De som har fölt hva livet blant tinderne er,
eller kan vare for et menneske,
behöver ikke lese om det.
Og de som aldri har fölt det,
vil så alikevel ikke forstå.
Att vandra bland andra.
Nu är vi igång igen. Vår 6:e och sista etapp. Vår vilodag på Abisko fjällstation gick ut på att tvätta kläder, äta, vila och kolla in förberedelserna inför Fjällräven Classic…ett vandrings event från Nikkaluokta till Abisko. Den snabbaste torde klara dessa 11 mil på 12h!
Vi har båda två varit lite fundersamma över varför vi under de senaste dagarna velat rusa fram på stigarna mellan fjällen. Det har känts att vi bara måste framåt. Nu när vi vilat och börjat vandra igen förstår vi att de senaste dagarna på Kungsleden har för oss varit ”lite väl överbefolkat”. Vi har ju under en lång tid gått nästan ensamma. Träffat några vandrare här och där som man bytt några ord med och sedan har man åter slutits in i den egna bubblan. Inne i den egna bubblan kan man gå långa stunder och bara vara ett med sig själv och naturen och då kan en folkvandring göra att man hastar fram mellan fjällen. Det märker vi nu då vi påbörjat den sista etappen. Här får vi vandra med varandra och innan kvällen får vi sjunga…
”-Ja vi elsker dette landet som det stiger frem!”
Nina
Kungsleden klar.
Dag 48. Landsväg.
Efter morgonmål på Saltoluokta är det dags för en låååång vägvandring. Först en kort båtfärd över till Kebnats. Därefter är det asfalt som gäller. Där de flesta Kungsleden-vandrare tar buss från Kebnats till Vakkotavare skall vi alltså gå de 30 kilometrarna… på asfalt. Det är bara att börja trava på. Det är varmt men det går förvånansvärt bra. Vi vet ju vad vi har att göra så vi matar på. Lagom tills hungern gör sig påmind kommer vi fram till Stora Sjöfallet och restaurang/stugbyn där. Vi svänger in för att se om det går att få mat. När vi kommer in på parkeringen hojtar Nina till:
”-Nämen va…?”
Där i ett hörn står en skåpbil som vi sett många gånger förr. Hemma i Nykarleby!! Hertens snowcross står det på sidan. Sigge är ute och vandrar! Vi får mat i restaurangen och skriver en liten hälsning på en lapp som vi sticker under torkarbladet på bilen innan vi vandrar vidare. Det händer inte mycket annat. Vi går på. Mot slutet av dagen börjar vi tvivla på att det ligger någon stuga där markeringen på kartan visar att den borde ligga. Det verkar inte finnas rum för något hus på sluttningen. Men visst dyker ett hustak upp bakom backkrönet just som vi börjat tro att vi läst kartan helt fel. Vi får en tältplats anvisad. Nära den brusande ån, men också nära till stol och bord vid stugan. Vi slår upp tältet och somnar till vattnets brus.
Dag 49 En god gärning… som inte behövde göras.
Dagen börjar med en kort men brant backe. Sedan är det kalfjäll med utsikt över Sarek. Det börjar bli mera folk längs leden. En mamma med två små pojkar vandrar samma väg och gossarna är snabba att göra sig bekanta med oss. Den äldre pratar på och vandrar i vårt tempo så länge att han, trots våra små tips om att han kanske borde vänta på mamma, till slut tappar bort sin familj i skogen ner mot Teusajavre. Det blir några oroliga hojtanden på mamma innan han får kontakt. Vi får gå för oss själva resten av sträckan till resans sista rodd-led. Det är ca 1km att ro över och på stranden ligger bara en båt. Vi bestämmer genast att vi ror över och sedan tar TVÅ båtar på släp tillbaka. Vi kan ju inte ha en ensam mamma med två små barn att ro tre gånger över sjön bara för att vi råkade hinna före till båtarna. Vi sätter oss i båten och ror över. När vi kommer fram till andra sidan får vi belöning för vår goda tanke. Fyra ryssar skall över till andra sidan och kommer alltså att ta två båtar. Alla är nöjda. Vi klarar oss med en rodd, ryssarna med en och ”ensamma mamman” behöver bara ro en gång! Win, win, win situation. Vi träffar Samuel (igen) där på stranden. Han ger sig iväg medan vi gör mat. Sedan bär det av uppåt igen. Vi tar sikte på Kaitumstugan där vi tältar på en kulle lite förbi själva stugområdet.
Dag 50 Snorkig stugvärdpar och regn.
Det har regnat under natten så vi börjar med regnkläder på för att inte bli våta av buskar och ris. Det torkar snabbt upp och vi återgår till ”torrdräkt” efter en stund. Nu ska vi först till Singistugorna. Det går lätt och lagom till matdags är vi framme. Vi sätter oss på stugtrappan med ett par andra vandrare (många går ju Nikkaluokta-Singi-Abisko så här är mycket folk). Värden har tydligen lunchpaus och de andra väntar på att få rum. När han uppenbarar sig är han inte så värst glättig. Vi är tydligen mycket i vägen då vi bara vill sitta på trappan och inte betala. Damen i huset är ännu mera irriterad och försöker få vattenhinken att skvalpa över på mig medan hon mumlar om hur trångt det är. Vi försöker lätta upp stämningen med att fråga när Fjällräven Classic drar igång.
”-På fredag” blir det korthuggna svaret.
”- Nå bra. Då hinner vi till Abisko innan de kommer.”
”ALDRIG!” fnyser mannen. ”-De kommer att springa om er. Ni hinner aldrig till Abisko på så kort tid. Inte med DEN packningen”
Det får bli hans bekymmer. Vi packar ihop och går vidare. Vi vill komma så långt som möjligt i dag och har tänkt gå en bit förbi Sälkastugan i dag. Det går bra… tills en bit före stugan. Då öser regnet ner. Trots regnkläder piskar vattnet in över allt. Vi blir våta och bestämmer oss för att ta in på stugan i Sälka. Det är bara en tysk flicka i rummet när vi kommer in men innan kvällen är vi åtta våta vandrare som samsas i rummet. Det går fint. Där somnar vi, två finnar, ens svenska och fem tyskar bland gemensamma torkande strumpor, byxor och skor.
Dag 50 Mera regn.
Vi stiger tidigt opp för att hinna ta in lite av det vi inte hann gå i går. Vädret är mulet och varmt. Vi vandrar mot Tjäktja-passet. Det syns tydligt där framför oss. Dalen liksom slutar i en stigning som vi skall rakt över. Eftersom man ser det på långt håll tycks det växa och bli stort och lite hotfullt. När vi äntligen är framme är det inget annat än ett vanligt motlut. Vi går lugnt och metodiskt uppför och utan större besvär är vi uppe vid raststugan vid passet. En liten regnskur kommer påpassligt just när vi tar en paus i stugan. Efter pausen slutar regnet och vi påbörjar nedförsbacken mot Alesjaure. Även i dag är planen att komma förbi stugan för att inte ha hela 35 km kvar till Abisko i morgon. Det går bra… tills någon kilometer före Alesjaurestugan. Då ÖSER regnet ner igen. Åskskuren piskar med vansinnig kraft ner regnet på oss. Tur i eländet är att vinden kommer bakifrån. Det svider i huvudet och öronsnibbarna, GENOM regnrockens huva, av det piskande vattnet. Vi går på i regnet tills vi kommer fram till stugorna. Det är bara att ta in på rum igen. Det lockar inte det minsta att ligga i tält i natt heller. I natt sover vi bara två i ett fyrpersoners rum. Kläderna torkar i ett varmt torkrum.
Dag 51 Abisko, here we come.
Ännu en tidig morgon. Nu har vi ca 35 km kvar till Abisko och har bestämt oss för att ta oss dit innan kvällen. Vädret är varmt och klart. Man nästan anar att det bygger upp för ännu en åsk-eftermiddag. Vi startar i raskt tempo för att komma så långt som möjligt innan solen byts mot regn. Det går bra. Vi blir positivt överraskade när vi kollar kartan. Nu gäller det bara att inte tro att det bara är ”tjupp-tjupp” till Abisko. Det är ändå 35 km som ska avverkas. Ner mot Abiskojaure går det fortfarande i bra fart. Vi möter många vandrare som verkar både fräscha och ”nystartade”. Det märks att vi närmar oss Kungsledens ena ände. Nere vid Abiskojaure sticker vi oss in till fjällstugan som ligger en bit på sidan av leden. Vi gör mat och vilar lite. Sedan ger vi oss raskt iväg igen. Vi VILL hinna fram till Abisko utan att bli blöta. När vi börjat gå ser vi att det mulnat på ganska mycket och så hör vi åskmuller i fjärran. Få se hur det ska gå. Vi går målmedvetet och raskt. Mullrandet tystnar och stigen är bred och slät. Ju närmare vi kommer desto mera ”promenad-vandrare” möter vi. När vi möter tjocka farbröder i gummistövlar utan packning vet vi att NU är det inte långt till bilväg längre. Och plötsligt ser vi något som liknar ett hustak. Men det är inget hustak. Det är en järnvägs banvall. Bakom nästa krök dyker porten som markerar Kungsledens början (eller slut för oss). Och på andra sidan den lika plötsligt uppdykande landsvägen syns Sveriges nordligaste och största fjällstation. Etapp 5 av 6 är till ända.
Fjällvandring
Med viddens vind vi fylla våra lungor.
Framför oss ligger världen med hundra tungor
omkring oss söka väg till bortskymd dal.
Nu driva tunga skyar över fjällen
dock skimrar fjärran forsars silverband.
Vi ana sol, det ljusnar nog till kvällen
då öppnas porten till vårt sagoland.
Greta Langenskjöld -34
Nina
Kris i Kvikkjokk.
Dag 43 Krisdag istället för vilodag.
Dagen skulle enligt planerna vara en vilodag. Då vi skulle samla kraft till nästa etapp. Det blev inte så den här dagen i Kvikkjokk. Efter maten i restaurang kvällen före löpte magen totalt amok. Jag vet inte hur intressant detta ”skitprat” är för er kära läsare men på något sätt måste jag ju förklara situationens allvar. Hela natten hade varit ett enda rännande på WC och dagen var inte bättre. Jag kände mig urlakad och totalt orkeslös. Vid ungefär femtioelfte toabesöket bestämde jag mig. Jag kunde ju inte tvinga Nina att göra det ödesdigra beslutet som måste göras nu. Det var JAG som inte klarade resan och det var mitt ansvar att stå som den som tvingar den andra med i fallet. Genast när jag hade meddelat Nina att : ”jag har haft diarré i fyra dagar nu och jag tror faktiskt inte att jag orkar gå längre” förstod jag hur fruktansvärt beslut detta var. Alla månader av planering. Alla drömmar, alla minnen. Allt slit och svett som vi hittills lagt på denna vandring skulle i ett slag förbytas i en snöplig återfärd som skulle överskugga allt det stolta och glada. Vi satt båda på varsin säng i det lilla rummet på Kvikkjokk. Med glansiga ögon och snoriga näsor försökte vi se klart. Hur blir det sen? Klarar vi av att inte ångra oss sedan när ”skiten lagt sig” och krafterna återvänt? Inget gräl. Inga anklagelser eller hårda ord. Länge och väl. Till sist kom vi fram till att vi sover vår natt, packar i morgon och försöker börja gå. Går det så går det. Annars får vi vända och se oss besegrade. Ett bra beslut.
Dag 44 Sakta framåt.
Dagen gryr och det känns inte mycket bättre i magen. Men vi börjar på. Stenigt uppför under spänd tystnad. Ju längre vi går desto bättre känns det. Det kommer nog kanske ändå att fungera? Vi travar på. Bara vi tar oss till Pårtestugorna så … Och till Pårtestugorna kommer vi. Det känns riktigt skönt. Magen är fortfarande ur funktion men det går att gå. Vi sätter upp tältet utanför STF-stugan, köper lite rökt Öring av stugvärden och kryper till kojs. Krisen är över. Vi är på gång igen. Trots allt!
Dag 45 Blött
Vi vaknar till ett lätt duggregn. Packar ihop och ger oss i väg. ”Det slutar nog snart” är tanken. Så det blir lätta kläder. Det slutar INTE. I stället tilltar regnet och alla våta buskar och ris väter ner oss ytterligare. Snart är vi så våta att det inte är värt att byta till regnkläder längre. Vattnet rinner ner i skorna och nu är ALLT vått. Vi kommer upp på kalfjället och där blåser det också. Kallt och vått. Vi passerar en raststuga men där är det fullt så vi fortsätter ner mot Laitaure där vi har en ca 3 km rodd över sjön. Till all lycka är det två båtar på vår sida. Vi behöver bara ro över. (Inte ro en gång tillbaka med en extra båt och sedan tillbaka igen) Det blåser en hel del och båten är framtung och vindkänslig. Först sedan Nina tagit en tredje åra till roder får vi bukt på kursen. Det regnar och är dimmigt. Vi vet att vi bara ska rakt över. Och utan att missa med många tiotal meter kommer vi fram. Upp genom skogen till Aktse fjällstuga. Vi måste in och värma oss och torka kläder. Det måste tydligen alla andra i området. Det är knökfullt i stugorna. Kläder hänger i våningar runt kaminerna som ångar på för fullt. Det är varmt, fuktigt, trångt och mörkt. Men alla samsas och hjälper till. Till sist ligger vi i varsin översäng i ett rum med andra trötta vandrare.
Dag 46
Tidigast uppe av alla. Packar ihop efter morgonmål och ger oss av innan alla andra hinner stiga upp. Vis av skadan från i går tar vi regnkläder på oss den första biten genom skogen. Regnet har slutat men skogen är ännu våt. Uppe på kalfjället ser vi en vägvisare mot Skjierffe. En platå varifrån man lär ha en sagolik utsikt över Rapadalen i Sarek. Allt är täckt med dimma så vi går bara vidare. Det får bli en annan vandring. Vi går över lite kalfjäll innan det går ner mot Sitojavre där vi har ännu en lång rodd- led. Vid båtarna konstaterar vi att det bara finns en båt vid stranden. Det blir alltså att ro TRE gånger över den 4 km långa sträckan. Vi äter lite för att samla krafter och sedan bär det av. Vi har lastat båten bättre och det blåser inte alls. Det går riktigt bra. Sikten är god och den svaga vind som senare blåser har vi med oss. Då vi efter ca. en timme närmar oss den andra båtplatsen ser vi en båt lägga ut! Ett annat par är på väg i motsatt håll. Vi behöver alltså inte ro tillbaka någon båt! Vilken lycka. Vi tackar våra medvandrare med ett glädjetjut. Och de förstår precis vad vi menar. Efter en matpaus i Sitojaurestugan fortätter vi upp på kalfjället ovanför. Just när vi bestämt tältplats och kommit oss in i tältet får vi en kort men intensiv åskskur på oss. En lyckad dag.
Dag 47 Saltoluokta
Solen värmer tältet och torkar bort gårdagens regn. Morgongröt och sen iväg. En kort vandring till Saltoluokta fjällstation. Där ska det bli rum för natten och tre rätters middag till kvällen. En sval och behaglig vandring över jämn terräng på kalfjäll. Vi stannar för lite mellanmål vid en raststuga. Precis när vi är klara flyger dörren upp och med ett glatt ”Hej” kliver vår vän Samuel in!!! Han skulle ju vara lååångt före oss??! Men han har tagit sig tid att vänta ut dimman vid Skijerffe och sedan vandrat ikapp oss. Han ska också äta på Saltoluokta i kväll. Vilken trevlig överraskning. Samuel gör mat medan vi går iväg ner mot fjällstationen. Väl nere får vi ett rum och får tvätta av oss. Vi ser Samuel komma traskande ner innan det är dags för kvällens begivenhet: Trerätters middag på Saltoluokta! Det är en gammal fin traditionsrik tillställning med bordsplacering, kockens presentation av menyn och fin servering. Här träffar vi också Länsstyrelseg…granskarens dotter Julia. Hon blir glad för en hälsning från far. Vi sitter till bords med svenskar, danskar och tyskar. Nu är vi mätta och trötta. I morgon blir det vägavsnitt mot Vakkotavare.
Frits
Den som inte vandrat har ingen backe mött.
Dag 39 Ner mot Jäkkvik.
Vaknar tidigt av att solen gassar tältet varm. Det blir ännu en fin dag uppe på fjället. Förmiddagspasset ska ta oss ner till Jäkkvik där vi ska stanna för lunch. Det blir glass och fryspizza hos Handlarn som vi kan tillreda i fjällgården. Där sitter vi, hela gänget från igår, och pratar en god stund innan vi traskar vidare. Det blir en kort nydragen led fram till sjön där roddbåten väntar på oss. Längs Kungsleden finns några ställen där man måste ro. På dessa ställen finns tre båtar och det betyder att finns det bara en båt på stranden ror man över, tar en båt på släp, ror tillbaka för att lämna den ena kvar till nästa vandrare och till sist ror en tredje gång över för att kunna vandra vidare. Nu hade vi tur (vågar jag skriva ”som vanligt”?) så för oss räckte det med en tur över sjön. Färden går vidare i kuperad blandskog uppåt mot mera värme och mera vind. Där i skogsbacken möter vi nästa norrifrångående GrönaBandare. Pratar lite om hur vi mår, väder, vägval och sånt. När vi tagit oss upp på nästa fjäll ser vi sjön Riebnes. Vi ringer ner till Vuonatsviken för att beställa skjuts. Ja, man får åka motorbåt på vissa ställen. Denna båtfärd får bli min premiärtur för i år. Annars brukar premiären tas i Smörfjord med Frits vid rodret. Att sitta där i fören och känna saltstänket på kinderna måste bara upplevas. Just där och då tillsammans med dessa stänk sköljs allt viktigt och oviktigt bort. Så kändes det inte riktigt idag men skönt med svalka och vila för benen en stund. Även Frits behöver vila. Det ser jag på honom där han går. För många dagar med värme och ansträngning tröttar. När vi åter når land är det kväll och vi bestämmer att ta första bästa tältplats för nu behövs vila. Det blir en bit att gå i stenig terräng men så dyker en strandplats upp som blir vår. Jag tar ett bad i den just då myggfria luften medan en flugfiskare står tyst ut i vattnet och ser på…upptäcker jag sen då jag redan är som ny. Vad gör väl det. Kanske det får gå under ”Allemansrätten”
Dag 40. Kortdag.
Frits känner sig inte pigg, svag och konstig i magen. Vi bestämmer att vi går i sakta mak och pausar då det behövs. Fortfarande varmt i stenriket denna dag och uppe på fjället hittar vi knappt någon vind. Tar en tupplur, försöker äta, vandrar vidare, dricker osv till sen eftermiddag då vi slår upp tältet uppe på kalfjället med en vidunderlig utsikt ut över världen. Att han i de andra skorna håller med mig? Det tror jag inte! Han vill nu bara sova. Dagen övergår i kväll och äntligen kommer lite moln där borta. Jag går ut för att ta in våra vädrade kläder och ser regnmoln över grannfjället. Åskan låter om sig i fjärran.
Det finns en hel del föräldrar som medvetet eller omedvetet skrämt upp sina barn för att vara rädd då åskan går och som satt sina spår. Rädd har jag inte förstått att vara. Minns att vid Sjömans sprang vi upp på ”kvistskulla” (farstukvistens över våning) för att mysa då blixtarna kom. Dit samlades vi även då det regnade för det lät så trevligt när regnet droppade mot plåttaket.
Nu låg vi två i ett tält uppe på fjället, det regnade, vinden rev och slet i tältduken. Tur att vi låg där inuti som tyngd. Åskan kom allt närmare. Den lyste upp vårt färggranna tält vid varje blixt och knallen / dånet / braket kom allt snabbare efter blixten. Till sist var det bara blixt och så innan jag hann säga nuuuu kom braket ! Där låg vi, marken skakade under oss och det dånade på för fullt. Just då var min enda tanke….nu bli min son utan mamma och pappa. Vad skall man göra? Det var bara att ligga där och bida tiden. Åskan och regnet kom och gick och kom igen. Till sist stannade regnet men åskan tröttnade och vi somnade om. Nu i skrivande stund vill jag inte vara utan denna upplevelse. Rädd? Nej inte längre och inte heller vill jag skrämma någon.
Dag 41. Mannen vid min sida.
Idag måste vi vandra på om vi ska nå Kvikkjokk imorgon kväll men magproblemet bestämmer takten. Det går ändå hyfsat bra. Börjar dagen neråt i en stenig dal som övergår i buskar och träd mellan jokkar, sjöar och myrar. Ganska fint men tankarna går till den magsjuke mannen vid min sida. Nej han går inte vid min sida. Kungsleden är oftast en stig som är 30 cm bred ifall där inte finns en sten i vägen! Det är inte roligt med noll aptit och av bara vatten blir man inte glad och stark. Vi tar sikte på uppstickaren Goabddabakte, där under det tvära sidan ligger en platå med en tillhörande jokk. Det är alltid viktigt med slätmark och vatten vid val av tältplats. Och sen har vi en lagom dagstur till Kvikkjokk imorgon. Men det är långt till Goabdda och det går uppåt och uppåt igen. Klockan hinner bli 21.30 innan vi kravlat oss upp till platån. Jag mätte ”med fingret” på kartan och kom till 32 km idag. Inte illa men det är ju inte längden som dödar – det är farten. Där får vi en fin kväll.
Dag 42 Tsupp, tsupp neråt.
Vi vaknar av att solen som vanligt värmer tältduken. Alltså vilken sommar jag önskade mej. Just en sån med sol, sol, sol! Vilken tur jag har! …eller?
Innan vi är startklara kommer faktiskt en liten skur men den slutar lika snabbt som den kom. Vi går där uppe och humöret är riktigt bra för det är lättvandrat och det bär neråt idag. Jag kollar in blommor och de härligt vårgröna ormbunkarna som växer i snökanten. Det är häftigt att se deras växtkraft. Då vi ser ut över vidderna ser vi Sareks toppar torna upp sig i nordväst. De är idag dekorerade med små vaddtussar. Plötsligt är vi vid dagens raststuga där vi intar vår lunch. Nu återstår bara 12 km till båten över Lappviken. Och det är nu man tror att man redan är framme. Tsupptsupppandet pluppar upp i skallen men det går så långsamt. Stenarna, rötterna och jokkarna blir plötsligt mycket större än vad de är i verkligheten. Man måste riktigt stampa till och skärpa sig… Det får ta tid!
Vi går ner i gammelskogen. Det är en vacker skog med långa smala granar. Vissa kan vara alldeles svarta av skägglav som hänger ner från de korta grenarna och andra kan bara stå där döda och gråa. Men myggen är inte döda, dom lever ut sin sommarfröjd! Påväg ner ringer vi Björn för båttransport över sjön. Han är en man som ger mer än han får. Han berättar om floddeltat, förändringen från då han var liten till nu. Han tar en runda för att visa oss där de två älvarna möts. I den ena älven är vattnet alldeles grönt glaciärvatten som rinner ut i sjön och man ser en tydlig skillnad. Det var en fin tur och nu har vi inte alls bråttom längre. Han släpper av oss vid stranden med hälsningen att vi ses senare. Vi tar in på Kvikkjokk Fjällstation där vi får ett rum där vattenfallets brus ingår. Rogivande? Nja det vet jag inte, låter mest som en fläkt som står på dag och natt men vackert är det. Dessa fjällstationer är genuint byggda med gammaldags inredning, dekorerade med gamla foton och historia. Riktigt mysigt. Vi tar en välbehövlig dusch ( 6 dagar sedan sist) och så går vi in för att söka mat. I restaurangen hittar vi renskavsgryta, sallad, knäckebröd och en Jämtlandsöl….GuuVaGott! Båda två njuter vi…får se hur länge. Frits mage är fortfarande ett bekymmer. Diarre är inte roligt om man vill vandra vidare. Dag 43 är för oss en vilodag och sen får vi se hur det blir. Innan det är läggdags sitter vi en stund och pratar med GB Samuel och båtkusken Björn i baren.
Nu är etapp 4 avklarad.
Två par skor har hittills vandrat med varandra ungefär 1000 km under denna fjällsommar. Håll tummarna!
Nina
Människomöten
Dag 38 börjar … sent. Vi ligger och drar oss i våra sköna sängar. Det blev en lång vandring i går. Duktigt över 30 km. Men det gick ju så bra! Vi gör upp räkenskaperna med värdinnan innan vi ska gå. Hon trivs inte med den moderna kassa apparaten. Det syns tydligt. Hon blir nervös och verkar skämmas för att det inte går som det ska. Jag föreslår att jag betalar nu, så får den yngre generationen slå in i kassan sen. Det blir bra. Det är då det slår mig. Hur stor skillnad det är på i vilken situation vi råkar träffa en person. Den lilla, vithåriga späda damen hade i går kväll kommit in i restaurangen där vi stod och beundrade de uppstoppade djuren och jakt-troféerna. Vi frågade lite om ett konstigt skinn på väggen. ”De e ju en Bäver. Fast svansen har blivit knivskida” log damen. Sen visade hon på en ståtlig älgkrona.
”-Den här var en bastant rackare. Kort å knubbig. Jag tog honom här uppe i backen. Bara en bit upp i skogen…” Både jag och Nina måste ha sett bra komiska ut där vi stod med hakorna nere på magen.
”-Har DU skjutit älgen? Jagar du?”
”- Jovisst. De e så spännande. Fast helst jagar jag ju fågel. Me hund!”
Den lilla damen växte med flera decimeter där hon stod och berättade. Jag försökte visa att jag nog visste en del om jakt och skytte.
”- Du har en 20 kaliber då? För fågeljakten.” Så mycket har jag läst jakttidningar att jag vet att till fågeljakt brukar man ha den mindre hagelbössan på 20.
”- Nää, 22 Magnum. Kula! De ska ju bli kvar kött å äta å!”
Sedan kom historien om hur hon lyckats knäppa en tjäder… mitt i halsen! Med en kulbössa! Och någon tid senare gjort om bravaden.
”-De ska ju int bli någe kött förstört, ser du” blinkade hon. Hennes gubbe kom in och jag sa att vi talade om hans frus jakt.
”- Ja, en gång sköt hon en tjäder. Mitt i halsen! Å då ja sa att, he bara var tur, DÅ GJORDE HON DE IGEN!!”
Det sken av lycka kring de båda när de fick berätta om det de älskade. Vilken skillnad mot den lite nervösa damen vid kassan nu i morse!
Nå, vi vandrade iväg mot Adolfström sent om sider. En stenig och krokig kungsled. Framme vid samhället kom vi genast till dagens kuriositet. Adolfströms lanthandel. I gammal stil med alla de gamla prylar som en lanthandel bör ha. Fast verksamheten var ju ett cafe’. Där utanför såg vi en bekant ryggsäck. Och där inne satt vår vän Samuel och fikade tillsammans med en annan ”Tornedaling” som vi också träffat uppe på fjället dagen före. Vi var väntade. De blev en trevlig pratstund innan vi skulle söka något att äta i byn. Det fanns tyvärr bara ett lite för lyxigt ställe så vi bestämde att gå vidare upp mot fjällen och äta frystorkat där uppe. Den ”andra tornedalingen” går Kungsleden för att kolla skicket för länsstyrelsens räkning. Han följde med oss på väg upp. Vi ville upp på kalfjället innan matdags men det blev sent. Till slut hittade vi ett rastställe där det blåste lagom för att hålla myggen borta. När vi satt och åt dök Samuel upp. Han satte sig ner och gjorde mat. När vi fortsatte uppåt upptäckte vi ”länstyrelse-gubben”. Han hade tagit matpaus bara ca 50 meter längre bort. Vi bestämde alla att vi tältar uppe på kalfjället. Var och en vid varsin sjöstrand. Så här ligger vi nu. Lagom utspridda på ett oändligt hav av fjäll. Go natt.
Frits
Dag 33 – 37 Så kan min fjällsommar vara.
Etapp fyra börjar med påfyllda ryggsäckar. Det betyder mat, kartor och annat smått som vi behöver för 11 dagar framöver i fjällen. De närmaste dagarna ska vi ta oss från Hemavan till Ammarnäs och sen vidare till Kvikkjokk.
Vi tar oss upp förbi alla skidstugorna och söker oss till porten för Kungsleden. Stigen är lite bredare än vad vi är vana med men uppförsbacken känns bekant. Idag ska vi gå i en dal, en grön dal med fin utsikt över snöfläckiga fjäll mot Norge. Hemavan kan vi beskåda i ”backspegeln”. Vi vandrar förbi Viterskalstugan och in i Syterskalet där vi får lite regn. En dalgång som är lättvandrad och vi möter en massa folk. Vi förstår nu att på Kungsleden ska man bara Hejja på varandra och sen gå vidare… eller borde vi kanske ändra på det?
Det börjar regna och samtidigt inser vi att vi behöver en paus. Lämpligt närmar vi oss en nödstuga där vi tar skydd undan regnet och gör dagens middag. Han äter Gulash och jag avnjuter en Pasta Carbonada. En liten tupplur på de hårda britsarna gör gott. Innan vi går vidare skriver vi vår färdplan i gästboken. Jag kollar lite på må få bakåt i boken och plötsligt står där ”hej Nina å Frits!” En hälsning från Ann-Marie och Hasse. Tack, nu blev vi överraskade. Hoppas att ni hade en fin vandring och att det gav mersmak.
Vi går vidare mot Syterstugan där vi inhandlar Gott&Blandat. Ni ska veta att då man går hela dagarna bör man ha sockret i balans. 😉 Så småningom blir denna dag till ända och vi börjar söka tältplats. En bra tältplats ska vara vid vattnet, ha fin kvällsutsikt och ha morgonsol. Och så blev det. Vi får upp tältet, tar ett lätt bad och får in all packning. Då vi ligger där lagom nöjda och trötta häller regnet ner, stora droppar som för ett hiskelit ljud. Där ligger vi med varsin godispåse och hör på regnet utanför. Det är äkta fredagsmys de!
Plötsligt hoppar Frits ur sovsäcken. ” Jag tog inte in regnskyddet”. Han stiger i kängorna och springer ut för att söka reda på det mitt i regnet och den hårda vinden. Inget resultat. Kommer in dyngsur och suckar, tänker en stund och så börjar han gräva i ryggsäcken. Och vad finns där om inte ett regnskydd!
Dag 34
Vaknade av att solen värmer tältduken. Regnet är borta, bara lite vått i tälthörnet. Start 8.30. Idag börjar vi med att gå ner mot Tärnasjön. Här ser det ut som taget från ”De tusen sjöars land”. Vi får gå över flera hängbroar innan vi är över på andra sidan. Fiskarna hoppar i sjön och på stigen framför oss går ripmammorna med sina ungar. Är det månne så att bo på Kungsleden? Vi njuter, nja grodorna, som hoppar upp på leden, och jag lär inte bli vänner i första taget. De är inte äckliga men mitt hjärta klara inte av dem…än! I Tärnasjöstugan träffar vi på den genomtrevliga stugvärde Gun. Där hade vi kunnat sitta hela dagen och prata. Alltså en stugvärds största uppgift är att vara trevlig för det gör så gott med oss vandrare! Här har Samuel dagen innan suttit med samma stugvärd och skämtat om att det står mellan honom och finnarna vem som först lägger handen på den gula klumpen uppe i Treriksröset:). Alltså så måste vi traska vidare. Dagens mål är Servesstugan men då vi kommer till bron vid Servesjauri känner båda att här är det stopp. Genom tältfönstret ser jag regnbågen och inne är det varmt och skönt. Inatt ska jag lyxa till det med att blåsa upp mitt nyinköpta liggunderlag. Ölkorv och nötter blir kvällsmat medan vi hör en renjord beta i fjällsluttningen. Exakt så ska en dag på fjället avslutas.
Dag 35
Vi går ner den lilla biten till Sarvesstugan och även där blir vi sittandes med ännu en trevlig stugvärd. Vi går vidare, vi vill ju snabbt upp på kalfjället ty solen värmer även idag och där uppe är det lättvandrat och sågottsom insektfritt och fina vyer. Det är nog de vidsträckta vyerna som tilltalar mej. Där går vi länge tysta och mina tankar går i spåret ”lagom”. Ordet lagom är svårt men just idag har jag funderat på samhällsstegen eller karriären. Tänker att det är precis som nu då jag vandrar. För mej känns det bäst att gå på fjällsluttningarna – mittemellan – då kan man se ner i dalarna och upp mot topparna. Men det borde vara allas rätt att nångång få möjligheten att vandra i en dal eller bestiga en topp, bara för att få uppleva utsikten.
Nu möter vi vandrare och vi har ju börjat både Hejja och fråga hur det går. Vi möter en man som efter lite prat utbrister: Är det sant att ni är riktiga GrönaBandare? Han hade bara läst om att de finns. På kalfjället ser man långt och där långt kom en ensam vandrare. Jag hann säga till Frits att snart borde vi börja möta andra GrönaBandare som startat norrifrån. Jo, mycket riktigt, han som kom emot oss var Rickard. En trevlig träff. Hoppas vi ses när vi alla är klara!
Vi gick vidare på steniga höjder med vackra vyer för att sen söka oss ner mot dagens mål Aigertstugan. Inatt ska vi sova i stuga hade vi bestämt och så fick det bli. En varm dag och en fin avslutning på den. Bara att sitta på en stol och äta sin kvällsmat kan vara en lycka!
Dag 36
Vaknar tidigt i en tyst Aigertstuga. Kokar vår gröt i köket och ställer oss i ordning. Betalar och säger Hejdå. Solen strålar över fjällen. Vi går en bit upp och ganska snabbt får vi en fin utsikt ner mot Ammarnäs. Ett samhälle med butik, vandrarhem och värdshus där vi har tänkt avnjuta dagens lunch. Ni ska veta att då man går hela dagarna, lever på gröt, frystorkat, nötter, ölkorv och vatten Ja då smakar all annan mat så otroligt gott! Köttgryta, skalpotatis och en öl är mumma för själen denna dag. Efter ett butiksbesök och vykortspostning traskar vi vidare. Vi ska nu ta den gamla sträckningen av kungsleden. Den är lite kortare och det känns så rätt i denna hetta. Vi följer vägen för att imponeras av den stora potatisbacken som är ett slags landmärke här i Ammarnäs. De har i flera generationer odlat mandelpotatis i en backe mot söder. En ”skalad” backe full med potatisbänkar. En häftig tilldragelse.
Nu är det otroligt varmt, ett regn kunde inte skada och medan vi går där och flämtar så dyker regnmolnet upp. Det var bara att söka sig bort från vägen in under ett träd, på med skaljackan och regnskydd. Så stod vi bara där tysta och väntade. När det värsta var över går vi vidare uppåt mot stigen som ska leda oss upp mot det vi helst vill ha nämligen kalfjäll, sol och vind. Där på grusvägens värsta uppförsbacke i värsta hettan kommer en dam körandes i sin Volvo, saktar in, öppnar fönstret och frågar glatt: Vill ni ha skjuss upp till Högbäcken? Och vet ni vad vi svarar? Nej Tack, vi måste tyvärr gååå! För annars får vi inget diplom! Båda två var vi lika överraskade av vårt svar men rätt svarat var det. Så småningom kom vi upp till de vackra vyerna men vinden den hittades inte idag. Ändå rätt lättvandrat resten av dagen. Leden är fyrhjulingsväg och där stannade en same oss för att fråga vart vi ska, Ska ni till Abisko? På norrbottnisk dialekt men med samebrytning. När han får höra att vi ska ända till Treriksröset suckar han och tycker att Ni är nu tuffa! I samma andetag frågar han om vi är från Stockholm? Och jag lovar, fast vi nu har varit i Sverige i över en månad så inte har vi börjat ”snacka” …än. Men si Jakobstad i Finland, dit hade han varit.
Denna dags tältplats kom till oss vid en lagom liten sjö där uppe i tystnaden med lagom sol och värme. Lagom lite mygg för att dopp i den lilla sjön med den lagom lilla sandstranden och en lagom mjuk risbädd att slå upp vårt hus på. En ovanligt lagom kväll.
Innan vi lade oss tog Frits in de torra svettgångna kläderna så nu luktar här åter lagom svettigt. 😉 vardagsliv!
Dag 37
Vaknade 5.53 och var redo för dagens etapp 7.30. Idag ska vi gå in i Norrbotten. Inte ett moln på himlen och en lätt fjällvind smeker min kind hela dagen. Alltså nu kommer den perfekta dagen!
Vi gick över ett böljande kalfjäll med små sjöar utspridda här och där utmed vår väg. Inte en broms och inte en mygga. Pausade när vi ville. Vi bara njöt.
Kom att tänka på… Vad vi vet besökte Frits bestemor sin son och hans familj i Finland endast en gång och då myntade hon ordspråket: Ä kann ikke puste! (jag kan inte andas)
Vi har ju så mycket skog i Finland. Speciellt idag förstår vi henne. Här på dessa höjder kan man verkligen andas. Ja vi har nog andats tidigare under denna sommar men nu är det bara så braaa.
Nu njuter Även Frits i fulla andetag! Ännu igår gick jag och beundrade utsikten. Jag drog in luften i mina lungor, sade: Åååh så grannt! Och Han i de andra skorna, han drog också in luften, och sade: Åååh så langt!
Men idag kan vi ”puste” båda två!
Börjar man dagen tidigt hinner man med mycket. Redan kl12 hade vi kommit dit vi på kartan hade satt vårt mål för dagen. Vi bestämde efter en mat paus med en påse tunnbröd och en tub rökt renskavsost. Vi går vidare! Ikväll vill vi ha middag på Bäverholmens värdshus och så fick det bli. Anlände till ett litet fiskeeldorado i väglöstland. Tre generationer i huset. Farfar byggde om fähuset i mitten på 70-talet till värdhus och stugby för fjäll- och fisketurister samt skoterturister vintertid. Alla bekvämligheter, god mat och dricka därtill. Ja ingen väg men vadå, det finns ju båt! …och en Kungsled!
Så nu ligger vi åter skönt trötta, mätta och belåtna i varsin säng. Hör att en sover redan.
Anar att denna fjällsommar kommer att innehålla många oförglömliga människomöten. Några fick vi ikväll.
Men främst ett möte med mig själv, gonatt!
Nina
En liten ”stänkare”.
Hej alla bloggläsare. Det har varit dåligt med mobilnät på de ställen vi sovit efter Hemavan. Nu har vi en ”prick” så jag hoppas få iväg en liten hälsning. Ligger i tältet en bit norr om Ammarnäs. Vi har vandrat i sol och uppförsbacke. Men här vid tältet har vi en helt fantastisk sjö med SANDSTRAND!! Så nu är vi nybadade. Utförligare redovisning kommer då vi har bättre mobiltäckning.
Frits.
Nya tag.
Dag31
Morgon i Joeström. Får sitta och äta morgongröten vid ett köksbord. Packar ihop och iväg. Det är mulet och varmt. Det har regnat i natt så luften är frisk. Perfekt väder. Inte en insekt så långt ögat når. Inte en bil heller. Det är riktigt skönt att vandra längs vägen. Då vi kommer till stigen som går över Joefjäll till Hemavan hinner vi gå förbi. Då vi märker att vi missat stigen struntar vi bara i det. Lika bra att gå på. Det går ju bra här på vägen. Onödigt att väta ner byxorna i vått gräs och ris. En stund senare börjar det regna. På med skaljacka. Framme vägskälet vid E12an regnar det så häftigt att vi stannar en stund på en ledig stugveranda och väntar på bättre väder. Vi har ju bara 9 km kvar och gott om tid. Sedan går vi sista biten under uppklarnande himmel. Vid simhallen ligger Fjällcentret där vi ska vila. Här har jag också varit några gånger med Base Camp. Skönt att vara ”hemma”. Vi checkar in, får vårt depåpaket och går upp till köpcentret för att äta. Vi får reda på att en annan Gröna bandare Samuel är här. Honom vill vi gärna träffa. Vi har ju läst hans blogg och sett hans fotspår. Det blir en trevligt träff. Om man vandrat 70 mil i nästan samma skospår har man mycket att tala om. Han skulle iväg redan samma kväll för att ”komma iväg”. Vi slöade resten av kvällen.
Dag32
Gjorde vi INGENTING. En tur till köpcentret, inhandlade nytt liggunderlag, åt och vilade.
Nu är det morgon dag 33. Nu blir det morgonmål och sedan börjar nästa etapp med Kungsleden. Ska bli spännande att se vad den har att bjuda på. Tack för att ni läser och tack för kommentarer. Det gör verkligen skillnad. Att veta att det är någon annan som bryr sig. Att vi inte bara travar på i tomma intet. Vi hörs.
Frits