inte ens luft i min luftmadrass längre, nja det är för att den inte håller tätt. Så i går kväll struntade jag helt enkelt i att blåsa!
Denna dag har vi så vandrat upp på kalfjället via Slipsikenstugan ( som hade blåst bort i en orkan – 48m/s) nästan utan bromsar men, men nu har här tillkommit andra flygfän. Inte alls lika elaka… Dom gör åtminstone inte som bromsen som sättet sig, tar en munsbit och flyger bort!
Idag har jag sett och upplevt de vackra vyerna. De blå nyanserna som fjällvärlden kan visa sig i den vackraste av världar. Fina små sjöar med en mindre sångsvan som tycks njuta av ett bromsfritt liv. Älgen stod plötsligt och glodde på oss innan hon fattade att det var bäst att vända för två finnar. Och så fick vi följa havsörnen då hon (jag är säker på att det var en hon) sökte termik vindar och tycktes bara försvinna uppe i det blå. Alltså en riktigt bra semesterdag. Men alla dagar har ett slut och så även den. Med trötta ben kom vi ner mot Byn Klimpfjäll där vi läst om en Italienare som tillreder god mat. Dessutom har han rum.
Så nu har vi duschat, tvättat bort saltränderna från våra kläder, ätit varsin fjällpizza och något svalkande därtill.
Alltså en dag man kan lägga till alla de andra dagarna man ska minnas i vintermörkret!
På tal om Klimpfjäll kommer jag ihåg ett familjeunderhållningsprogram
Som sändes i Svt för några årtionden sedan…. Vad månne det hette? Nånslags lagsport var det med linbanor och trapetser i vildmarken.
Nina.
Lördagsnöje i Gäddede
Halvligger i en rottingstol vid Gäddede Camping. Vågar jag säga att jag ser på fotboll? Jo, det gör jag. Jag hör åtminstone sorlet och kommentarerna. Vi har bokat stuga med TV i två nätter… Allt för att min älskade make ska få göra annat än fotvandra under sitt sommarlov.
Har en liten bok (lightweight) i min hand som vi fick av en god vän innan vi stack ut på äventyret och igår läste jag: En riktig god vän är en som ser dina svagheter och accepterar dem
Helt klart att man ska acceptera varandras nöjen tänker jag nu. Kan inte påstå annat. Han som skulle bygga båt, skriva bok, se på fotbolls VM m.m och så hamnade han i fjällvärlden!
Trivs han inte? Jo, klart att han gör… Som idag då vi startade på andra etappens sista dag. Han gick med raska steg vägen fram, inget stönande och vankande idag inte! Min känsla var redan då jag vaknade i tältet i morse att idag är det bara tsupp, tsupp en stund längs grusvägen så är vi framme vid målet. Gissa vem som stönade och vankade innan den blåa Gäddede skylten dök upp? 😉
Nåå nu är vi än en gång rena och mätta vilket är av stor betydelse som ni säkert har börjat förstå. Törsten är även släckt med den mörkaste och godaste öl jag någonsin smakat. Misstänker att det har något med dedär ”tsupp, tsupp” att göra!
Källarmannens svarta Eken Ale är att rekommendera ifall ni nångång vandrar mot Gädddede med tunga steg en solig, varm julidag och det ända ni har som sällskap är två tre bromsar… eller fler.
Oj nu tror jag bestämt blev ett mål!
Nina
