Dag 38 börjar … sent. Vi ligger och drar oss i våra sköna sängar. Det blev en lång vandring i går. Duktigt över 30 km. Men det gick ju så bra! Vi gör upp räkenskaperna med värdinnan innan vi ska gå. Hon trivs inte med den moderna kassa apparaten. Det syns tydligt. Hon blir nervös och verkar skämmas för att det inte går som det ska. Jag föreslår att jag betalar nu, så får den yngre generationen slå in i kassan sen. Det blir bra. Det är då det slår mig. Hur stor skillnad det är på i vilken situation vi råkar träffa en person. Den lilla, vithåriga späda damen hade i går kväll kommit in i restaurangen där vi stod och beundrade de uppstoppade djuren och jakt-troféerna. Vi frågade lite om ett konstigt skinn på väggen. ”De e ju en Bäver. Fast svansen har blivit knivskida” log damen. Sen visade hon på en ståtlig älgkrona.
”-Den här var en bastant rackare. Kort å knubbig. Jag tog honom här uppe i backen. Bara en bit upp i skogen…” Både jag och Nina måste ha sett bra komiska ut där vi stod med hakorna nere på magen.
”-Har DU skjutit älgen? Jagar du?”
”- Jovisst. De e så spännande. Fast helst jagar jag ju fågel. Me hund!”
Den lilla damen växte med flera decimeter där hon stod och berättade. Jag försökte visa att jag nog visste en del om jakt och skytte.
”- Du har en 20 kaliber då? För fågeljakten.” Så mycket har jag läst jakttidningar att jag vet att till fågeljakt brukar man ha den mindre hagelbössan på 20.
”- Nää, 22 Magnum. Kula! De ska ju bli kvar kött å äta å!”
Sedan kom historien om hur hon lyckats knäppa en tjäder… mitt i halsen! Med en kulbössa! Och någon tid senare gjort om bravaden.
”-De ska ju int bli någe kött förstört, ser du” blinkade hon. Hennes gubbe kom in och jag sa att vi talade om hans frus jakt.
”- Ja, en gång sköt hon en tjäder. Mitt i halsen! Å då ja sa att, he bara var tur, DÅ GJORDE HON DE IGEN!!”
Det sken av lycka kring de båda när de fick berätta om det de älskade. Vilken skillnad mot den lite nervösa damen vid kassan nu i morse!
Nå, vi vandrade iväg mot Adolfström sent om sider. En stenig och krokig kungsled. Framme vid samhället kom vi genast till dagens kuriositet. Adolfströms lanthandel. I gammal stil med alla de gamla prylar som en lanthandel bör ha. Fast verksamheten var ju ett cafe’. Där utanför såg vi en bekant ryggsäck. Och där inne satt vår vän Samuel och fikade tillsammans med en annan ”Tornedaling” som vi också träffat uppe på fjället dagen före. Vi var väntade. De blev en trevlig pratstund innan vi skulle söka något att äta i byn. Det fanns tyvärr bara ett lite för lyxigt ställe så vi bestämde att gå vidare upp mot fjällen och äta frystorkat där uppe. Den ”andra tornedalingen” går Kungsleden för att kolla skicket för länsstyrelsens räkning. Han följde med oss på väg upp. Vi ville upp på kalfjället innan matdags men det blev sent. Till slut hittade vi ett rastställe där det blåste lagom för att hålla myggen borta. När vi satt och åt dök Samuel upp. Han satte sig ner och gjorde mat. När vi fortsatte uppåt upptäckte vi ”länstyrelse-gubben”. Han hade tagit matpaus bara ca 50 meter längre bort. Vi bestämde alla att vi tältar uppe på kalfjället. Var och en vid varsin sjöstrand. Så här ligger vi nu. Lagom utspridda på ett oändligt hav av fjäll. Go natt.
Frits
Dag 33 – 37 Så kan min fjällsommar vara.
Etapp fyra börjar med påfyllda ryggsäckar. Det betyder mat, kartor och annat smått som vi behöver för 11 dagar framöver i fjällen. De närmaste dagarna ska vi ta oss från Hemavan till Ammarnäs och sen vidare till Kvikkjokk.
Vi tar oss upp förbi alla skidstugorna och söker oss till porten för Kungsleden. Stigen är lite bredare än vad vi är vana med men uppförsbacken känns bekant. Idag ska vi gå i en dal, en grön dal med fin utsikt över snöfläckiga fjäll mot Norge. Hemavan kan vi beskåda i ”backspegeln”. Vi vandrar förbi Viterskalstugan och in i Syterskalet där vi får lite regn. En dalgång som är lättvandrad och vi möter en massa folk. Vi förstår nu att på Kungsleden ska man bara Hejja på varandra och sen gå vidare… eller borde vi kanske ändra på det?
Det börjar regna och samtidigt inser vi att vi behöver en paus. Lämpligt närmar vi oss en nödstuga där vi tar skydd undan regnet och gör dagens middag. Han äter Gulash och jag avnjuter en Pasta Carbonada. En liten tupplur på de hårda britsarna gör gott. Innan vi går vidare skriver vi vår färdplan i gästboken. Jag kollar lite på må få bakåt i boken och plötsligt står där ”hej Nina å Frits!” En hälsning från Ann-Marie och Hasse. Tack, nu blev vi överraskade. Hoppas att ni hade en fin vandring och att det gav mersmak.
Vi går vidare mot Syterstugan där vi inhandlar Gott&Blandat. Ni ska veta att då man går hela dagarna bör man ha sockret i balans. 😉 Så småningom blir denna dag till ända och vi börjar söka tältplats. En bra tältplats ska vara vid vattnet, ha fin kvällsutsikt och ha morgonsol. Och så blev det. Vi får upp tältet, tar ett lätt bad och får in all packning. Då vi ligger där lagom nöjda och trötta häller regnet ner, stora droppar som för ett hiskelit ljud. Där ligger vi med varsin godispåse och hör på regnet utanför. Det är äkta fredagsmys de!
Plötsligt hoppar Frits ur sovsäcken. ” Jag tog inte in regnskyddet”. Han stiger i kängorna och springer ut för att söka reda på det mitt i regnet och den hårda vinden. Inget resultat. Kommer in dyngsur och suckar, tänker en stund och så börjar han gräva i ryggsäcken. Och vad finns där om inte ett regnskydd!
Dag 34
Vaknade av att solen värmer tältduken. Regnet är borta, bara lite vått i tälthörnet. Start 8.30. Idag börjar vi med att gå ner mot Tärnasjön. Här ser det ut som taget från ”De tusen sjöars land”. Vi får gå över flera hängbroar innan vi är över på andra sidan. Fiskarna hoppar i sjön och på stigen framför oss går ripmammorna med sina ungar. Är det månne så att bo på Kungsleden? Vi njuter, nja grodorna, som hoppar upp på leden, och jag lär inte bli vänner i första taget. De är inte äckliga men mitt hjärta klara inte av dem…än! I Tärnasjöstugan träffar vi på den genomtrevliga stugvärde Gun. Där hade vi kunnat sitta hela dagen och prata. Alltså en stugvärds största uppgift är att vara trevlig för det gör så gott med oss vandrare! Här har Samuel dagen innan suttit med samma stugvärd och skämtat om att det står mellan honom och finnarna vem som först lägger handen på den gula klumpen uppe i Treriksröset:). Alltså så måste vi traska vidare. Dagens mål är Servesstugan men då vi kommer till bron vid Servesjauri känner båda att här är det stopp. Genom tältfönstret ser jag regnbågen och inne är det varmt och skönt. Inatt ska jag lyxa till det med att blåsa upp mitt nyinköpta liggunderlag. Ölkorv och nötter blir kvällsmat medan vi hör en renjord beta i fjällsluttningen. Exakt så ska en dag på fjället avslutas.
Dag 35
Vi går ner den lilla biten till Sarvesstugan och även där blir vi sittandes med ännu en trevlig stugvärd. Vi går vidare, vi vill ju snabbt upp på kalfjället ty solen värmer även idag och där uppe är det lättvandrat och sågottsom insektfritt och fina vyer. Det är nog de vidsträckta vyerna som tilltalar mej. Där går vi länge tysta och mina tankar går i spåret ”lagom”. Ordet lagom är svårt men just idag har jag funderat på samhällsstegen eller karriären. Tänker att det är precis som nu då jag vandrar. För mej känns det bäst att gå på fjällsluttningarna – mittemellan – då kan man se ner i dalarna och upp mot topparna. Men det borde vara allas rätt att nångång få möjligheten att vandra i en dal eller bestiga en topp, bara för att få uppleva utsikten.
Nu möter vi vandrare och vi har ju börjat både Hejja och fråga hur det går. Vi möter en man som efter lite prat utbrister: Är det sant att ni är riktiga GrönaBandare? Han hade bara läst om att de finns. På kalfjället ser man långt och där långt kom en ensam vandrare. Jag hann säga till Frits att snart borde vi börja möta andra GrönaBandare som startat norrifrån. Jo, mycket riktigt, han som kom emot oss var Rickard. En trevlig träff. Hoppas vi ses när vi alla är klara!
Vi gick vidare på steniga höjder med vackra vyer för att sen söka oss ner mot dagens mål Aigertstugan. Inatt ska vi sova i stuga hade vi bestämt och så fick det bli. En varm dag och en fin avslutning på den. Bara att sitta på en stol och äta sin kvällsmat kan vara en lycka!
Dag 36
Vaknar tidigt i en tyst Aigertstuga. Kokar vår gröt i köket och ställer oss i ordning. Betalar och säger Hejdå. Solen strålar över fjällen. Vi går en bit upp och ganska snabbt får vi en fin utsikt ner mot Ammarnäs. Ett samhälle med butik, vandrarhem och värdshus där vi har tänkt avnjuta dagens lunch. Ni ska veta att då man går hela dagarna, lever på gröt, frystorkat, nötter, ölkorv och vatten Ja då smakar all annan mat så otroligt gott! Köttgryta, skalpotatis och en öl är mumma för själen denna dag. Efter ett butiksbesök och vykortspostning traskar vi vidare. Vi ska nu ta den gamla sträckningen av kungsleden. Den är lite kortare och det känns så rätt i denna hetta. Vi följer vägen för att imponeras av den stora potatisbacken som är ett slags landmärke här i Ammarnäs. De har i flera generationer odlat mandelpotatis i en backe mot söder. En ”skalad” backe full med potatisbänkar. En häftig tilldragelse.
Nu är det otroligt varmt, ett regn kunde inte skada och medan vi går där och flämtar så dyker regnmolnet upp. Det var bara att söka sig bort från vägen in under ett träd, på med skaljackan och regnskydd. Så stod vi bara där tysta och väntade. När det värsta var över går vi vidare uppåt mot stigen som ska leda oss upp mot det vi helst vill ha nämligen kalfjäll, sol och vind. Där på grusvägens värsta uppförsbacke i värsta hettan kommer en dam körandes i sin Volvo, saktar in, öppnar fönstret och frågar glatt: Vill ni ha skjuss upp till Högbäcken? Och vet ni vad vi svarar? Nej Tack, vi måste tyvärr gååå! För annars får vi inget diplom! Båda två var vi lika överraskade av vårt svar men rätt svarat var det. Så småningom kom vi upp till de vackra vyerna men vinden den hittades inte idag. Ändå rätt lättvandrat resten av dagen. Leden är fyrhjulingsväg och där stannade en same oss för att fråga vart vi ska, Ska ni till Abisko? På norrbottnisk dialekt men med samebrytning. När han får höra att vi ska ända till Treriksröset suckar han och tycker att Ni är nu tuffa! I samma andetag frågar han om vi är från Stockholm? Och jag lovar, fast vi nu har varit i Sverige i över en månad så inte har vi börjat ”snacka” …än. Men si Jakobstad i Finland, dit hade han varit.
Denna dags tältplats kom till oss vid en lagom liten sjö där uppe i tystnaden med lagom sol och värme. Lagom lite mygg för att dopp i den lilla sjön med den lagom lilla sandstranden och en lagom mjuk risbädd att slå upp vårt hus på. En ovanligt lagom kväll.
Innan vi lade oss tog Frits in de torra svettgångna kläderna så nu luktar här åter lagom svettigt. 😉 vardagsliv!
Dag 37
Vaknade 5.53 och var redo för dagens etapp 7.30. Idag ska vi gå in i Norrbotten. Inte ett moln på himlen och en lätt fjällvind smeker min kind hela dagen. Alltså nu kommer den perfekta dagen!
Vi gick över ett böljande kalfjäll med små sjöar utspridda här och där utmed vår väg. Inte en broms och inte en mygga. Pausade när vi ville. Vi bara njöt.
Kom att tänka på… Vad vi vet besökte Frits bestemor sin son och hans familj i Finland endast en gång och då myntade hon ordspråket: Ä kann ikke puste! (jag kan inte andas)
Vi har ju så mycket skog i Finland. Speciellt idag förstår vi henne. Här på dessa höjder kan man verkligen andas. Ja vi har nog andats tidigare under denna sommar men nu är det bara så braaa.
Nu njuter Även Frits i fulla andetag! Ännu igår gick jag och beundrade utsikten. Jag drog in luften i mina lungor, sade: Åååh så grannt! Och Han i de andra skorna, han drog också in luften, och sade: Åååh så langt!
Men idag kan vi ”puste” båda två!
Börjar man dagen tidigt hinner man med mycket. Redan kl12 hade vi kommit dit vi på kartan hade satt vårt mål för dagen. Vi bestämde efter en mat paus med en påse tunnbröd och en tub rökt renskavsost. Vi går vidare! Ikväll vill vi ha middag på Bäverholmens värdshus och så fick det bli. Anlände till ett litet fiskeeldorado i väglöstland. Tre generationer i huset. Farfar byggde om fähuset i mitten på 70-talet till värdhus och stugby för fjäll- och fisketurister samt skoterturister vintertid. Alla bekvämligheter, god mat och dricka därtill. Ja ingen väg men vadå, det finns ju båt! …och en Kungsled!
Så nu ligger vi åter skönt trötta, mätta och belåtna i varsin säng. Hör att en sover redan.
Anar att denna fjällsommar kommer att innehålla många oförglömliga människomöten. Några fick vi ikväll.
Men främst ett möte med mig själv, gonatt!
Nina
En liten ”stänkare”.
Hej alla bloggläsare. Det har varit dåligt med mobilnät på de ställen vi sovit efter Hemavan. Nu har vi en ”prick” så jag hoppas få iväg en liten hälsning. Ligger i tältet en bit norr om Ammarnäs. Vi har vandrat i sol och uppförsbacke. Men här vid tältet har vi en helt fantastisk sjö med SANDSTRAND!! Så nu är vi nybadade. Utförligare redovisning kommer då vi har bättre mobiltäckning.
Frits.
Nya tag.
Dag31
Morgon i Joeström. Får sitta och äta morgongröten vid ett köksbord. Packar ihop och iväg. Det är mulet och varmt. Det har regnat i natt så luften är frisk. Perfekt väder. Inte en insekt så långt ögat når. Inte en bil heller. Det är riktigt skönt att vandra längs vägen. Då vi kommer till stigen som går över Joefjäll till Hemavan hinner vi gå förbi. Då vi märker att vi missat stigen struntar vi bara i det. Lika bra att gå på. Det går ju bra här på vägen. Onödigt att väta ner byxorna i vått gräs och ris. En stund senare börjar det regna. På med skaljacka. Framme vägskälet vid E12an regnar det så häftigt att vi stannar en stund på en ledig stugveranda och väntar på bättre väder. Vi har ju bara 9 km kvar och gott om tid. Sedan går vi sista biten under uppklarnande himmel. Vid simhallen ligger Fjällcentret där vi ska vila. Här har jag också varit några gånger med Base Camp. Skönt att vara ”hemma”. Vi checkar in, får vårt depåpaket och går upp till köpcentret för att äta. Vi får reda på att en annan Gröna bandare Samuel är här. Honom vill vi gärna träffa. Vi har ju läst hans blogg och sett hans fotspår. Det blir en trevligt träff. Om man vandrat 70 mil i nästan samma skospår har man mycket att tala om. Han skulle iväg redan samma kväll för att ”komma iväg”. Vi slöade resten av kvällen.
Dag32
Gjorde vi INGENTING. En tur till köpcentret, inhandlade nytt liggunderlag, åt och vilade.
Nu är det morgon dag 33. Nu blir det morgonmål och sedan börjar nästa etapp med Kungsleden. Ska bli spännande att se vad den har att bjuda på. Tack för att ni läser och tack för kommentarer. Det gör verkligen skillnad. Att veta att det är någon annan som bryr sig. Att vi inte bara travar på i tomma intet. Vi hörs.
Frits
I motgång … och medgång
Dag 26
Vi vaknade tidigt i rummet hos ”Italienaren” i Klimpfjäll. Men tydligen var vi inte så ivriga att komma iväg för klockan hann bli 10 innan vi startade. Dagen var lika varm och solig som de tidigare. För att ytterligare uppskjuta mötet med svett-och broms-infernot besökte vi butiken innan det var dags. Vi skulle vandra Norgefararleden. Det är en gammal vandringsled över fjällen som människor har använt länge för att resa mellan fjällvärden och den Norska kusten för att bedriva handel. Senare blev den en viktig väg till atlantkusten för emigranterna som reste iväg till Amirika.
Dagen började brant uppför slalombacken. Det var varmt och bromsar över allt. Min rygg började kännas konstig. Det brände till mellan skulderbladen när jag försökte dra på lite för att komma snabbare upp undan bromsen och upp över krönet. Jag försökte rätta till ryggan men då högg det till ännu värre. Vi stannade. Svetten rann och bromsar anföll. Vi måste göra något. Kanske ändra på ryggsäcken? Jag krängde av säcken men stannade mitt i rörelsen. Hela sidan av ryggen kändes som om någon stuckit ett glödgat svärd i det. Nina fick hjälpa mig av med säcken. Där stod vi. Mitt i en slalombacke i Sverige och såg på varandra. Ingen vågade säga det som vi båda tänkte på. Ska det sluta här? För något som för en minut sedan hade varit en struntsak som går över efter en stund. Vi sade inget om det. Det behövdes inte. Nina masserade ryggen en stund. Sen bestämde vi att försöka. Upp med ryggan igen. Och det kändes mycket bättre efter lite justeringar. Det gick faktiskt riktigt bra! (Senare har knivhuggen återkommit men försvunnit efter lite gymppa. Och så har jag bestämt att det skall förbli.)
Väl uppe på fjället gick det fint att vandra. Vi traskade på tills vi kom till Durrenstugan där vi åt och vilade en lång stund. Sedan vidare till mot Tjokkelestugorna där vi planerat att övernatta. Väl framme vid stugan var det ännu så tidigt att vi tvekade. Slå läger eller fortsätta? Vi satt en stund och beundrade den helt renoverade stugan. Man har monterat ner stugan och bytt ut det som varit ruttet. Sedan byggt upp stugan igen. Med själen i behåll! Man kunde ännu känna historiens vingslag: Trötta byteshandlare som övernattat på Norgeresan. Spända och oroliga emigranter som sålt det lilla de hade och gav sig av ut till det stora okända.
När vi satt där och läste om stugans historia och velade om huruvida vi skulle gå eller stanna hördes det skratt och stön utanför dörren. In kommer två svettiga män i cykelhjälmar. Två glada Ö-viksbor som var på ”kortledigt” från sina fruar. De hade cyklat MTB till stugan och hade tänkt övernatta. Finmiddag med kött och allt hade de med i väskan. Det avgjorde vårt val. Vi meddelade genast att vi fortsätter efter en stund. Grabbarna hade t.o.m. vin med sig av vilken de vänligt nog bjöd av. Lite otippat att bli bjuden på rödvin i en stuga mitt ute i ödemarken. Men gott! Tack för det. Stärkta av vila och vin vandrade vi vidare och fann en fin tältplats nära en bro. Där stod en gammal herrcykel lutad mot Norgefararleden-skylten! Historien om den hade man gärna velat höra.
Dag 27
Dagen börjar med att vi lämnar Norgefararleden och går mot Åtnikstugan. Där äter vi och nu gör vi som grabbarna i Letrek: vi går en, enligt kartan, omarkerad led över Västra Vardofjället. Det är varmt, brant och tungt. Något så otroligt tungt! Vi går som maskiner. Väl uppe blir det mulet. Svalare att gå men så blir molnen snart till regn och åska. Det är INTE roligt med åska uppe på de högsta topparna. Det går i alla fall bra och ovädret verkar försvinna bort från oss. Vi siktar på att komma ner till Nedre Vapstsjön innan vi slår läger. Vi ser redan första bron som vi skall över när det börjar droppa igen. Kanske borde vi i alla fall slå upp tältet redan nu? Innan det börjar regna på riktigt. Vi bestämmer oss för det och hinner få ut innertältet då det bryter lös! Det formligen spiller ner vatten. På några sekunder är ALLT vått. Tältet, ryggsäckarna. ALLT! I panik försöker vi få upp yttertältet över innertältet som ännu ligger på marken. Det blir bökigt och svårt men till sist har vi upp tältet. Men allt är blött. Vi torkar upp tältet så gott det går och försöker breda ut liggunderlagen så att inte sovsäckarna också ska bli våta. Där ligger vi och försöker sova och samtidigt hålla allt torrt. Inget lyckas helt.
Dag 28
Efter en jobbig dag och dålig natt packar vi ihop och fortsätter. Denna dag börjar som den förra slutade. Visserligen är regnet borta men det första vi möter är en bro avstängd p.g.a. dåligt skick!! Och en alldeles för bred och djup jokk att vada över. Efter en överblick bestämmer vi att det är skotertrafiken som är för tung för bron och kliver över avstängningen och går över. Med blöta kläder hängande på tork på ryggarna går vi ner till bron över Vapstaälven. Här blir det plötsligt asfaltväg i någon km innan vi ska upp på ännu en ”letrek-led”. Omarkerad men enligt grabbarna lätt att hitta. Vi hittar den INTE. Efter ett par försök är vi halvvägs uppe på bergsidan i oländig brant terräng. Vi letar och letar. Och plötsligt är den bara där. Den leder oss opp på Skalmodalfjället. Väl där uppe är det bara att hålla sig uppe på kammen och gå västerut tills man kommer till Norge. Och precis innan gränsen går en gammal led mellan Skalmodal, via Arevattnet mot Atoklimpen. Leden har rasat längre mot Skalmodal så det är inte många som går här nu. Rösen syns men ingen stig mellan dem. Det blir brant!! Rakt upp i skyn. Det är åter alldeles för varmt för att gå. Och helt vansinnigt för varmt för att gå lodrätt uppför en bergsvägg. Det är någonstans här jag börjar tvivla på att jag kommer att klara av det här. Jag har gått i nästan en månad. Jag har gått långt över 600 km. Jag har lika mycket kvar. Jag kan inte ge upp. För gör jag det måste Nina också bryta. Hela upplägget bygger på att vi är två. Och det är inte bara att slänga in en ny kompanjon. Men klarar jag av det? Rent mentalt? Jag stänger av all hjärnverksamhet och går på autopilot. Även den bergsväggen har ett slut och sedan går det lika brant ner. Där nere hägrar Arevattnet-stugan. I natt SKA vi sova i stuga. Väl framme vid stugan ser vi redan utanför att det är folk där. Våta skor på trappan. Vi går in. Två unga blyga norrmän sitter och äter. De ser besvikna och lite molokna ut. De har tänkt fiska i sjön och sedan sova. Och vi kommer helt klart och stör deras planer. Vi lugnar grabbarna med att vi har tält och går ut för att hitta tältplats. Det finns en fin rished vid sjön och där somnar vi ändå nöjda i vårt eget lilla hus.
Dag 29
Dagen börjar uppåt (som vanligt). Vädret är mulet men varmt utan att vara hett. Det går rätt bra. Sedan kommer vaden. Jag har inte listat ut vad det är med vad som är så obehagligt. Att gå ut i det strömmande vattnet är på något sätt oerhört motbjudande. Vi vadar (alltså tar av oss vandringsskorna och går barbent med lätta vadarskor över vattendraget) fyra jokkar denna dag. Sedan vänder allt! Över en bergskam ser jag för första gången Atoklimpen! Jag känner genast igen den. För första gången på 29 dagar ser jag något i landskapet som jag känner igen. Vilken skön känsla! Det känns nästan…hemma. Nina märker genast. ”-Det går bättre nu va?” Visst gör det de! Med Atoklimpen som blickfång vandrar vi ner efter en stig som nu blivit vältrampad. Vi går över en bro och plötsligt står vi vid Atostugan. Där har jag stått med elever från Base Camp flera år. Det ryker ur den gamla lappkåtan! Vi går och kollar stugan. Ytterdörren är öppen men dörren till sovrummet är låst. Vi ser att det finns sängar och bord där inne. En ung flicka uppenbarar si ur kåtan. Hon är svettig, sotig och rund. En riktig Atoklimp! Jo då. Man får sova i stugan. Men bara på vindsrummet. Skorstenen är så dålig att man stängt huvudrummet så att ingen ska elda och bränna ner huset. Vindsrummet är så fullt av mösskit att det verkligen inte lockar. Vi lovar Atoklimpen dyrt och heligt att inte elda, jag kryper in från förrådssidan genom en lucka in och låser upp. I natt sover vi på sängar.
Dag30
Vi städar stugan. (Det behövdes) Vi väcker väktaren i kåtan. Hon är för övrigt från Stockholm och rest upp hit för att protestera mot något gruvprojekt och sedan blivit kvar. Hon skulle bo i kåtan hela sommaren. Detta var hennes andra dag. Vi önskar henne lycka till och går. Ut på asfaltvägen mot Hemavan. Vid Boxfjäll sticker vi oss in på Tärna-Vilt som har butik här. Där finns också restaurang Milano
Fin restaurang men inte särskilt service-minded personal. Vi får i alla fall en hamburgare och öl. Vidare ut på vägen. Efter byn Joesjö går vi på mot Ström och skall vidare mot Joeström. Efter det har vi tänkt söka tältplats. Det börjar gå trögt. Tankarna har redan kommit till Hemavan och pausen där. Men det är långt dit ännu. Vi travar på. Så står en skylt vid ett hus. Stuga att hyra Vi knackar på. Jo då. Och inte dyrt alls. Ett helt hus! Kök, vardagsrum, dusch, bastu … allt! Så nu sitter jag i soffan och bloggar. Och i TVn sjunger Laleh och Eva Dalgren om en ängel i ett rum. Kanske det här går bra ändå.
Kallt… och varmt.
Dag 18 börjar med att vi får ta oss ner till vägen tillbaka. Vi hittar färdvägen mot Lobbersjön och ger oss iväg in i skogen. Lite kärr och myrar att gå runt men uppe på fjället går det bra. Det börjar blåsa. Trots att solen lyser blir det kallt. Vi äter uppe på kalfjället och börjar frysa rejält under pausen. Det håller i sig resten av dagen. Det blir en tyst småfrusen vandring tills vi kommer till samevistet vid Lobbersjön. På en blåsig glänta slår vi läger och knyter oss. En ”arbetsdag” utan större höjdpunkter.
Dag 19 börjar med att solen värmer tältet. Snabbt kommer vi iväg. Mycket varmare och trevligare i dag. Vi följer körvägen mot Munsvattnet Det går neråt. Hela tiden. Farten är god och det känns bra. Nere vid Munsvattnet skall vi ta av på stigen mot sjön Hetögeln. Den är tydligen mycket mindre. Nästan av en slump upptäcker vi den då vi stannar för att kolla kartan. Nu går vi i tät skog och det är VARMT!! Mygg och broms attackerar. Det enda som hjälper är att gå. Så vi går. Utan mera paus än för att dricka ibland, går vi på. Och till slut kommer vi ut på grusvägen. Tacksamma för lite vindfläkt tar vi matpaus innan vi tar nästa dust med skogens flygande arme’. Vi tar stigen ner mot Hällinsåfallet. För att vara stigen till en storslagen turistattraktion är den verkligen oansenlig. Det får sin förklaring då vi kommer fram. Plötsligt öppnar sig fallet framför oss. Breda gångar. En bro över det rykande fallet. Bord och bänkar. Vi har kommit ”bakvägen” in. På andra sidan finns en bred grusgång från fallet till en parkeringsplats. Och visst är det en mäktig syn med vattenmassorna som störtar 43 meter rakt ner i en ravin. Vi beskådar och fotar. Sen ger vi oss av. Stigen ner är avstängd så det blir grusvägen. Vi går förbi Hällarnas rastplats. För mycket folk för att campa där. I Häggnäset har man våffel-servering. Men den har stängt för 40 minuter sedan. Vi går ända till Storviken innan vi till slut hittar en tältplats. Solen gassar och vi är svettiga. När tältet är uppe skiner solen på det och det blir varmt som i en bastu. Vi söker oss ner mot sjön. Där hittar vi en perfekt badplats. Ett aftondopp avslutar en varm dag. Nu har solen slutat skina och vi ligger i ett svalt och skönt tält. I morgon blir det vägvandring till Gäddede och pausvila på Gäddedes Camping. G’natt.
Frits.
Dräng och piga?
Dag 17 vaknar vi pigga och utvilade. Packar, städar stugan och ger oss ut på vägen. Varmt och soligt. Vi går raskt och kommer förvånansvärt snabbt till Hotagens kyrka. Den ligger vackert på en udde ute vid vattnet. Genom byn blir vi ”utskällda” i tur och ordning vid varje hus av respektive Jämthund. Alla verkar ha en och alla markerar de att de har nog sett oss. Vidare efter slingrande asfalt förbi spegelblanka sjöar. Vackert men varmt. Sedan är vi framme vid Valsjöby. Där finns butik!! Glass, läsk och en liten godispåse. Glassen ätes som sig bör på handlarns trapp. En kvinna stannar upp på väg ur butiken och undrar om vi går Gröna Bandet? ”-Jamen då går ni förbi mig uppe vid Vinklumpen sen. Kom bara ihåg att stänga grindarna till rengärdet. Det ska bli kalvmärkning i natt. ”
Vi lovar att vara noggranna. Sedan blir det mat och läsk vid byns rastplats. Fint och snyggt som vanligt. (Heja Sverige!) Från Valsjöby tar vi vägen mot Gunnarvattnet. Brant uppför redan första backen. En man står och vittjar sin postlåda. Vi hälsar.
”-Ni måste vara mör i bena. Jag mötte er i bilen vid Hotagen tidigare. ”
Vi berättar om vår resa och får en trevlig pratstund. Det är alltid roligt att prata med folk längs vägen. Det sker bara för sällan. Det kan bero på att vi ser lite apatiska ut och att det luktar rävlya om oss efter dagar av svettig vandring utan tvätt o dusch. Men vi är ganska trevliga. Vi är inte farliga fastän vi är fula.
Vidare längs grusväg mot Vinklumpen. Vid Myrbodarna ser vi en skylt om Servering. Vi vänder upp. En säteridyll med timmerhus, grindar och kossor. Mycket folk verkar det också vara. Men det är ingen servering öppen. Det är väglaget som har möte. Värdinnan berättar att hon bor här som bonn-mora om sommaren. Mjölkar, kärnar smör och gör ostar. Nina kan få stanna som piga efter att hon sagt att hon minsann vet hur man ”drar en seperator”. Mommo hade ju en sån! Jag kunde få bli dräng. Tyvärr måste vi vidare. Kanske en annan sommar?
Vi går glada iväg mot Vinklumpen. Förbi renslakteriet och upp i skogen. Stigen är ingen stig utan en rejäl körväg för renskötarnas fordon. Ett par km kommer vi upp … innan vi förstår att vi är fel. Vi skulle ju ta av innan vägen tog slut! Nå vi får ta det i morgon. Vi hittar en tältplats nära körvägen och slår läger. När vi ligger där hör vi hur renar närmar sig. Grymtar och mumlar. Vi ligger mitt inne i en renhjord. Snart får någon upp vittringen av oss och alla springer iväg. Vi somnar. Ca 2:00 tiden på natten vaknar vi. Renskötarna har börjat driva ner renarna med fyrhjulingar och motorcyklar. (De gör det om natten för att renarna inte ska bli för varma av att springa i solvärmen. Rätta mig någon om jag har fel.) De tjoar och ropar. Sedan blir allt tyst. Och vi somnar om.
Dagarna som kom och gick.
Halvligger nu i stuga på Rötvikens camping, ett ställe som har enligt Le Trek, Sveriges mest utrustade servicehus. Vårt mål för dagen inte just för de bästa kastrullerna utan för sängar, dusch och Lanthandeln brevid.
Vi är nu på vår 16e dag på vårt Gröna Bandet och de 6 senaste dagarna har varit utan nätförbindelse men dock med grusvägs förbindelse. Detta vandrande på vägar har sina sidor. Man ser mycket av allt såsom väg, stenar, skog och stormfällda träd. Oj så mycket ved som far till spillo tycker en som alltid haft en släng av ”vedasjuko”. När dagen är till ända värker både fötter och ben. Min man går som en lappgubbe och dessa dagar kan jag garantera att han visst har sameblod i sig. Minns att han berättat att han inte förstod varför samerna i Norge gick på sidan av vägen trots att det fanns plats på vägen. Men om inte förr så nu vet både han och jag varför. Själv känner jag att min gångstil liknar mera lik Juttu Hanna, en gammal utsliten gumma från min hemby. Nog klagat nu! Vi har sett mycket också. Vackra hus, både nya och gamla, stora och små, välskötta och förfallna. Vackra vyer, dalgångar och höga backar med utsikt över blånande fjäll i fjärran.
En fjällvråk förföljde oss en dag. Den skriade och naturligtvis skriade jag tillbaka. Den ryttlade ovanför oss en stund för att studera vem vi var och sen störtdök den ner mot oss. Flög bort en stund för att sedan komma tillbaka och åter göra samma procedur. Undrar om den hade sina ungar i närheten.
Älgen med sina ”nybruna” kalvar mötte vi en dag i skogen men de var inte alls lika nyfikna som vråken. De bara sprang från oss. Även räv har lekt på vår väg.
Sen alla dessa blommor vid vägkanten. Jag är ju en som hellre njuter av blommor än lägger deras namn på minne men det vet jag att vitklöver doftar något otroligt gott. Sen kan man bara konstatera att alla blommor har mera färg i fjällvärlden. Röd klövern är rödare, maskrosorna är gulare och kraftigare. Det ända som lyser mindre i fjällvärlden (hittills) är skräpet!
Vädret har varit perfekt d.v.s sol, moln och bara lite regn. T-shirts väder de flesta dagar och det var ju så jag hade tänkt mej denna fjällsommar!
Vi har tältat på fina platser längs vägen på bryggor, vid hembygdsplatser, i skogsgläntor. Myggorna har knappt visat sig men de svenska ”sviden” är ett fanstyg. Microskopiskt småa Svidknott som biter och gör stora röda plättar på min hud. De tycker inte om myggolja men hittar in i tältet och där kan vi sen ligga och beskåda dem i taket innan vi somnar, hua!
Norrmännen och svenskarna hälsar glatt på oss när vi möts. En dag stannade faktiskt två norrmän oss för att fråga ”vart de var på väg?” Och vi fick söka en god stund på våra kartor vart dom egentligen skulle. De skulle vandra bra mycket mera västerut än vi. Ett gott skratt fick vi alla.
Midsommarpsalmen är för länge sedan utbytt. Nu är det bara stavarnas pickande som håller takten. Och jag släpper inte mina stavar, de är prisvärda i alla väder och marker. Nu väntar vi faktiskt på lite mera fjällvandring och i morgon ska det bli.
Skall avsluta denna kväll med att grilla äkta svensk korv och dricka två öl.
Vi hörs!
Nina
Åre runt – etapp 2
Gårdagen spenderades mest i viloläge. Nja vi hann även med en vända på stan. Gick i affärer, åt och drack gott. Sände hem paket med lite kläder, mat och andra onödiga prylar. Alltså vi äter så mycket vi kan och ändå blir det över. Så det går ingen nöd på oss. I sommarÅre är det Downhillbikeing som gäller. En massa bredaxlade (skyddbeklädda) män på små cyklar som störtdyker nerför backarna. Tror vi var de enda med ryggsäck och stavar. Hemslöjdsbutiken fick ett besök så nu är jag nöjd en tid framöver. Avslutade vilodagen med svensk bastu där jag försökte sitta lääänge. Hela dagen ( ja kanske hela veckan) har jag skyndat och vart har jag bråttom? Ingenstans. Dags att varva ner, jag har ju hela sommaren på mej! Sov sen gott i den mjuka sängen på Stf ÅreTorg.
Dag 11.
Efter avnjuten hotellfrukost bar det av på den andra etappens första vandring. Idag ska vi runda Åreskutan. Vi börjar vid kabinbanan. Nej vi tar inte den. Det går brant uppåt på grusvägen. Över Worldcupleden, Störtloppsleden och vidare uppåt. Oj va branna backar hon Anja P har krängt i! Jag ska inte börja tycka om slalom. Det tar oss 2 timmar att nå trädgränsen sen är det riktigt lätt vandrat runt. Fint väder har vi och det betyder moln, ibland sol och vindstilla! Vi tar sikte på Bjelkes gruvan på andra sidan Åreskutan. Där var det gruvdrift 1860 och ännu kan man se rester av dammar, rännor mm. Vi söker oss neråt mot Huså som ligger vid Kallsjönsstrand. Sista biten vandrar vi tillsammans med ett gäng ryttare och tror bestämt att rida skulle vara mera min grej istället för slalom. Nere i Huså äter vi vår frystorkat och sen beger vi oss till herrgården där vi läst att man kan få våfflor. De har egentligen stängt för dagen men våfflor vill dom ändå bjuda oss på. Gott, gott! Nu är det grusväg längs Kallsjönsstrand så länge vi bara vill och orkar. Här är det vackert på de partier man kan se utöver sjön. Varför ska alltid den andra sidan vara vackrare? Undra jag där jag går. Vet ej men här är det för det mesta skog mellan vägen och stranden. Kl 19 börjar vi söka tältplats. Vi går förbi en äng med vacker utsikt men tycker att bonden bor för nära. Vi stannar en stund för att följa med ett gäng småspovar som väsnas. Antagligen är det föräldrarna som försöker uppfostra sina ungar då vandrare kommer förbi. En bit bort hittar vi en skogsväg som får bli vår tältplats för natten. Lämminkuppi och en ölkorv i magen. Nu är det dags för vila…han i de andra strumpfötterna sover redan! Småfåglarna får sjunga en stund till för mej, Hej
Nina
Slutet på början
Dag 9
Korparna väcker oss med sitt högljudda gräl. De låter precis som Vildvittrorna i Ronja Rövardotter. Det är lite kyligt och fuktigt. Det gäller att bita ihop och komma igång. Efter morgongröten packar vi ihop och ger oss i väg. Upp på asfalten igen. Den är hård och ogästvänlig. Så fort vi har möjlighet tar vi av på den gamla grusvägen som finns kvar på vissa sträckor. Den är mycket skönare att gå på.
Vackra vyer öppnar sig mellan träden. Vi ser Åreskutan och Åre by. Där ligger dagens mål. Men det är långt dit.
Strax efter att vi lämnat den sista kroken grusväg och kommit upp på stora vägen igen möter vi en skåpbil med brädor på ett släp. Bilen saktar in och stannar. ”ATI mountain experience” står det på sidan av bilen. Tankarna hinner inte riktigt formulera sig. Är inte det Annica o Torkel Ideströms företag? De som är själva upphovet till Fjällfararnas Vita och Gröna band! Och visst! Ut kliver en glad Torkel och förklarar:
”-Jag måste bara kolla. Är det kanske Grönabandare som är ute o går?”
Vilket sammanträffande! Och så får vi ju tillfälle att förklara oss. Det känns ju ändå lite fusk att stövla fram på landsväg när man skall fjällvandra. Han verkar förstå. För mycket snö är för mycket snö. Vi lovar att vi ska träffas igen… på diplom utdelningen.
Glada i hågen vandrar vi ner till Undersåker där vi gör mat vid Indalsälvens strand. Det är varmt och skönt.
Det är dags att fortsätta men vi har dåligt med vatten. Jag tänker att man kan kanske köpa i någon butik. En ung tjej ha träningscyklat med en landsvägsracer längs vägen vi gått och stannat precis bredvid. Av cykeln och Stockholms-tävlingsdräkten att döma är det ingen söndagscyklist. Vi frågar om det finns nån butik i närheten.
-Nej det gör det inte, men kan hon hjälpa till med något?
-Nä, vi har lite ont om vatten och inga fjällbäckar i närheten. Men det ordar sig.
-Men jag har vatten kvar. Jag har kört färdigt så ni kan ta det.
Vad lite kallt vatten kan värma en solig dag!
Vi går vidare med proffscyklistvatten i flaskorna. Helst vill vi undvika E14 ”Trondheimleden” så mycket som möjligt. En smal vägren på en tungt trafikerad Europaväg lockar INTE. Vi hittar Kläppen vägen. En lyckträff! En lantlig idyllisk väg mellan blommande syrener och små välskötta hus med blommande trädgårdar. Nyslaget hö som doftar himmelskt. Hästar som betar och får som bräker. Nu är det fint! Men allt underbart tar slut någon gång. Denna gång tar det slut vid E14. Upp på vägrenen. Vi går inklämda mellan vägräcket och dundrande långtradare. Det är dammigt varm och bullrigt. INTE roligt. Som tur varar inte detta för evigt heller. Snart hittar vi vägen ner till Såå. Den är lika idyllisk som Kläppenvägen. Men nu har Frits inte riktigt orken kvar att beundra. Nina kommenterar glatt alla fina hus och trädgårdar medan maken tystnar allt mer. Fötterna svider och benen värker. Ju närmare vi kommer desto längre verkar vägen bli. Vid Björnänge är vägen slut. Men tack och lov finns en vandrings- och cykelstig mellan stora vägen och järnvägen. Den tar oss ända in i Åre. Plötsligt står vi på Åre torg. Plötsligt har vi klarat av första etappen. Får tvätta kläder, duscha och vila en heeeeel dag.
